Västeuropa var inte redo att riskera någon reduktion i råvaruimporten från Ryssland i samband med annekteringen av Krim 2014. På veckans Under ytan frågar sig Linus Valtersson om vi är det nu.
– Dessa sanktioner kommer att vara kostsamma för Ryssland, sa Magdalena Andersson den 22 februari om EU:s ännu oklara sanktioner när den ryska armén öppet klev in i de så kallade utbrytarrepublikerna.
Silovikerna i Kreml, ej att förväxla med Ryssland, trodde nog inte det var gratis att begå folkrättsbrott, men EU hade uppenbarligen inte, i detta skede, politiskt färdiga sanktioner som överskred förbrytarnas kostnadskalkyl. Kreml räknade sannolikt med att den ”höga kostnad” som EU utlovat återigen skulle bli lägre än de tyckte sig ha råd med.
Gas och uran
Västeuropa modell 2014 var inte redo att riskera någon reduktion i råvaruimporten från Ryssland. Så mycket var inte Ukrainas integritet värd för oss – då. Sanktionspolitiken 2014 var inte obetydlig, men den blev mer kännbar för Ryssland än för Rysslands styrande.
2022 är det dags för ny prövning – åtta år efter Krim-annekteringen. Vad har hänt på vår råvarufront sedan dess?
Det ärliga svaret är: i princip ingenting. EU har inte ens satt punkt för uranimporten, för att inte tala om kärnkraftverk, från Kremls bolag. Hela EU har visserligen signerat Parisavtalet, men en före detta förbundskansler fick Tysklands regering att ihärdigt fortsätta bygget av Nordstream 2, och Sydösteuropas regeringar hade av gaskrisen 2009 lyckats dra alla andra slutsatser än att de inte borde värma upp sina hus med rysk gas från sina gamla KGB-kontakter.
”Business first” ropade den europeiska näringslivslobbyns huvudorganisation blott ett år efter invasionen i Donbass när EU:s regeringschefer samlades i Riga. Politikerna var i slutändan mer rädda för näringslivslobbyn i Bryssel än för silovikerna i Kreml. Att upprätthålla BNP-tillväxten var fortfarande viktigare än energisäkerheten, viktigare än den militära hotbilden och tydligen viktigare än den långsiktiga belastning det innebär för unionen att fortsätta betala miljarder till ett statssanktionerat brottsnätverk som gjort det till sin historiska uppgift att slå sönder de europeiska institutionerna.
EU:s importberoende av fossila råvaror var i stort oförändrat sedan Krim-annekteringen. Sju partier i Sveriges riksdag hade antagit ambitiösa, men för klimatet otillräckliga, klimatmål, men riksdagsmajoriteten hade inte – ens under det sista årets säkerhetsdarwinistiska resonemang från Kreml – tvekat att öka incitamenten för oljeimport.
Är vi beredda?
Hur ligger våra prioriteringar i dag? Är Sverige denna gång, ställt inför fullbordad invasion, redo att genast och solidariskt halvera sin egen fossilbränsleförbrukning så att EU-länder med mycket sämre energisäkerhet pallar med att dra in betalningen till tjekisternas bolag? Är Kremls anspråk på återinförlivandet av 44 miljoner icke tillfrågade européer – som redan befann sig i krig sedan åtta år – tillräckligt illavarslande för att vi ska vilja kompromissa med vårt eget konsumtionsutrymme?
Visst hade EU:s beslutsfattare tidigare kunnat fixa så att de ”höga kostnader” som utlovades 2014 i högre grad landat på de Kreml-familjer som redan bor här ibland oss, runtom i Västeuropa; de som aldrig behövt skicka sina söner till Ukraina eller Syrien, eller ens riskerat sin tillgång till italiensk tomatsås och parmesan.
Om viljan fanns hade EU:s politiker likaså, av alla goda skäl i hela världen, kunnat vidta kraftfullare åtgärder mot de stater inom och utanför unionen vars affärsidé varit att bistå Kreml. Både deras stölder från ryska skattebetalare och deras angrepp på rättsstat och samhällelig tillit i resten av Europa. Tyvärr har EU:s egen korruption ofta kommit i vägen för det som för vanliga medborgare skulle framstå som både enklare och effektivare än de panikåtgärder som nu oundvikligen (under kärnvapenhot) kommer ifråga.
Politisk korruption har dock ingen väsentlig makt över vad Västeuropas medborgare själva väljer att inte konsumera. Ni som nu bestört sitter och beskådar anfallskriget mot Ukraina har verkligen ingen anledning att känna er maktlösa. Tvärtom har vi en dag som denna särskilt goda skäl att seriöst och sansat fundera över var vi själva står.
Vad är egentligen viktigast för oss? Att vi i Västeuropa inte skulle få behålla hälften av vår fossila konsumtion (som vi ändå redan lovat varandra i Paris att vi ska göra oss av med) till nästa vinter, eller att 44 miljoner européer inte ska få leva sina liv utanför den alltmer fängelseliknande polisstat de valde bort för 30 år sedan?
Är svaret på den frågan fortfarande ”oinskränkt råvaruimport!”?
Skäms över svaret
”Vår moraliska plikt” att skicka vapen till Ukraina, sa Ulf Kristersson – när Putins inmarsch redan var igång. Men jag väntar fortfarande på hans besked om huruvida det är vår moraliska plikt att omedelbart – genom minskad råvarukonsumtion – sluta fylla på förbrytarnas konton. I samma stund som inmarschen påbörjades steg Sveriges överföring av pengar till Putins närmaste vänner ytterligare ett hack, i takt med oljepriset.
I mer än ett decenniums tid har jag med jämna mellanrum avkrävts besked från vänner och bekanta i forna Sovjetunionen kring hur vi i Sverige och Västeuropa själva ser på våra råvarubetalningar till de bolag som haft det allra sämsta inflytandet över den politiska scenen i både Ryssland och, indirekt, i Ukraina. Det är inte min grej att försöka nyansera en sådan sak. Men jag skäms – i dag mer än någonsin – över standardsvaret:
”Vi blundar, håller för näsan och betalar det marknadspris de vill ha. Fortfarande.”
———-
Ordförklaringar:
Silovik: Benämning på en tjänsteman eller politiker som ”lyfts upp” från någon av statens våldsutövande myndigheter. (sil = våld/kraft)
Tjekist: Medlem av organ (FSB, SVR, FSO, KGB etcetera) eller nätverk som är arvtagare till den hemliga polis (tjekan) som byggdes upp av Felix Dzerzjinskij under Sovjetunionens första år och sedan dess haft i uppgift att genom bland annat mord, våld, hot och grova integritetsintrång rensa ut politiska motståndare och omintetgöra upprorsrisker mot staten. Dessa organ och nätverk har under långa perioder utövat stark kontroll över de öppna politiska institutionerna i bland annat dagens Ryssland.
