Krönikor

Ett ögonblick av tystnad

För ett ögonblick tog orden slut. Jag kom alldeles av mig. Just jag behövde skriva något klokt, fruktade jag att allt var tröttsamma truismer, snusförnuftigheter, till intet förpliktigande appeller, fullkomligt meningslösa slagord.

Jag känner några av dem som demonstrerade för Ukrainas självständighet på Majdan och i centrala Kiev vintern 2013–2014. Samtliga var i tjugoårsåldern, intellektuella och universitetsutbildade. Två av dem hade ryska rötter, tre av dem var judar. Någon av dem studerade litteratur i Berlin, en annan var regiassistent i London, men alla hade rest tillbaka till Kiev för att delta i befrielsekampen, det som fick namnet Euromajdan.

Allt de ville var att samarbetsavtalet mellan Ukraina och EU skulle ratificeras, så att beroendet av Ryssland upphörde och att de korrumperade inom statsförvaltningen åtalades.

Vad de berättade gjorde ett stort intryck. De visade flygblad och videoklipp, jag fick läsa deras anteckningar, poesi, dramatik – ögonblicksskildringar. De hade alla sett vänner bli bortförda, de hade alla blivit beskjutna. Jag hade aldrig tidigare förstått hur stor betydelse ett EU hade för dem, ingen av dem var särskilt intresserad av Nato, vad de drömde om var EU.

På Majdan befann sig såväl ukrainska kommunister som ukrainska högernationella. Några av dessa skulle vi med enkelhet klassificera som extremister, men de var i minoritet. Euromajdan handlade om Ukrainas självständighet, rätten att själva välja sin framtid – i ett sådant läge allierar man sig med alla som har samma mål. Precis som under befrielsekampen mot Hitler, fick man ta itu med åsiktsskillnaderna när landet åter var fritt – och det har Ukraina gjort.

Men den ryska desinformationen firar uppenbarligen alltid triumfer bland folk som borde veta bättre. Häpnadsväckande nog ägnar sig ett antal vänsterorienterade förståsigpåare åt att dra upp det kalla krigets ”rysskräck” – som om det nutida Ryssland var en socialistisk republik snarare än ett vulgärkapitalistiskt maffialand som styrs av en diktatorisk före detta KGB-agent som mördar journalister, fängslar oliktänkande, förskingrar tiotals miljarder från det ryska folket och leder en global väckelserörelse för vit fascism.

När EU fick länder som Polen att lova ukrainska medborgare att de skulle kunna gå över gränsen utan krångel gällde detta just ukrainska medborgare – inte gäststudenter eller medborgare i ett land utanför EU/Schengen. De fick vänta på sin tur. I hopp om att skrämma de västerländska intellektuella – ett favorituppdrag som KGB ägnat sig åt sedan 50-talet – drar Ryssland nu upp raskortet och hävdar att ukrainska gränspatruller och/eller deras östeuropeiska kollegor särbehandlar och diskriminerar flyktingar från Indien eller Afrika.

Det är förmodligen ingen svår uppgift att göra folk upprörda över det – man måste vara blind och dum om man inbillar sig att länder som Polen eller Ungern hux flux skulle vara antirasistiska kuttersmycken på EU-skutan. I det forna östblocket är rasismen grov och ständigt närvarande – men det är just den rasism som Kreml i årtionden har ägnat sig åt att underblåsa.

Den lilla tanten som gick ut i Moskva för att demonstrera för fred.

Svenska ”debattörer” som hånskrattade när poliserna slog ner henne.