Glöd · Under ytan

Avgrundens folk i nytt ljus

Charles Dickens roman om barnhemspojken Oliver Twist kom ut på 1830-talet, cirka 65 år innan Jack London gav ut Avgrundens folk.

Mer än hundra år gamla reportage från de fattigastes liv i London kan säga oss en hel del i dag. I Avgrundens folk från 1903 berättar Jack London rakt och pedagogiskt om en misär sedd i närbild. Lisa Gålmark har läst både en tidig utgåva och den nya som kom på svenska i höstas, och jämför med en annan skribent på samma tema från samma tid.

Författaren Jack London från Kalifornien besökte den brittiska huvudstadens fattigkvarter i tre månader. Tidigare hade han rest i Alaska och skildrat sina erfarenheter skönlitterärt. Resultatet blev Avgrundens folk från 1903 – ett reportage som ställer naturlivets hårda men delade villkor mot stadsmisären där de boende tvingas utstå nio ton sot och tjära varje vecka i luften från fabrikerna. Människor av vilka var fjärde slutar sitt liv på fattighuset, arbetshuset, fattigsjukhuset eller dårhuset.

Nedbrutna kroppar av murbruk och damm som ansamlar sig i lungorna och blyförgiftning som skördar fler än kulor och kanoner. Kalkarbetare, stålarbetare, sömmerskor, borsttillverkare, blomsterarbetare med dubbel börda som maka och mor i hemmet. Utplundrade arbetare – ja, lika illa som arbetsdjuren – någon sitter och rider på hennes rygg, utropar Jack London indignerat.

Argumentationen är rak och pedagogisk. Femtiofem procent av barnen i det fattiga East End överlever inte sin femårsdag – en värre siffra än under Herodes härjningar. Vore det inte väl att följa den gyllene regeln och inse att ett ställe där en inte skulle vilja att ens eget barn växte upp, knappast är ett ställe för något barn att växa upp? Författaren skapar kamratlig kontakt och talar till läsarens sunda förnuft och goda hjärta. Samhället har ökat sin produktionsförmåga men inte vars och en levnadslott. Något är fel med den civilisatoriska förvaltningen.

En bok för en penny

I höstas utgavs Londons socialreportage på nytt på svenska. Men hur skulle en ny översättning kunna matcha Maj Frischs tidigare tolkning? Pondusen och klarheten. De idiomatiska uttrycken hon hittar i svenskan.

Meningsbyggnaden som förmedlar textens schwung. Översättningen är virtuos men ger känslan av att Jack London besökte Sibirien eller Söder i Stockholm – inte Londons East end som var fallet i verkligheten.

Christian Ekvalls översättning ligger närmare källspråket i kommateringen. Reportaget genomgår inte en förvandling som vore det en berättelse om Stockholm i nutid. Läsaren blir påmind om det främmande, orden strikt valda efter betydelsen. Jag lägger översättningarna bredvid originalet på engelska: Läser jag främst för att njuta av stilen? För att reflektera över resonemangen? För att föreställa mig en annan geografisk plats och dess invånare?

Eller i första hand för att jämföra med dagens förhållanden och debatter? Visst kan en mena att författaren Jack London turistade i eländet – som privilegierad kunde han lämna platsen så snart materialet samlats in. När boken gavs ut klagade The Globe: ”Varför ska en amerikan komma hit och skriva om något som redan dokumenterats till leda?” Pall Mall Gazette däremot ansåg att det handlade om ”en unik och fantastiskt kraftfull essä”. Så hur förhåller sig Avgrundens folk till tidens facktitlar i ämnet brittiska underklassens villkor?

Jag konsulterar min bokhylla och hittar en referens som citeras i det engelska originalet. Liksom London kom Robert Blatchford från ett mindre bemedlat hem. Som barn sattes han att tillverka skoborstar, och senare grundade han en socialistisk veckotidning som fortlevde i över ett halvt sekel. Debuten Merrie England gavs ut i en ordinarie upplaga och därefter i en billighetsvariant – en bok, en penny – som bekostades av författaren och måste sälja i 600 000 exemplar för att gå jämt upp.

Vilket överträffades – totalt sålde titeln rekord med två miljoner exemplar i England och USA. Jag får tag i boken på ett antikvariat i Essex i UK och snart singlar den in genom brevinkastet, en tunn sak med doft av tryckåret 1908. Eller om det är det gångna seklets anhopning av dofter. Bäst att bläddra försiktigt i de tunna sidorna! Vad vill denna essäsamling, köpt av så många, säga?

Vad hände med Blatchford?

Dra er till minnes kampen mot slaveriet på engelsk mark – hur de upproriska bland barnarbetarna satt fastspikade med järnringar runt fotleden och hur de tvingades arbeta och sova i dessa bojor; unga kvinnor, flickor och gossar. Minns fabriksarbetarrörelsen och Miss Elizabeth Barrett Brownings dikt The cry of the children från 1843! Barnen som leddes ut i ljuset – magra och snedväxta av arbetet liknande deras siluetter krokiga bokstäver mot himlen.

Blommor växer inte utan ljus och vatten; men om människorna inser vi inte att samma sak gäller, att människor blir olika av omständigheter och behöver mer än nödtorft: ledighet, bildning, självkänsla, strävan. Varför ska just kolgruvearbetaren, vävaren, sömmerskan dömas till 53–70 timmars slit var vecka? Det behövs ingen kamp för tillvaron, ingen kapitalism för att skapa ett drägligt liv för alla. Englands natur kan föda en tre gånger så stor befolkning med vattenkraft, utan fabriksskorstenar, mammonsdyrkare, avfall, sot och svavel!

Avgrundens folk delar Merrie Englands resonemang och stil; kritiken av konkurrenstänkandet, fabriksarbetet, förstörelsen av naturen. Båda titlarna brukar modernt språk – så rappt hade väl knappast någon framlagt saken tidigare! I hemlandet kom Merrie England att anses ”ha gjort mer för att sprida arbetarfrågan än något annat verk” (Aberdeen Press & Journal) och författaren ha varit ”en av den brittiska journalistikens mest virila och övertygande pennor” (Liverpool Echo).

Kan alltså Blatchford sägas vara profeten och Londonvittnet som brukade London som mental karta? Ja, så framstår relationen. Blatchfords verk översattes till tyska, spanska, nederländska, hebreiska, italienska och walesiska – och till svenska på SAP:s förlag med efterskrift av Hjalmar Branting. Varför har inte Det glada England – såsom Avgrundens folk – levt vidare in i vår tid?

Rasism i förbigående

Ett svar finner jag en bit in i den svenska översättningen från 1896: plötsligt studsar vådliga meningar om lägre och högre människotyper mot mig. Jag hittar originalet på nätet och upptäcker att översättaren A F Åkerberg inte varit självsvåldig – styckena står verkligen där. Alltså är billighetsboken jag läste först en version där texten ändrats. Jag ser att översättningen gavs ut igen 1906, och att det finns ett exemplar på Stockholms universitetsbibliotek.

När jag slår upp sidorna sjunker hjärtat: texten är densamma som 1896. Hur många fler framstegsvänliga tog till sig en översatt arbetarhumanistisk bok som förmedlade antisemitism och hierarkiskt rastänkande? Vilken betydelse hade sådan rasism i förbigående för de åsikter som kom att utnyttjas politiskt före och under andra världskriget?

Fyndet av Det glada England och dess upplagor ökar mitt intresse för Avgrundens folk. Londons bok är utan nedsättande meningar; dialogen i polemik mot rådande främlingsfientlighet; det inledande stycket i kapitlet ”Oduglighet” solidariskt med judiska immigranter.

Men Det glada England har ett historiskt värde. Som föregångare i ärende och stil. Som exempel på hur vanligt det var med inflikade fördomar och rasism i övrigt progressiv litteratur. Och för att den får Avgrundens folk att lysa som undantag.