I Xpan-staden Kio välkomnas besökare, inte utan frågor men nästan utan misstro. Nisse funderar på om han inte skulle kunna tänka sig att stanna där för gott och Freddy har redan skaffat jobb på sjukstugan.
Ärtsoppa hade aldrig varit Nisses favoritmat. Nåt man fick i skolan och slevade i sig för att få pannkakor efteråt. Eller som man eventuellt köpte i plastkorv i affären om man skulle käka ensam, som alternativ till snabbnudlar. Men det här var gott på riktigt, soppan var kryddad med mejram och timjan enligt Freddy, och så lite senap till. Det var livskvalitet. Varm, ren, utsövd, mätt på riktig mat. Och i säkerhet. Han hade kunnat sitta hela dagen och bara njuta av det.
Egentligen hade han tänkt göra lite fler intervjuer. Även om nu brorsan och hans tjej hade publicerat hans framtidsreportage i en foliehattkanal som hela folkhögskolan antagligen garvade åt, om nu inte Linus och Abbe tyckte det var coolt … han hade så mycket mer material nu. Det bara måste gå att använda och han borde mingla runt lite.
– Annars kan du komma med upp till sjukstugan. Max kan behöva lite sällskap, sa Freddy.
Sjukstugan fanns i en glasbyggnad ovanpå nedbrytningsdepån som löpte längs stans väggar, avfallet som bröts ner under dem alstrade värme, men lukten var effektivt instängd. Som i Xpan 7. Det fanns fyra sjukrum och Max och Angus hade legat i samma, men det hade inte gått, sa hon. Det blev bara tjafs, så hon hade dragit in Max i personalrummet och de andra verkade tycka det var en bra idé.
En tjock man i vit overall kom ut ur rummet. Det stod ”Elvis” skrivet för hand med lila tuschpenna på hans vänstra bröstficka, så han hette väl så.
– Vad bra att du kommer, sa han till Freddy.
Sen vände han sig till Nisse och frågade vem han var.
– Nisse är med mig, sa Freddy. Jag bad honom komma med och hålla Max sällskap.
Elvis nickade och gick vidare. Personalrummet var stort som ett vanligt vardagsrum, där fanns två vita pinnsoffor vid ett bord och bakom den ena pinnsoffan, närmast väggen, låg Max nerbäddad i en säng på hjul. När han fick se Nisse blev han entusiastisk och försökte sätta sig upp, men det gjorde tydligen för ont.
– Hej du Nisse, sa han.
Nisse hämtade en trebent pall och satte sig på den. Sen frågade han hur det var med Max, och Max sa att han tusen gånger hellre låg här med ett trasigt ben än under ett träd i skogen.
– Men vet du, sa han. Den första jag fick syn på när jag öppnade ögona i morse var Angus. Jag trodde precis jag hade fått feber och låg och yrade. Ja, feber hade jag ju. Yrade gjorde jag däremot inte. Men han låtsades att vi inte var bekanta, så sjukvårdsmänniskorna här visste inte vad de skulle tro. Jag litar inte en sekund på honom.
– Men är han inte sjuk? undrade Nisse.
– Jo, det får man väl hoppas, men inte vet jag vad det är för fel på honom, sa Max. Men nu har de lagt mig här, så jag slipper i alla fall att han sitter och glanar på mig.
Det fanns ingen virtu, så de hade hämtat gamla pappersböcker åt honom. Gärna historia, hade han sagt, för det hade han saknat under sitt år i skogen. Så det blev bland annat en bok om slutförvaret i Forsmark, och det var intressant!
– Du som är intresserad av gamla tider, det pratade vi ju om en del där uppe i Nordan. Ta den och läs den, vet jag, om du har tid. Sen är det bara du kommer och lämnar den till Elvis.
Nisse hade hört talas om det där. Radioaktivt avfall som de skulle gräva ner i berget för att radioaktiviteten inte skulle sprida sig. Kopparkapslar som inte alls verkade hålla några hundratusen år, som meningen var att de skulle. Kommuner som sa nej, forskare som protesterade, politiker som bara hoppades på jobb åt invånarna. Men det hade alltså hamnat i Forsmark.
Max räckte över boken. Den hade tjocka, slitna pärmar och på omslaget kunde man se ett foto av ett villaområde med tillbommade hus. Trädgårdsväxterna bröt sig in genom väggar och fönster, det var som på bilder från Tjernobyl.
– Det här är vad som hände. Hundratrettiotvå år tog det innan någon märkte att kopparkapslarna inte höll. Cancersjukdomar, barn som inte överlevde. Man kan fråga sig hur den tidens människor kunde …
Men det kunde man inte, för Elvis öppnade dörren och proklamerade fikapaus. Elvis, Freddy och ett par till kom in med muggar med te, ingen drack kaffe som vanligt, men fikapaus hette det ändå.
– Jag fick en bok av Max, sa Nisse och visade den för Freddy.
– Slutförvaret. vad slutförvarade de få?
– Radioaktivt avfall från kärnkraftverk.
– Men vad har ni fått tag i för tråkig bok? sa en kvinna med stor hårknut. Fy för den lede.
– Jag tycker det är intressant, sa Nisse.
– Ja ja, det ser nyttigt ut i alla fall. Ska du ha en kaka?
