Redan i tidig ålder lär vi oss i den svenska skolan att demokrati är en bra – och självklar – sak. Vad vi däremot sällan får höra är hur bräcklig demokratin kan vara, och hur effektivt den kan avskaffa sig själv. Den är föränderlig och behöver aktivt hållas vid liv för att fortsätta frodas och utvecklas.
Under det senaste decenniet har flera av de demokratiska fri- och rättigheter som vi i Sverige ofta tagit för givna blivit allt mer hotade i länderna i Europa. Nyligen rapporterade The Guardian om att pressfriheten i flera forna Sovjetstater är hotad. Att Ryssland kränker yttrandefriheten på mer eller mindre vedervärdiga sätt tydliggjordes inte minst i regimens försök att tysta regimkritikern Aleksej Navalnyj. Ungerns president Viktor Orbán blev nyligen omvald genom vad som bara kan skrivas om som odemokratiska metoder.
I rapporten Nations in transit 2022, publicerad i slutet av april och framtagen av Freedom House, pekar författarna på att det styrelseskick som numera dominerar de länder som undersökts är “hybridregimer”, ett slags mellanting mellan demokrati och en auktoritär stat. Totalt har de undersökt 29 länder i Centraleuropa och Centralasien. Värt att notera är dock att siffrorna i rapporten pekar på att alla undersökta stater samlas i gråzonen – det sker inte enbart en rörelse från demokrati till auktoritärt styre, utan även en åt motsatt håll: år 2004 var antalet demokratier 14, 2021 var de 10. Hybridregimerna har gått från 4 till 11, och de auktoritära staterna från 11 till 8 under samma tidsperiod. Även om övervikten ligger på en rörelse från demokratiska styren till mer auktoritära finns det alltså också en motsatt rörelse, som är värd att hålla fast vid.
Det går naturligtvis att kritisera demokratin. Platon, en av de filosofer som anses ha haft störst inflytande på dagens moderna samhälle och som levde under antiken – demokratins födelsetid – var demokratikritiker. Han menade att en stat, likt ett skepp, ska styras av den som har den bästa kunskapen och erfarenheten att styra. Att resa med ett skepp som styrs av ett gäng sjöovana och okunniga (och kanske också ofrivilliga) personer känns betydligt mindre tryggt än att resa med en erfaren kapten.
Det är dock rimligt att fråga sig om detta verkligen är en bra jämförelse. En demokrati är inget skepp, och resan är något annat än en seglats med en förutbestämd destination. Att delta i demokratin är något annat än att segla. Tillsammans kan vi dela kunskaper och perspektiv på sätt som är omöjliga för en enskild individ. Demokratin, trots sina brister, är något värt att bevara och försvara, särskilt i en tid då den på många håll tycks vara hotad.
Under pandemin blev det tydligt att vi i Sverige inte längre kunde låtsas som att demokratiska fri- och rättigheter inte vore hotade på hemmaplan. Invasionen av Ukraina tydliggör detta i allt större utsträckning. En demokrati är en skör sak. Odemokratiska omgivningar ger utrymme för odemokratiska värderingar att spridas med vinden, slå rot och gro på nya platser. I Sverige kan vi bland annat se effekten i debatten om ett eventuellt Natomedlemskap, som inte bara är onyanserad utan också på många sätt saknar demokratisk legitimitet eftersom så mycket enbart sägs bakom stängda dörrar. Bara det faktum att regeringen valt att inte folkomrösta om medlemskapet bör få alla demokratins förkämpar att se rött.
Demokratin är levande. Det betyder att den också kan bli sjuk, i värsta fall dö. Den är inte rigid, fast och oföränderlig. Och det är det som är så bra med den. Men för att bevara och försvara demokratin och mänskliga fri- och rättigheter behöver vi också praktisera dem.
Det är valår. Våra politiker, som alla påstår att de värnar om demokratin, får inte vackla i sin övertygelse nu. Det är dags att värna om demokratin på allvar, i handling, med folket.
Pressfrihet.
Regimkritiker har fängslats – eller förgiftats – för att de gjort sitt jobb.
