Sommarmånaderna med alla olika pridefestivaler börjar gå mot sitt slut. Denna vecka hålls pride i Stockholm. Det är den sista ut bland de största städerna. Malmö och Göteborg har redan avverkat sina veckor.
Regnbågsflaggor har vajat, tal har hållits och mängder av föreläsningar, workshops och utställningar genomförts. Människor har mötts, skrattat, delat kärlek och glädje med varandra men desto viktigare: också delat kamplust, jävlar anamma och en förståelse för att vår vardag med en relativ trygghet inte på något sätt är en garanti.
I år är nog första året som sommarens alla prideevenemang lämnar mig med en viss bitter eftersmak. Inte för hur de olika evenemangen genomförts, tvärtom! Jag har bara gott att säga om det. Nej, det som lämnar den där smaken är reaktionerna runt om. Hur pride attackeras som aldrig förr, inte bara av de vanliga konservativa jönsarna som tycker att vi måste värna kärnfamiljen genom att gömma undan de dekadenta hbtqia-personerna. Att Ebba Busch i en intervju med QX tycker att Pride är okej, men för sexuellt, är liksom inte mer än förväntat. Nej, det som skaver är attackerna från påstådda feminister.
Individer som hävdar sig vara feminister och allierade med hbqia-personer men gör en stor sak av att t:et, det vill säga transpersonerna, måste bort. Att vår existens är ett hot mot hela samhället och att vår vilja att finnas till, få den vård vi behöver och inkluderas i samhället som dom vi är ses som fullt okej att likställa med nazism.
För ett tag sen gjorde den brittiska skådespelaren och politikern Laurence Fox en bild där fyra prideflaggor formar en svastika. Ironiskt skriver han hur detta symboliserar den ”heliga månaden” för Pride. För detta har han mött massiv kritik, inte minst från judiska grupperingar. Samtidigt försvaras hans tilltag bland annat av feminister som menar att svastikor i syfte att sprida hat mot en folkgrupp inte borde ses som just hets mot folkgrupp vare sig i UK eller i Sverige. Att bilden ska ses som ett skämt och kritik av pride och hur man i dag påstås inte längre få ha en egen åsikt om dess varande.
Jag läser plötsligt på feministiska plattformar hur nazismen i grunden var något bra som Hitler gjorde till något fult. Att symbolen i synnerhet egentligen står för något fint och att man får skylla sig själv om man tar illa upp av den. Andra försvarar spridandet av svastikan som yttrandefrihet och menar att kritiken av den (som ju också ingår i yttrandefriheten) är ett hot mot det fria samtalet och åsiktsbildningen.
Å det är just här som den bittra smaken i min mun blir som starkast. När man aktivt försöker skriva om historien så att vi transpersoner inte fanns med bland nazismens offer, inte fanns med när pride startade och inte fanns långt innan kolonialismen började göra den snäva definition av kön som vi lever med i dag. När jag läser hur pride i dag är ett förtryck av kvinnor för att transpersoner får delta och göra våra röster hörda så blir det uppenbart att vi alla behöver påminnas om att pride startade som ett upplopp, där transkvinnor stod i första leden. Pride är en radikal motståndhandling, inte bara regnbågar och fest.
Det har börjat komma fler kritiska artiklar om Dumpens förehavanden.
Hur människor i italienska Civitanova marche valde att bara filma när en svart man brutalt slogs till döds mitt på ljusa dagen.
