Effekterna av klimatkrisen är som månen en stjärnklar natt – där för alla att se. Men i valrörelsen spelar den en undanskymd roll. Syre besökte en Malmöpub för att ta pulsen på frågan, där den borde vara som hetast.
– Människor är inte dumma, de ser ju vad som händer, säger Miljöpartiets språkrör Per bolund (MP).
Ett glas klirrar, historisk torka i Kina får Yangtzefloden att krympa, någon drar ut en stol, en tredjedel av Pakistan är under vatten, ett högt sorl lägger sig över rummet. Europa drabbat av den värsta torkan på över 500 år, en skål med chips ställs fram.
– Välkomna, säger Kerstin Wallin, distriktsombud för Miljöpartiet och ett sextiotal åhörare på en anrik pub i Malmö lystrar likt en lydig skolklass.
Syres telefon trycks ned i fickan, där den senaste tidens klimatnyheter skannats av. Pub grön som den kallas är ett återkommande evenemang som Miljöpartiet i Malmö står värd för och den här gången har språkröret Per Bolund (MP) och Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet, bjudits in.
– För att bryta isen kan jag berätta att jag inte tänker rösta på Miljöpartiet, säger Markku Rummukainen och Per Bolund som står bredvid ler och ser ut att rodna till.
– Jag är inte svensk medborgare men jag får fundera på det till kommun och regionvalet, fortsätter han med ett snett leende.
Då måste vi se negativa utsläpp
När Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 kunde partiet sköljas in på en våg av miljöengagemang i samhället. Tidningarna rapporterade om omfattande säldöd och i Helsingborg kunde en demonstration för ett renare Öresund samla 10 000 människor. Men i valrörelsen 2022 har partiet kämpat för sin överlevnad, trots att det inte direkt råder någon brist på miljörelaterade katastrofer att peka på. Men Miljöpartiet som vid flera tillfällen kritiserats för att tappa fokus på miljöfrågan, satsar nu allt på att få upp klimatet på agendan, där partiet hyser högst förtroende bland väljarna. Ändå går det trögt.
– Ett lågvattenmärke, säger Mathias Fridahl, forskare vid Linköpings universitet om klimatpolitikens roll i årets valrörelse.
Hur kommer det sig att frågan inte kommit högre upp på agendan?
– Om alla tagit ansvar och kommunicerat vilken kris det är, då hade man inte haft som alternativ att erbjuda sådan här populistiska lösningar till väljarna. Men just nu så tror jag att det inte bara i politiken som frågan inte mognat tillräckligt, utan i väljarkåren i sin helhet.
Men det är inget som märks inne på puben i Malmö. När Markku Rummukainen sakligt redogör för klimatforskningens viktigaste budskap, behöver ingen hyschas. Den typ av ”extrema extremväder”, som de senaste åren bjudit på hade knappt kunnat ske om inte klimatförändringarna spelat in, berättar han – för att gå vidare till att ge en lägesbild av vad som behöver hända, för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Den nivå som forskare pekat ut som det bästa vi har möjlighet att sträva mot och en gräns, som om den överskrids – ökar klimatriskerna markant.
– Koldioxidutsläppen behöver minska före 2025 och halveras till 2030 jämfört med 2019. Netonollutsläpp 2050 och negativa utsläpp efter det, säger Markku Rummukainen.
Historisk omställning
På en Powerpointbild bakom honom framgår att det i rena utsläpp betyder runt 300 miljarder ton mindre koldioxidutsläpp fram till 2030 – för att vi ska ha en 66 procentig chans att klara av att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Men än så länge ökar de globala utsläppen och för varje år det sker, ökar behovet av en acceleration. Före 2025 måste kurvan bändas kraftigt nedåt för att det överhuvudtaget ska vara möjligt.
– Det vi lånar på banken måste vi betala tillbaka senare, säger Markku Rummukainen.
Ändå har beslutsfattarna skjutit problemet framför sig, gång på gång. Trots att både finanskrisen 2008/2009 och pandemin inneburit gyllene tillfällen att göra en grön återstart av ekonomin, – har tillfällena gått makthavarna förbi, påpekar Markku Rummukainen.
– Även Sverige missade tåget. Det satsades mer pengar på fossila eller klimatneutrala lösningar än klimatpositiva lösningar, säger han med en blinkning till Per Bolund och fortsätter:
– Ukrainakriget, vad betyder det för klimatet. Ja, det står och väger.
Omfattningen av den omställning som Markku Rummukainen beskriver i siffror är svår att beskriva i ord. Men Mathias Fridahl gör ett försök när Syre pratar med honom i telefon.
– Vi har haft stora samhällsomställningar tidigare men det har skett under längre perioder, så även om skalan är jämförbar – är inte tidsförloppet det.
”Det var en krisåtgärd”
Ändå har den historiska omställning som alla riksdagspartier ställer sig bakom genom Parisavtalet, alltså svårt att leta sig in i valdebatten. Varför är en fråga som Per Bolund själv återkommande frågar sig under kvällen, som om det var en ond tand – svår att låta bli att känna på.
– Det är för mig som att vi förhåller oss till en parallell verklighet till den som är runtomkring oss, en otroligt märklig känsla. Jag hade verkligen trott att den här valrörelsen skulle vara den valrörelse där vi skulle tävla med varandra om att komma med de bästa svaren.
När klimat- och miljöminister Annika Strandhäll nyligen fick frågan varför inte Socialdemokraterna vill skärpa klimatmålet i linje med Parisavtalet rättviseaspekt (där rika länder går före, på grund av höga historiska utsläpp), hänvisade hon till den sociala hållbarheten. Höga energi- och bränslepriser har också fått alla riksdagspartier utom Miljöpartiet att rösta för ett tillfälligt sänkt priset på bränsle, frysa reduktionsplikten – och kraftigt subventionera elkonsumtionen, trots att åtgärderna går på tvärs med målet om minskade utsläpp. Det för att tillfälligt lindra hushållens kostnader.
– Det var en krisåtgärd, hade det funnits andra sätt att lösa det snabbt när priserna skenade, ja då hade vi tagit det istället, sa Centerpartiets klimatpolitiska talesperson Rickard Nordin om vårens beslut att tillfälligt sänka bränslekostnaderna till Syre nyligen.
”Mycket hot och hat”
Efter att Miljöpartiet skilt ut sig från övriga partier genom att ensamt rösta emot förslagen, såg det också ut som att partiet hade straffat ut sig. I SCB:s stora partisympatiundersökning i juni låg partiet tillsammans med Liberalerna under riksdagsspärren. Men Per Bolund försvarar partiets hållning – då som nu. När Syre efter pubmötet i Malmö frågar honom varför det inte kan vara rimligt att tillfälligt sänka bensin och dieselpriset när oljepriset ändå drivit upp priset till nivåer otänkbara för bara ett år sedan – svarar han:
– Det finns egentligen två svar på den frågan, vi har inte tid att backa klimatarbetet och det här är att backa klimatarbetet. De här ökade fossilsubventionerna kommer att göra det billigare och göra att vi släpper ut mer än vad vi skulle gjort annars. Det andra svaret är att fortsätta låsa fast människor i ett fossilberoende ser vi som den bästa vägen för att skapa fattigdom och skapa ekonomiska risker, nästa gång det blir en orkan i Mexikanska golfen eller Putin vrider tillbaka gaskranen, ja då är det bilister som är beroende av fossila bränslen som blir lidande. Svaret måste ju vara att ge andra alternativ
Kanske har partiets kompromisslösa hållning till sist också visat sig ha lönat sig, när valrörelsen nu går in i slutspurten. Vid den här tidningens pressläggning var partiet med bred marginal över riksdagsspärren.
– Det känns som att det vänt efter väldigt starkt motstånd under våren, mycket hot och hat – förakt som spreds till att det nu är många som kommer fram och säger, ni behövs, säger Per Bolund.
Läs mer:
