Ida och Nisse är på väg till Stockholm. En långtradarchaufför som heter Jacob har plockat upp dem. Han känner igen dem från bilder i media och nämner tanken att han skulle kunna få en belöning om han kontaktade polisen och sa var de fanns. Vilket hade varit märkligt eftersom de knappast är misstänkta för något, tänker Ida.
Ellis hade telefonsvararen på. Ida talade in ett meddelande där hon bad om ursäkt för att hon hade varit borta så länge, hoppades att de inte hade varit oroliga och lovade komma hem snart.
Hon hade tänkt fråga Ellis om det var han som hade kontaktat polisen. Men det skulle han inte göra, polisen kunde inte leta efter dem i en annan tid. Nisses familj eller skola, kanske? Men det verkade inte som om Jacob menade allvar. Han roade sig med att skrämma upp dem, och hon kanske inte gillade det, men det kunde vara ett sätt att liva upp en lång körning. Precis som en del andra saker han sa.
Nisse började berätta för Jacob om hur alltihop hade börjat. Katten i lådan, Harriets Narnialek. Om hur han hade vaknat i en stad som såg ut som om det hade varit krig, fast för länge sen och utan att någon sedan hade byggt upp den. Och om Oasen och Freddy, som Jacob hade sett i dokumentären och ansåg vara ”en riktig pingla”, och vad hon hade berättat.
– Men vad fan, sa Jacob. Ni har alltså varit i framtiden, och det är bara skit?
– Inte bara skit, sa Nisse och tittade ut genom fönstret.
– Klimatkrisen, du vet, sa Ida.
Jacob lyfte ett ögonbryn mot henne i backspegeln.
– Vet jag? Det är mycket snack, men nån klimatkris har jag inte sett till. Bara väder. Ingen tur med vädret i framtiden, alltså?
– Se om dokumentären, föreslog Nisse.
Ida kände att hon blev onödigt störd av Jacobs ton. Annars hade hon kunnat börja tala om IPCC och citera forskare och experter. Om hon tänkte efter. Men för bilfridens skull fick frågan rinna ut i sanden.
Under tiden kollade hon sina Wordfeudmatcher. De var avslutade och hon hade förlorat allihop eftersom hon inte hade gjort något drag på 72 timmar. Anarchronos, som var Ante, hade bjudit in till en ny match och skickat ett par meddelanden i chatten.
”Vad händer?”
”Hej Ida! Jag antar att nånting har hänt som håller kvar er. Om du läser det här är ni tillbaka. Du behöver höra av dig till din son, din morsa och några nyhetsredaktioner. Och till Juha när du orkar.”
När du orkar. Det skulle alltså bli lite jobbigt att höra av sig till Juha. Säkert var han skitförbannad, och om det var slut med Ante tog han antagligen ut det på omgivningen.
”Vi är okej men jag orkar inte berätta nu. Jag hör av mig till alla under dagen. Hur är det med Juha?”
Sen undersökte hon sina bokstäver: fem konsonanter och två vokaler. I och A. Och så T, F, R, D, M. Stam, mast, firad. Synd att dimfart inte skulle godkännas. Det skulle ge bra poäng och det fanns flera tänkbara betydelser. Hon kanske borde föreslå det som nyord? Å andra sidan kunde hon skriva framtid. Nästan kusligt, om man var lagd åt det hållet.
Nisse hade fortsatt att berätta i framsätet, men berättandet började rinna ut i sanden. Han ursäktade sig med att han var lite matt, och Jacob sa att han förstod det.
– Ska ni inte ta in på nåt sjyst hotell i nästa stad … Uppsala, va? Ligga lågt någon dag innan ni ger er in i cirkusen.
Skulle de inte det? Jo. Det var en massa att fixa när de kom hem, framför allt bostad till Nisse och så … en vecka som de bara hade varit borta, båda två. Och Juha skulle hon ta kontakt med ”när hon orkade”. Ett hotell i nästa stad var mitt i prick.
Hon letade upp ett hotell i mobilen. Det låg i Uppsala, det var billigt och hotellrummen kallades lägenheter eftersom de hade egna pentryn. Så hon bokade in dem och vinkade hej då till Jacob vid infarten till Uppsala. En stund senare checkade de in i en ganska ful låda med gråbruna väggar och möbler som verkade vara gjorda av och för streckgubbar. Men tråkigt var just då inte alls fel.
Framåt kvällen tog hon fram mobilen och tittade på sms och missade samtal. Det var tresiffriga antal och ovanpå det oändligt många oroliga meddelanden i röstbrevlådan. Bland annat hade Ellis ringt tillbaka, och inte hade hon tänkt på att sätta på signalen. Så hon ringde och fick veta att de var kvar hos Thomas och Åsa men skulle komma tillbaka under helgen. Alla var oroliga för henne, speciellt Harriet. Han förutsatte att det hade hänt något speciellt eftersom hon hade varit borta i en vecka.
– Det är komplicerat, sa hon och lade upp fötterna mot sänggaveln.
– Mmm, sa Ellis. Harriet, kom, det är farmor i telefon!
Sen var Harriet där och hon sa som vanligt att hon visste att Ida skulle komma tillbaka. Nästan hela tiden. Men nu ville hon veta var hennes bästa kompis Frank var, faktiskt. Ida förklarade att hans farfar hade sagt att de skulle stanna i Kio. Harriet tyckte att han var dum och hade flera intressanta idéer om hur de skulle kunna hämta Frank ändå.
– Skratta inte, farmor! sa hon.
– Det är roligt. Det är inte dumt eller fel, bara roligt.
– Okej då, sa Harriet.
