Sommarläsning: Monstersamhället – Del 26

Det finns en generell dödsoro som handlar om att vi vet att vi ska dö. Oron är olika stor hos olika människor (fotnot 58) och den är oftast inte närvarande men gör sig påmind när gamla klasskamrater går bort, eller andra människor i ungefär samma ålder eller livssituation som du själv. Oron kan ibland bli förlamande inför tanken på de närmastes bortgång. Att allt är tillfälligt, att vi inte har de vi älskar mest för alltid – att för alltid inte ens finns. Att de, precis som vi, kommer att försvinna. Sagorna ljuger. Det finns inget ”lyckliga i alla sina dagar”. Livet är fullt av lidande och död. Sannolikt kommer antingen prinsen eller prinsessan att dö först och lämna den andra i sorg. Men att allt är tillfälligt och fyllt av hinder gör det inte meningslöst. Tvärtom kan närheten till döden ge en känsla av liv. När Victor Frankenstein är som olyckligast uttrycker han det fint: ”Så obeständiga våra känslor är, och så underlig den kärlek vi hyser till livet som klamrar sig fast till och med när eländet är stort.”   Döden och vår rädsla eller ångest inför det oundvikliga är viktigt för att förstå den värld som kommer – livet i antropocen. Människor i livets slutskede mår bättre om de fokuserar på det som ger mening för stunden. Att de fortsätter engagera sig i det som ger dem mening gör att de har större möjligheter att hantera att de snart ska dö. Och frågan är om samma sak inte gäller inför ett kommande civilisationssammanbrott eller en skenande klimatkatastrof? Vi vet att världen kommer att förändras, men vi kan inte låta oss passiviseras av det. Vi kan inte heller låtsas som om allt kommer att fortsätta som vanligt i all evighet. Vi måste hantera det. Vi måste ställa frågorna vi vill ha svar på till de som är nära döden, för en dag kommer vi inte kunna göra det längre. På samma sätt som vi måste tänka att skyfall, värmeböljor eller ett långvarigt strömavbrott är en fråga om ”när” snarare än ”om”. Vi behöver vara förberedda på ett sätt som vi inte var på covid-19, trots att det fanns mängder med planer för att hantera pandemier från myndigheternas håll.

När klimatfrågan kommer på tal så fylls människor ofta med skuld och/eller en tanke på alltings undergång. Många blir provocerade av de ”uppoffringar” vi förväntas göra i våra dagliga liv för att klara klimatmålen. Det blir svårt att koppla isär de privilegier som fossilsamhället givit oss från vårt eget vara. Andra blir påminda om sin egen dödlighet och tanken på att vi gör något med jorden som vi inte borde, och kanske kopplar det till sitt eget beteende. Den där onödiga bilresan eller flyget mellan Stockholm och Malmö för att det var lite mer praktiskt. I Sverige har de flesta närts av tanken på att världen, i alla fall teoretiskt, ligger för våra fötter. Det är som ett oskrivet löfte vi har fått. Att kunna köpa det vi vill ha, resa vart vi vill och unna oss saker när andan faller på. Även om många inte alls känner att de har de här möjligheterna, är det så det berättas om vårt samhälle. Och ministrar kan prata om att alla borde ha en årslön på banken. De som syns på tv, de som reklamen riktas mot och dem vi ser på snygga bilder med fräsiga filter på Instagram. Det är klart det blir svårt när vi inser att det inte är ett liv vi kan eller borde leva. Att dörrarna till den världen stängs när vi tar hänsyn till andra snarare än vår egen invanda bekvämlighet. Att världen krymper. Det är det här löftet som gör det så svårt för realpolitiken att acceptera att vi måste finna oss i att få mindre eftersom vi haft för mycket för länge. Samtidigt måste vi komma ihåg att när en dörr stängs blir det som finns kvar mer värdefullt. Knapphet får i alla fall mig att värdesätta det vi har på ett helt annat sätt än överflöd.

I många kulturer finns en tanke på att de döda lever så länge vi kommer ihåg dem. Men tidens tand gör att vi försvinner. Klimatkrisen kan göra att processen sker snabbare, och då försvinner inte bara vi själva utan verkligen allt. Alla böcker, dikter, musik och filosofier som vi ser som odödliga klassiker kommer att upphöra. Om ingen kommer ihåg oss är det frågan om vi ens har existerat. I det antropocentriska synsättet har vi inte det. Det är inte konstigt att det gör oss skräckslagna. Smärta, sorg, död och saknad är naturliga delar av att leva tillsammans med andra. De är också kopplade till att känna sig levande. Det kanske är därför många människor upplever starka positiva känslor av att vara i en katastrof eller att ha varit nära döden men klarat sig. Att kunna göra skillnad och att vara nära döden kan skapa känslor av att vara vid liv. Vid att vara närvarande.
 Döden passar inte in i idén om ständiga framsteg. Det gör att vår moderna västerländska kultur vill koppla bort döden från livet och göra det till något onaturligt. Det är kanske mer rimligt att ha det cirkulära sättet att se på liv, att vår död är förutsättningen på annat liv. Våra multnande kroppar blir liv åt andra som efter flera led blir mat till oss själva. Framstegstankens syn på döden gör oss främmande för också det som ger oss liv. Den gör sorgen svårare för den gör döden till något annat. Sorg kan liknas vid ett sår. När det läkt kommer du ha ett ärr med dig genom livet. Men hur stort och påtagligt det är beror på hur du skött det. Att ta hand om sina sår, sorgen över de döda, är att kunna minnas dem.

Frankenstein ville knäcka den här gåtan. En av hans drivkrafter var just att övervinna döden. Genom att skapa nytt liv skulle han bli odödlig. Inte som fysisk person, men som den som löste livsprincipens gåta. Och varelserna han skapade skulle kunna leva på jorden efter människorna.
 Även Roy Scrantons Att lära sig dö i antropocen fäster stor vikt vid döden. Scranton drar paralleller till sin tid i det militära när han försonades med tanken på att dö, så att kamrater runt omkring honom skulle få leva. Hos den svenska försvarsmakten finns liknande delar i grundutbildningen av befäl och vid officersutbildningar. Det handlar om att lära sig formulera brev till anhöriga till soldater som dött. Om att rent praktiskt gräva gravar, hålla ceremonier och göra i ordning liket på ett värdigt sätt så att id-brickan blir lätt att hitta. Ofta har det också funnits studiebesök på bårhus eller gravkapell för att se och möta döden. Militärer behöver bekanta sig med den våldsamma plötsliga döden på ett sätt som de flesta andra inte behöver.
 ”Det är svårt att lära sig dö. Det kräver övning”, skriver Scranton och argumenterar för att det är det vi behöver göra för att inse att vi kommer att gå in i en annan tid. Utifrån sin position som amerikansk upphöjd författare kan han välja att agera för något bättre, men han gör det inte. Tydligen uppfattar Scranton att det är lättare att lära sig dö än att lära sig kämpa. Att lära sig att livet är en kamp för något bättre, inte enbart en kamp mot (eller med) döden. Din individuella inställning till döden ger dig dock inte något att leva för. Att ge upp försöken att förbättra världen är bekvämt, och det är möjligt för en vit välbärgad man som slutat tro att han kan vara en del i något större. För en person som givit upp. Jag tror att det här med att vara del i något annat, något större som skapar, är det som faktiskt ger livet mening.

Ordfront förlag 2022