Innehåll


Livebevakning


  • Radar

  • Zoom

    • Sommarläsning: Monstersamhället  Del 8

      Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag…
    • Sommarens följetong, Monstersamhället - från förnekelse till framtid, av Herman Geijer.
      Zoom

      Sommarläsning: Monstersamhället  Del 8

      Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. I dagens avsnitt är det tid för självrannsakan.

      Förnekelse som den andre och i oss själva

      Fienden är inte där ute någonstans – det är vi själva som är fienden. Inte som individer, men som ett kollektiv. Som ett system. 
                                                                                                                     
      Roy Scranton

      Det är svårt att se vårt eget individuella ansvar eller skuld i den här frågan. När Monstret dödat sitt första offer, Victor Frankensteins yngre bror, och familjens älskade tjänarinna Justine fått skulden och dömts till döden, fylls Frankenstein av skuldkänslor. Ensamheten blir hans enda tröst. Glädjen hos människor runtomkring honom är som tortyr. Men han anklagar sig själv: ”Jag var den verklige mördaren: jag hade inte begått gärningen men jag hade orsakat den.” Den här distinktionen ger utrymme för förnekelse. Det är svårt att tänka på det sättet, men det kanske är sunt för att inte ta hela världens bördor på sina axlar. Det är inte vi som är värmen, kylan, skyfallen, de döda havsbottnarna eller miljöerna som blir obeboeliga. Men det är våra vardagshandlingar som förvärrar dem.

      Det finns de som inte tror på klimatförändringar, eller som tror att de förändringar vi ser nu är skapade av de naturliga variationerna som alltid funnits på planeten. Det är en rätt typisk och synlig form av klimatförnekelse. Tankesmedjor finanseriade av den gigantiska fossilindustrin pumpar ut forskningsrapporter och debattörer för att få allmänheten att tro att det finns en vetenskaplig debatt kring frågan. (Fotnot 21) Att det inte är tydligt hur det egentligen är. Målet med kampanjerna har varit just detta, att skapa osäkerhet om vad forskarna egentligen tycker. Forskningen har svårt att svara på ett bra sätt eftersom den bygger på försiktighet och formuleringar som ”det finns saker som tyder på att…” eller ”det är troligt att…”. Även om IPCC-rapporten under hösten 2021 var befriande tydlig med att det är människan som orsakar uppvärmningen. I ett samhälle alltmer präglat av tvärsäkert tyckande så blir forskningens undersökande inställning inte alls lika slagkraftig. Den ideologiska förnekelsen använder alltså våra psykologiska mekanismer för att effektivt kunna påverka våra beteenden. I det här fallet att inte agera mer än vi gör, eller kanske snarare att göra fel saker.

      De öppna klimatförnekarna skriker högt, får stort genomslag och hamnar högt i Googlesökningar, men jag ser inte de här personerna och organisationerna som det stora problemet. De är de enkla skurkarna, monstren som beter sig som monster. Några vi kan göra till den andre. Den form av förnekelse som jag tror är allvarligast är realpolitiken. Den praktik som alla partier idag företräder. För att nå Parisavtalets mål, vilket får betraktas som en miniminivå, skulle vi behöva minska våra utsläpp med runt 7–8 % per år (kanske så mycket som det dubbla). Det är sannolikt en låg skattning och det finns inget som tyder på att politiken rör sig ditåt. (Fotnot 22) Det här monstret är svårare att möta för det pratar om klimatkrisen som en utmaning. Något som enkelt går att lösa med till exempel elektrifiering. Men det råder inte brist på utmaningar i samhället. Och utmaningar går oftast att lösa eller hantera inom det rådande systemet. Klimatkrisen, massutdöende och kollapser av ekosystem är inte utmaningar. De är något större.

      Agenda 2030 är FN:s globala målsättning för att bekämpa klimatförändringar och skapa en mer rättvis värld. Sveriges klimatmål är att senast år 2045 inte ha nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, och efter det uppnå negativa nettoutsläpp. Det finns en handlingsplan där det går att läsa:

      ”Sverige ska vara ledande i genomförandet av agendan. Genomförandet innebär en successiv omställning av Sverige som modern och hållbar välfärdsstat, på hemmaplan och som del av det globala systemet.”

      Den svenska självgodheten lyser igenom. I Sverige odlas självbilden av att vara det ledande landet i alla aspekter. Inte minst i klimatarbetet. Men vi kommer inte att nå klimatmålen med dagens riktning. Inte ens i närheten. Utsläppsminskningar behöver accelerera rejält. För att nå målen skulle en omfattande omstrukturering av hela ekonomin krävas. Klimatåtgärder betraktas som viktiga men inte som något som får störa eller förändra hela systemet. Klimatpolitiska rådet, som regeringen tillsatt för att granska klimatpolitiken, menar i en rapport från 2019 att samtliga områden i politiken behöver ses över och förtydligas. I regeringens handlingsplan som tas fram vart fjärde år är det fullt av luddiga formuleringar och områden som inte görs mätbara. I det här fallet är måttliga åtgärder inte det som leder till måttliga resultat. Tvärtom leder måttliga åtgärder till katastrofala resultat. De leder till en planet i kris. Status quo är riktigt illa, men det kan bli långt mycket värre. Dessutom räknas sällan utsläppen som vi orsakar utanför Sveriges gränser med. Eftersom en ganska stor del av vår konsumtion är produkter som tillverkats i andra länder är problemet med vår livsstil större än vad vi beräknar. Och rent krasst skulle vi kunna lägga mer produktion i andra länder för att klara de svenska klimatmålen. Men det skulle inte leda till minskade utsläpp.

      Varför är det så här? Varför lyckas inte politiken uppnå målen? Ett svar på det är teknologi.

      Teknologi som förnekelse

      Olof Palme sa i ett tal 1969: ”När Ikaros i den klassiska myten kom för nära solen brändes vingarna och han störtade i havet. Det finns de som menar att vår civilisation håller på att förlora sina vingar inför de sociala problemen i industriländerna. Låt oss tro att de har fel.” Även om Palme inte direkt talade om klimatet eller om utarmningen av jorden var han inne på att det finns problem med de teknologiska landvinningarna. Med det samhälle vi byggt upp och vilka pelare det står på.

      Tekniken är en av grundpelarna i framstegstanken. Vi är vana att se teknikutveckling som lösningen på alla problem som uppstår, men vi är också medvetna om att tekniken är orsaken till många av våra miljö- och klimatrelaterade problem. Men det finns en annan konsekvens av tekniken utöver att den möjliggör vår rovdrift på naturen. Den gör oss främmande för naturen och för det lidande som rovdriften åsamkar. För teknik handlar i grund och botten om att förflytta tid och resurser. När jag skaffar en ny diskmaskin sparar den tid för mig, jag slipper stå i 20 minuter och diska aktivt. Men den tar tid från människor jag aldrig träffat och naturresurser från platser jag aldrig varit på. Om vi skulle räkna i energi så är det med all sannolikhet (det här är extremt svårt att räkna på men Alf Hornborg har vissa uträkningar i Myten om maskinen) så att det går åt betydligt mer energi att bryta och frakta metaller och andra råvaror, montera diskmaskinen, frakta den dit den ska, frakta den till mitt hem och sedan driva den med el än vad det skulle göra för mig att diska för hand (även om jag då också behöver värma vatten och ha diskborstar). Tid sparas för mig, tid försvinner för alla som arbetar i processerna med att tillverka och frakta diskmaskinen på någon helt annan plats på jorden. Men det är något jag aldrig behöver se eller ens tänka på. Jag har till och med slutat använda ”eco-programmet” eftersom disken inte blir ren när jag använder det.

      Teknik är inte magi. Det skapas inte ny energi från något annat. Frankensteins monster sattes ihop av delar från döda människor och djur och fick sedan liv och blev i sig något eget. Han klarade fysiska prövningar som hade fått människor att duka under och behövde inte äta lika mycket som sin skapare. I fiktionen kan materia få eget liv, egen energi och fungera på ett sätt som inte följer termodynamikens lagar (det här är väldigt tydligt i zombiegenren där zombierna rör sig utan att få i sig energi). Tekniken vi har idag är ihopsatt materia från gruvor, skogar, oljefält och plantager. Miljöer vi i Sverige aldrig behöver se om vi inte aktivt letar efter dem (utöver skogen då). I allmänhet monterade under omänskliga förhållanden i andra länder av människor vi aldrig kommer att träffa eller prata med. Den energi som läggs ned i att hålla igång produktionen syns inte för oss, och gör att vi kan uppleva att vi spar tid från tråkigt arbete som måste göras. Tekniken i dagens samhälle kan verka magisk eftersom vi bara utgår från att det funkar. Men den döljer effektivt en orättvis världsordning. (Fotnot 23)

      Den här separationen mellan teknik och rum gör också att få skulle släpa iväg sina barn till ett modernt slakteri för att se hur maten vi äter produceras. Den lärare som skulle ta med skolbarn på ett studiebesök dit skulle snabbt få söka efter ett nytt jobb. Vi vill gärna hålla isär världen som den ser ut från vår vardag. Det kallas kognitiv dissonans och är en vanlig reaktion. Teknologin gör det möjligt att skala upp till exempel djurindustrier på ett vulgärt sätt för att vinstmaximera. Men allt är också sammankopplat med den fossila industrin. Titta runtomkring dig och fundera på om du ser något som är framställt utan att fossil energi varit inblandat. Tänk på vad du ätit det senaste dygnet och fundera på hur mycket av maten som är framställd utan något som gjort livet på planeten svårare för framtida generationer. Den fossila industrin är så sammankopplad med vår värld och vårt vara att det är svårt att tänka sig hur livet kan se ut utan den.

      Den här förnekelsen är ständigt närvarande hos i princip allt vi konsumerar från vanliga butiker. Arbetsförhållanden i fabrikerna som tillverkat Adidasbyxorna och bandtröjan jag har på mig när jag skriver de här raderna. Komponenterna i datorn jag skriver på, och så vidare. Om allt var producerat i Sverige med svenska löner och krav på arbetsmiljö hade jag förmodligen varit tvungen att lappa och laga tidigare kläder och bytt ut delar av datorn istället för att köpa nytt när den börjat strula. Men i den globala kapitalismens ojämlika utbyte från nord till syd är det inte effektivt att laga eller reparera själv. Det främjar inte den heliga tillväxten och är alltså något som ibland till och med direkt motarbetas.

      Det finns emellertid en del som förespråkar att vi ska fortsätta som nu, men bara att göra det med planerad ekonomi. Till exempel Aaron Bastani i boken Helautomatisk lyxkommunism, där han drömmer om att vi automatiserar allt för att få tid att göra livet meningsfullt. Människan ska bygga solcellsanläggningar överallt och utvinna mineraler från asteroider, äta odlat kött och så vidare. Det finns många problem med boken, och jag vet inte riktigt var jag ska börja. Kanske med att solceller har förhållandevis låg energiavkastning, eller EROEI, 24 med all sannolikhet för låg för att ha ett välfärdssamhälle. Kanske med att han förlitar sig på teknik som knappt finns, men som det forskas på av människor som tjänar på att det byggs upp ett intresse för just deras startup. En optimistisk framtidsvision men lika verklighetsfrånvänd som tanken på evig tillväxt. En något rimligare, men extremt raljant, företrädare är Leigh Phillips som i boken Austerity ecology & the collapse-porn addicts – A defence of growth, progress, industry and stuff drar sin lans för att försvara ”stuff” (det finns ett helt kapitel om just att försvara prylar vi inte behöver). Ja, vi kan känna en kortvarig lyckokick av att skaffa en 70 tums plasma-tv, men den går över när vi ser grannen skaffa en något större tv med bättre upplösning. Och snart känns det som att vi saknar något igen.

      Gemensamt för den linjen är att de menar att hela lösningen är att förstatliga och göra all produktion i gemensam ägo. Vad de missar är att allt välstånd kommer från energi som inte kommer att räcka till utan fossilt bränsle och att den typen av rikedom och välstånd bygger på att andra har det sämre på andra platser, på ojämlikt utbyte av resurser. Jag kan inte heller låta bli att tänka att teknikoptimisternas ständiga framsteg känns som en futtig vision. Den handlar inte om att värdera livet annorlunda, utan bygger på de begär som skapats under kapitalismen. Där vi vill ha mer och mer och aldrig blir nöjda. Vi får aldrig tillräckligt. Visst skulle en storskalig planering på många sätt vara bättre än det vi har idag, men det går inte till botten med problemen som det innebär i en ändlig värld.

      Ordfront förlag 2022

      Fotnoter

      21. Nästan all denna forskning är kopplad till konservativa tankesmedjor. Enligt en undersökning saknade 90 % av de klimatförnekande studierna vetenskaplig granskning.

      22. Men det är farligt att bara se på utsläppsmålet. Det är inte bara koldioxidutsläppen som vi behöver tänka på inför vår framtid, även om det är ett av de mest akuta problemen.

      23. En intressant och rimlig diskussion om varför teknik faktiskt är att betrakta som magi finns i Alf Hornborgs bok Kannibalernas maskerad (2021).

      24. EROEI – Energy returned on energy invested – alltså hur mycket energi som behöver läggas in för att få ut energi. Det finns väldigt olika siffror på hur högt EROEI som krävs för att ett välfärdssamhälle ska fungera, jag har läst uppskattningar mellan 1:4 och 1:15. EROEI skrivs ibland också som EROI – Energy return on investment.

    • Kommitté ska jobba mot antimuslimsk rasism: ”Ökar väldigt mycket”

      Muslimer i Sverige blir alltmer utsatta för hat, hot och misstänkliggöranden och civilsamhället behöver bättre samordning och mer kunskap för att bekämpa den här formen av eskalerande rasism. Det menar de organisationer, privatpersoner och forskare…
    • Ny bok: Viktigt att diskutera utopiska ideal som basinkomst

      Basinkomst skulle kunna kombineras med dagens sjukförsäkring på olika sätt. Att basinkomst införs snart är dock mindre troligt. Ändå är det viktigt att höja blicken och diskutera utopiska ideal som basinkomst, står det i ett…
    • Business as usual i Almedalen

      Under tre år skapade Syre och mediehuset Grön press ”Syregården”, en plats för de djupare perspektiven i Almedalen. I stort präglas annars politikerveckan av ett brinnande hopp om business as usual, påeldat av näringslivet och…
  • Krönika