I dag, den 4 april, har IPCC publicerat en rapport som handlar om åtgärder mot klimatkrisen. Den visar att omställningen kräver en djupgående samhällsförändring, där inte minst den sociala praktiken spelar en viktig roll. Men istället förs en politik där medborgarna helst inte ska märka av omställningen, skriver Göran Sundqvist på dagens Under ytan.
FN:s klimatpanel (IPCC) har nu publicerat den tredje rapporten i sin sjätte utvärdering. Rapporten sammanfattar den forskning som handlar om åtgärder, de vetenskapliga, tekniska, ekonomiska och sociala aspekterna som krävs för att minska utsläppen av växthusgaser för att hålla den globala temperaturökningen långt under 2 grader som Parisavtalet föreskriver.
Måste samverka
Rapporten är tydlig med att det behövs en fundamental strukturell omställning. Forskningen visar att det inte räcker med förändringar inom en sektor eller inom ett område. Förändringar måste ske inom det internationella samarbetet, de finansiella systemen, investeringarna, de politiska styrinstrumenten, de tekniska systemen, och inom beteenden och livsstilar. Och alla dessa måste samverka. Lednings- och styrningsfrågorna blir till mycket stora utmaningar.
Klimatpanelen har lyckats etablera klimatfrågan på den globala politiska dagordningen och blivit en oomtvistad kunskapsauktoritet, men frågan har alltför länge fastnat i ett kunskapsläge: vad vi vet och inte vet om klimatet och med vilken grad av säkerhet. Sedan Parisavtalet beslutades 2015 har det dock fattats en rad viktiga politiska beslut. Alla länder ska nu redovisa sina nationella bidrag om hur temperaturmålen ska nås. Över 70 länder har beslutat om nettonollutsläpp, inkluderat stora utsläppare som EU, Kina och USA. Sverige utmärker sig med det mest långtgående beslutet: att bli världens första fossilfria välfärdsland till år 2045.
Kunskapen och besluten imponerar men utsläppen fortsätter att öka. Det är alltså något fundamentalt som fattas. Det är här klimatpanelens senaste rapport kommer in bilden. Hur ska omställningen gå till? Omställningen som konkret samhällspraktik saknas, såväl globalt som nationellt, och också i kunskapslandet Sverige med världens mest skarpa politiska målsättning. Hur kan detta komma sig?
Först kommer praktiken
Det finns en logik i detta som också FN:s klimatpanel ställer sig bakom, vilken benämns den linjära kunskapsmodellen. Först måste kunskapen komma på plats, som säker och trovärdig, sen kan beslut fattas och efter detta kommer praktiken på plats. Vi har nu klarat av de två första stegen. Vad som återstår är att skapa en omställningspraktik som baseras på befintlig kunskap och fattade politiska beslut.
Men den linjära kunskapsmodellen är felaktig. Det finns ingen kunskap utan social praktik. Det är en social praktik, konservativa politiska krafter med fossilindustrin i spetsen, som under lång tid låst fast klimatfrågan i ett kunskapsläge. Den franske sociologen Émile Durkheim uttrycker detta som att först kommer praktiken, sedan sanningen. Sanningen motiverar inte praktiken utan praktiken skapar sanningen. Det är först när det finns en praktik som tar klimatkunskapen på allvar som en klimatomställning kan komma till stånd. Kunskap kan aldrig ersätta politisk vilja.
I dag säger FN:s klimatpanel att omställningen endast kan ske om vi förstår den som en fundamental strukturell och sammanlänkad omställning. Politiska reformer måste gripa in i och förstärka varandra och genomsyra hela samhället, från de tekniska och ekonomiska systemen till den politiska styrningen och det vardagliga livets praktiker. Först då kan en klimatkultur skapas som leder till kunskap som vi tror på och i förlängningen kommer att ta för given. I Sveriges politiska historia har många reformer lett till förändringar av samhällslivet, inom till exempel skola, hälso- och sjukvård och jämställdhet. I dag går både flickor och pojkar till skolan och vi borstar tänderna utan att reflektera över att det är bakterier som motverkas. Klimatkunskapen har en lång väg att vandra för att bli till ett ritualiserat kollektivt handlande inom ramen för en klimatkultur som tar kunskapen om klimatförändringarna för givna.
Långt från netto noll
Men pågår det ändå inte ett intensivt omställningsarbete i Sverige?
Den 18 mars presenterade det klimatpolitiska rådet sin årliga utvärdering av den svenska klimatpolitiken. Det var rådets fjärde rapport och återigen sägs samma sak som i alla de tidigare: regeringens åtgärder är otillräckliga. Vad regeringen beslutat bedöms kunna minska utsläppen till en tredjedel till år 2045, vilket är långt ifrån målet att nå nettonollutsläpp.
De svenska åtgärderna har ett starkt tekniskt och industriellt fokus. I Magdalena Anderssons första regeringsförklaring från november 2021 beskrivs klimatomställningen som en grön industriell revolution. Det handlar om fossilfri industriproduktion och fossilfria transporter med exempel som stålproduktion och eldrivna lastbilar baserade på en nationell elektrifieringsstrategi, och i tillägg till detta flera nya batterifabriker. Regeringen planerar för en stor havsbaserad vindkraftsutbyggnad medan oppositionen argumenterar för ny kärnkraft.
Det är väldigt svårt att finna tecken på att klimatomställningen förstås som en djupgående strukturell omställning som leder till att en klimatkultur kan uppstå där kunskap, politiska beslut och social praktik går i takt och förstärker varandra. I regeringens planer talas om vikten av en ”inkluderande omställning”, men denna är närmast osynlig. De politiska partierna tycks överens om att inte oroa medborgarna. Bilden blir tydlig: omställningen kan klaras av med ett teknikskifte från ett fossildrivet till ett eldrivet välfärdssamhälle. Men denna mycket begränsade och högst otillräckliga syn på omställning innebär också att det medborgerliga engagemang som finns inte tas tillvara. Den bristande inkluderingen leder till alienering. Medborgarna behövs inte och ska inte heller märka av omställningen.
Väljarna har rätt att veta
FN:s klimatpanel visar nu på en samstämmig forskning som säger att omställningen måste förstås som en djupgående samhällsförändring där alla engageras och förmås att samverka. Detta sker samtidigt som finansminister Mikael Damberg presenterar bidrag till dem som använder stora mängder el och skattelättnader på fossila drivmedel. Detta är långt ifrån ett omställningsarbete som hänger ihop. Om Sverige ska bli en global förebild, som regeringen har som mål, är det helt nödvändigt att visa vad ett omställningsarbete handlar om och redovisa en plan för en fundamental strukturell omställning. De svenska väljarna har rätt att få veta hur klimatomställningen ska gå till.
