Energi

Xpan-projektet – avsnitt 146

Nisse var inte säker på att han verkligen skulle lämna Kio, men blev övertalad eftersom det skulle bli så komplicerat med allting om han bara försvann från jordens yta efter praktiken. Nu är han tillbaka på folkhögskolan och saknar Freddy.

Nisse låg på sin säng i rummet på folkhögskolans internat och spelade spel i mobilen och tänkte på Freddy. Hon borde ligga här bredvid honom, hennes hår borde kittla honom i näsan. Eller så var det han som borde vara med henne i Kio. Eller så var det helt enkelt inte så att de skulle vara tillsammans.

Nån gång måste han ju bestämma sig för om han skulle tillbaka. Och om han skulle det, så skulle han alltid fundera över om han skulle tillbaka hit. 

Han kunde höra de andra i teverummet, som fortfarande hette så fast ingen någonsin satte på den gamla tjockteven. De ställde sina laptops ovanpå dem om de skulle kolla något. Han ville gå ut i köket och göra en kopp te, men inte ha några frågor om varför han satt på rummet och tjurade. 

Då knackade det på dörren tre gånger ganska tyst. Nästan säkert My. Nisse öppnade.

– Vi saknar dig i teverummet, sa hon nästan högtidligt.

– Tack, antar jag. Vad kollar ni på?

My verkade inte höra frågan. Hon frågade istället hur det egentligen var med Nisse. Han hade varit så tyst och tankfull, tyckte hon. Nisse sa att det var okej, My såg inte imponerad ut.

– Saknar du Fredrika eller vad hon hette?

– Freddy. Jo, det är klart.

– När ska ni ses igen? Kommer hon hit? Vi är ju nyfikna! sa My.

– It’s complicated, sa Nisse. 

Om Ida hade varit där, tänkte han, skulle hon ha frågat vad det var som var så complicated att det inte kunde sägas på svenska. My frågade om han hade någon bild som hon kunde få se.

– Du har ju sett henne på Youtube. Den mörka tjejen som berättar om flykten från …

– Åh, är det hon? Vad fin hon är! Så coolt med de blåa ögonen till den mörka hyn. Varför tar du inte med henne hit? Jag tror jag skulle gilla henne.

Det trodde Nisse också. Om hon fick tillfälle. 

– Saken är den att hon vill att jag kommer till hennes tid. Det är rätt intressant, det är en diktatur som verkar ha gått under eller i alla fall avvecklats delvis, och en stad där människor vill leva i frihet, och …

– Det där sa du ju inget om i dokumentären, påpekade My.

– Nä, det hade inte hänt ännu när jag gjorde den. Det kom sen, och Freddy är en sån som vill vara med och där det händer saker, typ. Men du, ska du komma in?

– Om jag får lägga en stjärna för dig, sa hon.

Nisse blev förvånad, hon hade lagt stjärnor för många på skolan, men han hade alltid tackat nej, det var ju bara krumelurer på kartong. Han visste inte riktigt varför han sa ja den här gången, men My verkade vara beredd på att han skulle göra det. Hon log inåtvänt och plockade fram tarotkort, rökelse, en tändare och två värmeljus ur fickan. Med lugna, jämna rörelser placerade hon ut alltihop på trasmattan på golvet, tände lampan och rökelsen och bad Nisse sätta sig. Rökelsen var söt, kanske mysk. Han försökte minnas vad internatets regler sa om rökelse.

– Vad vill du att jag frågar om? sa hon och tittade upp. Om Freddy? Om hon ska komma hit eller du dit, kanske?

– Kan du inte fråga hur vi ska göra med tidsresorna? sa Nisse. 

– Tidsresorna, okej. Tidsresorna, tidsresorna. 

Hon mumlade och lade ut korten. Efter en stund tog hon upp dem.

– Det här är du, Nisse, sa hon. Det här är en lång resa och det här måste vara Freddy. Jag tror att hon saknar dig. Men ser du? Det här kortet visar ett meddelande, och det betyder att alla får veta. Jag vet inte vad alla får veta. Det här är glädje och här är ett sällskap, flera människor, många långa resor. Här är en fara och en vän som kan hjälpa dig. Och det här kan symbolisera en tjuv eller en stöld. Och en stor ovisshet.

My gjorde en paus och sträckte ut sin ena fot som hade somnat eftersom hon satt på knä. Sen sa hon:

– Jag tror så här. Tidsresor kan leda till både gott och ont. Men det onda kan du inte undvika, inte helt och hållet. Säger korten. Sen kan du ju inte lita helt till dem. 

– Imponerande, sa Nisse. Tack. Men kan du se, till exempel, vad det är alla får veta?

Det kunde inte My, men det var inte svårt att dra slutsatsen att det kunde ha att göra med tidsreseteknik.  Och sen glädje, fara, många människor, många resor. Han undrade hur många fler sätt det fanns att tolka samma kombination av kort. Oändligt många, antagligen. Annars skulle det behövas oändligt många kort.

De gick ut i köket och kokade te och pratade om allt möjligt annat än just tidsresor och Freddy. Sen gick My tillbaka ut i teverummet eftersom Nisse började prata om att gå och lägga sig. Han borstade tänderna, klädde av sig, kröp ner i sängen med ribbotten och skumgummimadrass och låg med huvudet på kudden och klarvakna ögon och tänkte.

När han tog upp mobilen igen för att spela lite sudoku fanns där en röd etta under meddelanden, så han kollade. Det var från Ante. Han ville att de skulle ha ett onlinemöte nästa dag klockan 17 om en idé som han funderade över. Ante, Ida, Nisse och Mo.