Partipolitik är ofta att balansera mellan att utveckla bra politiska förslag och att försöka förklara den politiken så människor förstår vad man håller på med och i bästa fall vill följa med på vägen.
En dos politik och en annan positionering, helt enkelt.
Ibland ändrar ett parti det ena, och ibland det andra. Men ändrar man för mycket av politiken blir man till slut ett annat parti än det man var från början.
Fredrik Reinfeldts omdaning av Moderaternas budskap inför valet 2006 är ett omvittnat exempel på hur en ny positionering kan göra samma politik attraktiv för fler. Reinfeldt gjorde ett stort nummer av att han lade om den gamla skattesänkarlinjen, men – som många före mig har konstaterat – den nya positioneringen innebar faktiskt att Moderaterna kunde sänka skatterna mer än vad Bo Lundgren ens vågat föreslå. Retoriken var ny, men partiet Moderaterna var samma gamla.
Inom Vänsterpartiet pågår nu det motsatta. Den förändring som genomförs beskrivs som ny positionering, men när man tillsammans med högerblocket driver på för att sänka miljöskatterna så mycket det bara går så är det politiken som förändrats.
Jag har tidigare vittnat om att Vänsterpartiets högstämda retorik i miljöfrågor sällan följde med in i förhandlingsrummen. Det förändrar inte att för många vänsterpartister har miljöfrågorna varit en avgörande orsak till det politiska engagemanget. Den rent existentiella dimensionen av klimathotet är själva anledningen till att man tar sig an politiska uppdrag, söker förtroende och vill förändra samhället. Inte minst riksdagsledamoten Jens Holm har varit en viktig röst för en radikal förändring av den politik som förstör den här planeten.
”Partiledningens nya klimatpolitik är jag inte rätt person att företräda”, skrev Holm när han i förra veckan tog avsked efter tolv år som partiets klimatpolitiska talesperson.
Det finns tusen och ett möjliga vänsterpartistiska svar på inflation och stigande energipriser. Höjda ersättningar till dem som har minst, höjt barnbidrag, sänkt matmoms, lägre hyror, eller varför inte något slags tillfällig medborgarlön? Men V-ledningens stora svar är istället sänkta bensinpriser. Då blir det mest subventioner till dem som redan har mest. Och största förloraren är miljön.
Det vet Dadgostar förstås, men viljan till en ny positionering tillåts förändra politiken.
Och det förändrar V. För har man en gång köpt premissen att klimatpolitik är dåligt för rättvisan – då är det svårt att ändra sig igen. Har man ställt sig på barrikaderna för sänkta bensinpriser med Kristersson och Busch, då står man inte med Greta och klimatforskarna.
Kanske tänker strategerna att det inte är så farligt, besvikna väljare kan ju alltid gå till MP. Men då har man inte förstått hur mycket man själv påverkar opinionen. Om alla från V till SD säger att klimatpolitik är farligt och att omställningen måste skjutas upp, då kommer människor ta det för sant. Utrymmet att föra en tillräcklig klimatpolitik krymper ytterligare.
Det är inte tonläge eller positionering Vänsterpartiet ändrat, det är politik. Ett parti där Jens Holm inte kan företräda politiken är helt enkelt ett annat än det vänsterparti där han kunde det.
Australiensarna gav premiärministern och klimatbromsklossen Scott Morrison sparken. De gröna fick sitt största väljarstöd någonsin.
Regeringen låter meddela att man visst kan tänka sig att skicka vapen till Turkiet. Så var det med att ansluta sig till Nato för att skydda demokratin.
