Vi Subversa: ”Uppror och punk har ingen ålder”

Omstörtande nytt och fräscht – nej, ung ålder är ingen garanti för det. Och vem blir automatiskt fyrkantig i huvet bara för att hen har fyllt fyrtio? Frances Sokolov var en trädgårdsälskande och medelålders hemmamamma med två barn. Men så plötsligt, vid 42 års ålder, förvandlas hon till den sjungande, textförfattande och gitarrspelande scenartisten Vi Subversa i det anarkistfeministiska och banbrytande punkbandet Poison girls.

Sjöng under en filt

Jag sitter på en bänk vid piren i engelska Brighton och det är vår. Det var här som allt startade. Havet glittrar under en spröd sol och några måsar håller på att äta av en bit tappad pommes frites. Eller chips, som det heter här. Men var är hon någonstans? 

Det dyker det upp en tjej i tjugoårsåldern med kamera. Hon får syn på en bild av Poison girls, den pryder ett gammalt tidningsomslag som ligger i mitt reporterknä.

– Åh, säger tjejen och ler lite, gillar du också dem?

Nu syns trycket på hennes t-shirt, där står deras bandnamn.

– Jag är här för att se var de bodde och brukade uppträda, fortsätter hon.

– Var kommer du ifrån? undrar jag.

– Kanada. Poison girls var ju populära där också och i till exempel USA. ”Vi Subversa förändrade mitt liv”, det brukar min mormor säga.

– Men du kan ju knappast ha varit född när bandet hade sin storhetstid på sjuttio- och åttiotalet?

– Det spelar väl ingen roll, musiken och texterna fortsätter att leva. Jag har flera kompisar som också älskar dem.

Sen ringer min mobil. Tjejen säger kvickt hej då och fortsätter in mot stan.

– Bänken längst bort på strandpromenaden, säger en djup och lite raspig kvinnoröst i örat.

Vi Subversa har ringt upp mig från andra sidan. Leve tekniken. Jag rör mig dit hon vill.

– Om folk ser när du pratar med mig kommer de tro att du sitter och gaggar för dig själv, säger hon och garvar hest.

Jag slår mig ner bredvid henne och hon fortsätter:

– Det finns inga fula rullatorer i himlen. Inga krämpor. Men det går inte att röka längre. Och det saknar jag.

Hon tar ett imaginärt bloss och ler snett medan hon studerar mig. Hon ser ut som hon gjorde strax innan hon klev över den 19 februari 2016. Håret är grått och kortklippt. Ansiktet öppet och varmt med genomträngande blick. Jag bestämmer mig för att hoppa över introt och gå rakt på första frågan:

– Du testade först att sjunga under en filt så att ingen annan skulle kunna höra hur det lät?

Hon skrattar till och nickar.

– Det tog typ fyrtio år innan jag vågade. Precis som så många andra fick jag höra att jag inte hade någon sångröst när jag växte upp.

”Judisk flicka från East end”

Vi Subversa. Som har inspirerat och engagerat så många med sin röst och sina starka texter om feministisk frigörelse och kapitalistiskt förtryck. Född 1935 i London som Frances Sokolov, av föräldrar med polskt ursprung.

När det andra världskriget dundrade in med flyganfall över London 1940, satte föräldrarna henne på ett tåg till den lugnare landsbygden. Så gjorde många då. På en tågstation i södra Wales fick hon och de andra barnen på tåget kliva av och rada upp sig på perrongen. Alla hade ett snöre med lapp runt halsen. På hennes stod det ”judisk flicka från East end”. Traktens invånare fick välja vilket barn de ville ta hand om. Frances blev vald sist.

Men hon tyckte mycket om sina fosterföräldrar och besökte dem ofta senare i livet. Hennes kärlek till natur och trädgård verkade vakna här. När andra barn fick åka tillbaka till i London, tog Frances mamma och pappa först hem henne flera år senare. Frances ansågs besvärlig men lät sig inte kuvas och rymde sedan flera gånger hemifrån. 

– Min mamma brukar säga: ”Frihet är det bästa ting som sökas kan, all världen kring.” Det är egentligen ett citat från Biskop Thomas frihetsvisa, men stämmer det på dig? Är det det som du har sökt i livet?

– Ja. Som ung hängde jag med hippies men så såg jag hur männen tog för sig medan kvinnorna fick ta hand om barn och hushåll. Inte mycket till feminism där. Senare såg jag hur en hel del män i till exempel konst- och musikindustrin kunde prata om hur viktigt det var att släppa fram tjejer men i själva verket ville de bara komma åt deras kroppar och ha sex.

Poison girls fick kritik från andra feminister för att det inte bara var kvinnor i bandet. 

– Sorry, men jag har faktiskt fött en son. Det var mitt standardsvar på den puckade invändningen. Det finns vettiga killar och det finns kvinnor som inte är det. Sekteristiska könskrig i bur har aldrig varit min grej.

Sexuell frigörelse och politik

Som ung kvinna kom hon in i Londons anarkistiskt politiska konstvärld i Soho och engagerade sig bland annat mot kärnvapen. Hon arbetade också på kibbutz i Israel ett tag och kom i kontakt med människor från olika håll i världen. Utbildade sig till keramiker och var en lovande talang men hon tyckte också om att hålla med text. Jobbade bland annat som copywriter och hittade till exempel på klatschiga dängor till toalettpapper.

Så träffade hon den etablerade konstnären Philip Sansom, flyttade ut till den isolerade vischan i Suffolk, födde en flicka och pojke, fick värsta lappsjukan och drog därifrån med barnen. Sen anmälde hon sig till en undersökande kurs i alternativt lärande. Blev kär i en av lärarna, Lance d’Boyle, flyttade till Brighton med honom och skrev tillsammans med några andra den berömda The body show, med sketcher och musik om sexuell frigörelse och politik. Där medverkade Richard Famous och Bella Donna och de fyra startade sedan Poison girls.

Poison girls samarbetade mycket med konstnärskollektivet och punkbandet Crass. Bland annat gav de ut en singel där Poison girls gjorde den ena låten, Persons unknown, och Crass den andra.

– Du har blivit omtalad i media som den där gamla och medelålders punkaren. Hur har det varit för dig?

– Som om ålder var det viktiga. Det är sexistiskt, diskriminerande och jävligt puckat. Hade jag varit kille, då hade det hetat att jag var tidlöst läcker. Eller nåt.

1989 skrev Poison girls musik och texter till Aids – the musical. Där spelade Vi Subversa kyrkoherde med en bibel som det stod ”Holy shit” på. I början av 90-talet löstes Poison girls upp och alla började samarbeta i andra konstellationer. Men i samband med hennes 60-årsdag spelade de tillsammans igen i England och Berlin. Sedan kände hon sig rastlös och ville göra något nytt. Det blev 19 år i en by i södra Spanien. Där bodde också Lance d’Boyle och flera andra kreativa konstnärssjälar från runtom i världen. De ordnade till exempel Dragon Free music festival, som 5 000 människor besökte, enligt arrangörerna.

”Ta mig fan jättenöjda”

2012 flyttade Frances Sokolov tillbaka till södra England, hon längtade efter sina tre barnbarn. Hon skulle kunna vara en av alla de äldre kvinnor som för länge sedan förpassats till en anonym skuggtillvaro. Med uselt marknadsvärde – i arbetsliv som på dejtingsajter. Men just i hennes fall är det inte så.

– ”Vi Subversa fick mig att fatta att jag har rätt till min kropp och mitt liv.” Den typen av kommentarer är vanliga om dig. Hur känns det att vara en punkikon som väcker känslor och kraft fortfarande?

– Om jag och Poison girls inspirerar till att människor fattar att de inte behöver gå i koppel och har ett val, då är vi ta mej fan jättenöjda. OK, gärna punk. Men själva tyckte vi egentligen att vi hade mer gemensamt med den berlinska och berättande kabarétraditionen. Jag fortsatte att vara kreativ, skapa och utveckla mig musikaliskt tills jag dog i sömnen.

2014 gavs albumen Hex och Chappaquiddick bridge ut igen, ungefär 30 år efter Poison girls storhetstid. Och 2015 kom en remastrad version av singeln Persons unknown, den sång som många fans har haft som sin favorit genom åren. Och här kommer några rader från den:

Hey there Mr. Average, you don’t exist you never did / Hiding in shadows, Persons unknown / Habits of hiding soon will be the death of us / Dying in secret from poisons unknown