I torsdags förkunnade SD att man väcker misstroendevotum mot justitie- och inrikesminister Morgan Johansson. Snabbt hängde M, KD och L på. Med tre månader kvar till valet framstår det inte som superviktigt rent politiskt att avsätta en minister, men varför sumpa en chans att slå till när man kan, liksom? Magdalena Andersson blev sur, konstaterade att det var fel tid för regeringskris och meddelade indignerat att hon kommer avgå om Morgan Johansson fälls.
Om någon av de övriga riksdagsledamöterna röstar för misstroendet faller Morgan Johansson, Magdalena Andersson avgår och vi hamnar i en regeringskris. Just när vi är i en, vad det verkar långdragen, process in i Nato. Just när Ryssland har några positiva rapporter från kriget i Ukraina och just när Turkiet tänker gå in i Syrien. Eller?
Sanningen är att regeringskrisen är hittepå. Magdalena Andersson behöver inte avgå, och om hon gör det kommer hon ändå sitta kvar tills en ny statsminister är på plats. Det blir ingen kris, bara talmansrundor som drar ut på tiden tills vi får en ny mandatfördelning efter valet i höst. Vi kan det här nu, det blir inte värre än att allt flyter på som det alltid har gjort.
Det är klart att SD och övriga i det blåbruna blocket gör det här av rent populistiska skäl. Klart att man hade kunnat välja en annan tidpunkt. Men kritiken mot Morgan Johansson som framkommer i KU, där han återkommande har farit med osanning, den är legitim. Den minister som man inte kan lita på är också den man inte har förtroende för. Låt honom gå.
