Sommarläsning: Monstersamhället – Del 24

Vad är värt att göra?

Ett stort problem med hur vi handskas med klimatproblematiken är att försöka handla ”klimatsmart”. Alltså att vi försöker konsumera så bra som möjligt för att minska utsläppen. I dagens samhälle ses konsumtionen som lösningen på nästan alla problem. Och så även på klimatfrågan. Problemet är att det inte fungerar. Om det skulle vara så, för medvetenheten kring klimatfrågor har verkligen höjts, så borde det också gett utslag på de totala utsläppen. Men så är inte fallet. Utsläppen fortsätter att öka i takt med att det materiella välståndet växer.
 Det är lätt att överskatta effekten av de enskilda valen eftersom vi tänker på dem flera gånger varje dag. Jag släcker alla lampor när jag går ut, blir irriterad på att barnen lämnar kylskåpsdörren öppen ”onödigt” länge eller låter vattnet rinna när de borstar tänderna. Saker som i slutändan har extremt liten påverkan på klimatet men som jag ändå känner spelar roll. Känner. Det kallas för effektglappet. Alltså att det som känns miljövänligt och klimatsmart inte alls alltid är det. Vår intuition är en väldigt dålig vägvisare när det gäller att avgöra vad som faktiskt gör mycket eller lite skada. Det är frågan om videosamtalen egentligen ger mindre utsläpp än en kortare tågresa. Att sluta äta fisk är långt bättre för att motverka de flytande plastöar som finns i haven än att sluta med engångsplast eller plastpåsar eftersom största delen av plastöarna är fiskenät som dumpats i haven. Det är till och med så ineffektivt att vara klimatsmart att det inte finns någon skillnad i faktiska utsläpp mellan människor som aktivt tänker på klimatet och gör uppoffringar som de som helt struntar i det. Flera studier visar att ”gröna” konsumenter (som alltså identifierar sig som miljövänliga) inte har mindre klimatpåverkan än ”bruna” konsumenter (som inte gör det), inte ens när forskarna kontrollerat för andra faktorer i livet som till exempel inkomst. Det är provocerande för många. För vi vill göra skillnad. Vi vill vara de som drar vårt strå till stacken. I det här fallet blir inte många bäckar små något som spelar särskilt stor roll. Att påverka människor genom gott beteende och information kan fungera om det finns gott om tid. Det gör det inte. Förändringar i medvetandet kommer i språng och kriser är ett tillfälle där det går att snabbt förändra hur vi tänker.

Coronakrisen, resurserna och klimatet

En kris som kunde varit ett större startskott för något bättre var coronakrisen. Jag började skriva den här boken precis innan coronakrisen kom, mycket ställdes på ända när vi satt oss i den här situationen. Pandemier hänger ihop med kapitalismens expansion och sökandet efter nya marknader som hänger ihop med klimatförändringarna. När vi skövlar skogsområden för att bereda mark för odling av till exempel soja eller palmolja förstör vi ekosystem som är naturliga platser för smittspridande djur som fladdermöss. Om de områdena blir skyddade och lämnade i fred från exploatering kommer de vilda djuren inte i kontakt med människor och smittorna sprids inte på samma sätt. Pandemier kommer ändå att komma, men inte i samma utsträckning som vi förmodligen kommer att få se.
 På sätt och vis har coronakrisen bidragit till tanken på lösningar. Inte för att pandemier är lösningen på klimatkrisen utan för att den gav oss insyn i vilka resurser som faktiskt finns. Vilka krav som går att ställa. Att det går att ställa om stora delar av samhället trots att det skapar kaos i ekonomin. Och inte minst hur människor ställer upp för varandra och är beredda att göra uppoffringar för andras välmående. Men utslaget blev ändå inte att också ta tag i frågor om klimatkrisen. Sverige och Danmark gav SAS mångmiljardstöd utan krav på motprestation i början av maj 2020. I Frankrike däremot fick Air France stöd med villkoren att de skulle lägga ned flyglinjer som var kortare än två och en halv timmes tågresa och att deras koldioxidutsläpp skulle vara halverat till 2030 (jämfört med 2005). I november 2020 kom en rapport om räddningspaketen till energi- och transportsektorn där det visade sig att fossila industrier (framförallt flyget) fått dubbelt så mycket stöd som ”gröna investeringar” i Sverige. Större delen har dessutom varit utan krav på motprestation. Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs universitet, konstaterar krasst i en intervju med SR:s Vetenskapsradion: ”Hela vår ekonomi är till stor del fossilbaserad, så att när man nu försöker upprätthålla sysselsättning och lönsamheten i verksamheter som är akut hotade så blir det mycket fossil verksamhet.”
 Det jag tycker att coronakrisen har lärt mig är att människor (inte alla, men tillräckligt många om det sociala trycket är stort) är beredda att göra uppoffringar för något större, något som faktiskt gör våra liv bättre om vi bara ställs inför ett hot som känns verkligt. Om människor kan acceptera en total nedstängning av landet och utegångsförbud borde de förhållanden som skulle krävas för att hantera klimatkrisen vara som en frisk fläkt. Att inte träffa och röra vid andra människor är bland det mest fruktansvärda som vi kan utsättas för. Tittar vi på lyckoforskningen är sociala relationer och umgänge med dem vi tycker om bland det viktigaste. Frankensteins monster var isolerat. Till skillnad från zombier som inte interagerar med andra försökte han att skapa relationer till människor runtomkring sig. Alltid med samma resultat. Han blev bortstött. Det formade Monstret och drev honom till att vilja hämnas på alla. Hans sökande efter närhet är ett tema i boken som ofta glöms bort. Monstrets ensamhet speglas också av både Robert Walton, som mer än allt annat söker en vän i sitt äventyr med att åka till Nordpolen, och Victor Frankenstein som offrar alla sociala relationer för att slutföra sitt mål. Men det speglar också oss själva när vi doomscrollar genom nyhetsflödena utan att hitta möjligheter till agens. Vi förblir passiva inför kriserna som tornar upp sig. Passiva och isolerade medan frustrationen och känslan av maktlöshet växer.

Men vi behöver ändå känslan av att klimatfrågan är en kris. För att det ska kännas akut fast det på många sätt upplevs som abstrakt kanske en god idé kunde vara veckoliga presskonferenser där en statsklimatolog berättar om läget just nu. Vad som görs, vilka städer som översvämningsskyddas och hur det planteras lövträd i barrskogarna. Vilka väderrelaterade händelser som just nu drabbar människor i Sverige och världen. På samma sätt som Anders Tegnell med flera höll presskonferenser först dagligen och sedan några gånger i veckan under 2020 och 2021. Nyheterna kunde ha klimatprogram precis som det finns ekonominyheter eller sportnyheter. Frågan behöver hållas aktuell och vara omöjlig att inte lägga märke till. De olika händelserna kunde kopplas ihop så att krisen kändes som en kris. Det finns såklart också risker med det här. Klimatoron skulle med all sannolikhet öka. Behovet av stöd och samtal blir en viktig del, men en omställning skulle också kunna leda till att vi går mot fler mötesplatser och mer sociala verksamheter som är viktiga. Krisens upplevda närvaro skulle möjliggöra större folkligt stöd för att mer behöver hända på området. Men det finns såklart också risker med ett ensidigt fokuserande på klimatfrågan. Problemet är som jag varit inne på större än så.
 En annan viktig aspekt av coronapandemin är att många (som inte har samhällsviktiga jobb) faktiskt insåg att allt inte behöver gå så fort. (Fotnot 56) Att kalendern inte hela tiden behöver vara uppbokad. Att du får mer tid till vänner eller familj. När människor drabbas av livshotande sjukdomar eller kommer närmare döden ökar fokus på nuet. ”Om du vill få Gud att skratta – berätta om dina planer” är ett talesätt som kommer väl till pass. Ett snuvigt barn kunde ställa in fester och middagar. Alla typer av kriser gör att horisonten förskjuts från framtiden till nuet. Och det var kanske det som coronakrisen gjorde. Gav oss en glimt av ett långsammare samhälle. Ett samhälle där att göra så mycket som möjligt inte nödvändigtvis är det som premieras eller anses som lyckat. Att översätta det här till klimatkrisen är inte lätt, men det är görbart.

Ordfront förlag 2022