Sommarläsning: Monstersamhället – Del 23

Metoder och beteendeförändring

Sen kommer vi till den svåra frågan om hur. Hur kan du vara en del i att lyfta frågor som förändrar den politiska riktningen. De senaste decenniernas klimat- och miljökamp har fokuserat på demonstrationer och manifestationer, men även aktioner utifrån icke-våldsprinciper som oftast varit symboliska. Att göra begravningståg, korta vägblockader eller flashmobs för att uppmärksamma klimatkrisen.
 Andreas Malm diskuterar klimatrörelsens metoder i sin bok How to blow up a pipeline – Learning to fight in a world on fire. (Fotnot 54) De senaste tre vågorna av klimataktivism (fotnot 55) har fokuserat på ickevåld. Effekterna har i stort sett uteblivit. Är det för att ickevåld är ineffektivt? Nja, egentligen inte. Det är en metod av flera.
 Malm skriver hur han deltagit i en organiserad kampanj där de luftade däcken på suvar i några av Stockholms mer välbärgade områden. Gruppen använde det (idag något opassande) namnet Asfaltdjungelns indianer. Reaktionerna på nätet (det här var innan sociala mediers genomslag) var minst sagt hårda. Hot om misshandel och mord förekom i bloggar, motortidskrifter och via mejl. Ett mejl till gruppen löd: ”Jag, och många med mig, lägger er på samma nivå som självmordsbombare och pedofiler.” Webbtidningen Motor-life today hade en artikel med titeln ”En död indian är en bra indian”. Malm argumenterar i boken för sabotage som metod som titeln beskriver.
 Men även om att skada människors egendom också är en form av våldshandling, eftersom många människor ser egendom eller saker som en del av självet, blir proportionerna bisarra. Ett luftat däck jämställs med misshandel eller någon form av övergrepp. Det är dock enkelt att se skillnaden mellan att få sin flygresa inställd eller att ha lite besvär med att pumpa däcken, och att människor dör på grund av föroreningarna suvarna släpper ut. 

Visst kan effektiviteten med att angripa privatpersoner diskuteras, men det fungerar för att lyfta en fråga till den politiska dagordningen – kanske särskilt i kriser. Rent strategiskt kan det dock vara rimligt att ha en diskussion om polarisering innan aktionen. Som alltid finns det risker med att agera, många kommer bli upprörda eftersom de upplever att deras privilegier hotas.
 En del aktioner bidrar direkt till att utsläppen minskar, som sabotage mot oljeledningar eller blockader av kolgruvor som exempelvis den tyska organisationen Ende Gelände sysslar med. Men även de former av direkt aktion som inte i sig självt åstadkommer något kan vara betydelsefulla. Om de är mer symboliska till sin karaktär men ändå innehåller spektakulära former som bryter normaliteten. Det kan vara sabotage, blockader eller liknande. Eftersom de skapar en radikal flank som gör att andra grupper som verkar inom det rådande systemet verkar mer rumsrena.

Radikal flank är ett begrepp som skapades 1975 av Jo Freeman för att beskriva hur mer revolutionära feministiska kvinnogrupper kunde få andra kvinnogrupper att verka mer respektabla. Nästan alla frihetskamper, även de som kanske vid första ögonkastet verkar arbeta utifrån ickevåldsprinciper, har samexisterat med mer militanta grupper. Grupperna agerar inte tillsammans men var för sig utifrån sina egna metoder vilket gör genomslaget större. Att ha en radikal flank gör arbetet mycket lättare för de mer moderata grupperna. I dagens Sverige syns det bäst inom den extrema högern. Ibland kallas den för ”svansen” och den bygger medieprojekt och attackerar meningsmotståndare genom uthängningar, drev på sociala medier eller trakasserier. Men vad de här grupperna gör är att legitimera en mer fascistisk politik med övervakning, stängda gränser, hårdare tag. De tar oproportionerligt stort utrymme i sociala medier och digitala plattformar och tvingar över nästan alla andra partier till sin planhalva. De förflyttar det som kallas Overton-fönstret, alltså de idéer och förslag som politiker kan föra fram utan att verka extrema.
 En av de stora uppgifterna som finns idag är att försöka förflytta spelplanen så att politiker försöker trumfa varandra i klimatåtgärder istället för om hårdare tag mot brottslighet. Jag tror också att det här är en viktig orsak till klimatförnekelsen. Under varje artikel om förändringar i klimatet kommer mängder av kommentarer i sociala medier med ifrågasättanden. Att växthusgaser är bra eller att IPCC är köpta eller att det inte finns vetenskaplig konsensus. Jag har debatterat med olika Lars, Joakim eller Anders om sånt här. Hur sakligt jag än försöker så går inget fram. Inte ens när jag går in på ”vem tjänar på det här”-argumenten (som de annars brukar gilla) går det att mötas. 

Aktivism är en viktig del i att förflytta det som är rimligt att påstå. Genom att agera tillsammans på ett sätt som lyfter frågor och förändrar det som man pratar om kan fönstret flyttas. Det mest effektiva är inte aktioner eller demonstrationer som ligger inom fönstret, de måste ligga i utkanten eller bortom fönstret för att väcka uppmärksamhet och kunna skapa förändring. Det finns oändligt mycket att göra, och ensam har du mycket begränsade möjligheter att göra något. Men tillsammans kan vi förändra.
 En tråkig sak med fakta och information är att det sällan leder till att människor förändrar sina beteenden. Det är lätt att försöka dra på med så många extrema fakta som möjligt för att få människors uppmärksamhet i hopp om att de ska börja agera. Ja, jag gör mig nog skyldig till det också i den här boken.

En varm kväll i början av sommaren 2020 var jag ute och promenerade. Jag lyssnade på en podd men måsarna skränade över samtalet. I podden pratade de om ordens makt. Det fick mig att tänka på ordens begränsade makt. Eller kanske snarare på den begränsade makt som fakta har. Jag tänkte på det jag skrivit om klimatkrisen på förmiddagen samma dag. Om allvaret i situationen. Om hur kort tid vi har kvar att hindra en skenande uppvärmning. Men det är som att orden och fakta inte betyder något. Det handlar om att väcka känslor. Att göra målande liknelser över något fruktansvärt. Beskriva hur människor, nej en människa, kanske ett barn, en pojke från landsbygden i Indien. Ja, en pojke från Indien. Hur hans livsmiljö rivs upp av torka eller översvämningar. Hur föräldrarna svälter och skickar iväg barnet till en osäker framtid hos någon släkting i Mumbai. Hur han utnyttjas på alla tänkbara sätt i staden och till sist går in i en hindunationalistisk terrorgrupp och spränger sig själv i ett varuhus. För det här är också berättelsen om klimatkrisen. Berättelsen om vår teknologi, våra bilar, vår charterresa, vårt renoverade badrum, våra ekologiskt odlade kiwifrukter eller vårt kött från de svenska djurindustrierna. Det är det vi måste förstå. Det är de individuella tragedierna runt om i hela världen som vi inte kopplar ihop med våra liv. Och jag funderar på vilken berättelse som skapar engagemang. Vilken berättelse som kan väcka empati och medkänsla i den grad att vi gör något? Den nya berättelsen vårt samhälle behöver är inte en berättelse så många vill höra för den stör det rådande. Vi är kapabla att förändra våra beteenden. Men det är svårt och det tar ofta tid.

Ordfront förlag 2022