Nisse, Ida och Ante är tillbaka i vår tid. De träffas hemma hos Ante och Mo för att diskutera hur de ska gå ut i medierna med sina berättelser om tidsresorna och framtiden som de hamnat i.
– Först och främst ska vi nå miljöorganisationerna, sa Ante. Och andra som har erfarenhet av att informera människor om såna här frågor. Klimatforskare, Greta Thunberg, miljöbloggar.
– Och demokratifrågor. Folk levde ju som fångar, sa Nisse. Eller fredlösa.
– Menar du att avhoppare och utanföringar kan dödas utan straff? undrade Ida.
Ante gjorde en handrörelse som kunde betyda att ja, i princip, men inte så ofta. Eller i princip inte, men i praktiken. Vilket som, det var inte så noga. Vilket var ungefär vad Nisse menade, så han preciserade inte.
Medan dagen blev eftermiddag gjorde de upp en enkel strategi. Det skulle bli en serie filmer, som skulle börja med deras egna berättelser. Nisses, Idas, Harriets. Antes historia skulle berättas i en egen film, och om det sen behövdes en teknisk genomgång fick de ta det senare. Olika grupper som de ville nå kunde höra av sig och ställa sina egna frågor.
– Men ska inte du vara anonym tills vidare, Ante? Annars kommer det alla möjliga och vill köpa ritningarna och använda tekniken till nåt knasigt, sa Ida. Som Marianne och hennes magiska framtidskvällar, fast värre.
– Jag vet. Du har rätt, vi kan ta det sen, sa Ante.
När Mo kom in i köket med ett par matkassar bröt de. Då hade de gjort synopsis och en provinspelning av Antes historia. Det blev allt tydligare att den måste komma sist, när den intresserade publiken visste lite om den värld han kom ifrån. De började göra sig klara för att gå, men Mo bad att först få se filmen.
Nisse ställde upp mobilen mot en vas på bordet och klickade igång filmen.
– Den ska klippas, påpekade han. Våra frågor och kommentarer ska inte vara med, bara Antes berättelse.
Ante syntes som en svart siluett mot svagt stearinljusbelysta köksskåp. Det såg nästan onödigt dramatiskt ut. Han uett mot stearinljusbelysningen bakom sig, det såg nästan onödigt dramatiskt ut. Så började han tala.
– Spelar du in nu eller? Jag heter, nej förresten, mitt namn tar vi en annan dag. Jag växte upp på 2300-talet med min familj i en stad som hette Xpan 7. En inglasad stad i ett system av likadana inglasade städer, sammanbundna av en järnväg som kallades infran. De flesta kom aldrig utanför sina hemstäder och bara en del fick någonsin se världen utanför Xpan-systemet. Där inne hade vi allt vi behövde utom frihet och säkerhet. Och natur.
Ante pausade och tittade ner på sina anteckningar i mobilen, den lyste upp hans ansikte och de skulle få klippa bort den sekvensen, tänkte Nisse.
– Xpan-systemet var ett slags mellanstation till en framtid i rymden. Min syster Freddy och jag tyckte det var så sorgligt. Vi hade haft en hel planet full med rent vatten, frukt, blommande träd … och nu, då, hade man elektroniska bin som pollinerade i slutna utrymmen om man ville ha bär och frukt. Miljarder människor som kunde leva på planeten.
Någon sa något utanför bilden, Ante tittade upp och nickade.
– Men om vi nu ska snacka diskron teknik, så var det en idé jag fick i morsans labb. Hon forskar i partikelfysik och har ett hemmalabb för sina egna projekt, och hon hade förklarat för mig vad som teoretiskt sett skulle krävas för att man skulle kunna resa i tiden. Det var en gammal dröm hon hade. Så jag drömde vidare om att vi skulle resa tillbaka till en tid då man kunde stoppa den värsta förstörelsen. Och så började jag skissa på något och försöka hitta de komponenter som skulle behövas. Morsan skickade efter en del, hon tyckte det var kul att jag var intresserad. En dag fick jag till och med låna en Higgs-Schrödinger-generator … jag har lovat att inte förklara vad det är, för då somnar normala människor. Men det är inget man brukar sätta i händerna på en fjortonåring i alla fall.
Sen berättade han om dagen då hans prototyp lyckades flytta en bulle fem minuter framåt i tiden. Då hade han tagit med den till skolan och visat den för sin lärare på extrakursen i partikelslöjd för särskilt intresserade elever. Och sen hade han jobbat vidare med den i labbet i Visdomens hus.
– Lydia, min lärare, var nästan för entusiastisk. Hon ville ta äran åt sig som min handledare, fast grunderna till tekniken redan fanns när jag tog med den. Och så ansåg hon att det var Himmelska fridens egendom … Ska jag förklara vad Himmelska friden är? Eller ska jag ta om och säga statens egendom?
– Förklara inte, vi tar det sen, sa Nisse hörbart.
– Okej. Freddy och jag kom med på en försöksgrej, de lät ungdomar komma ut i skogen och lära sig vildmarkskunskaper. Tanken var att vi skulle kunna använda dem om vi hamnade på jordliknande planeter. Men det var en sån upplevelse att komma utanför den där glaskupan, så vi drog. Och jag tog chansen att slippa överlämna min tidsmaskin till Himmelska friden. Det hade de ingen aning om i flera år.
På slutet drog han nog igenom det hela lite väl snabbt, ansåg Nisse. De fyra ungdomarna från Xpan 7 vandrade genom skogen och hittade till slut ett ställe där de slog sig ner och öppnade Oasen. Ante byggde upp ett nytt labb och en dag var det dags för första tidsresan. Här fanns en massa frågor att ställa – själv undrade han hur en tonåring som hamnade i skogen med sina polare skulle kunna bygga nåt mer än ett vindskydd.
Men det skulle bli bra, det kände han på sig. Han tog mobilen och stoppade den i fickan, sa hej och tack och vi hörs, och gick mot busshållplatsen.
