Så här under läsårets sista skälvande veckor får tiotusentals elever reda på att de inte kommer att bli godkända i alla ämnen på grundskolan eller gymnasiet. Många är de som tycker sig se dörren till framtiden slå igen.
Tidigare har studentsången om ungdomens lyckliga dar gjort mig lätt gråtmild. Det är så vackert och hoppfullt, denna tveklösa, förbehållslösa tro på den ljusnande framtid. Inga stormar har fått bo i de ungdomliga sinnena och hoppet, det är en vän vars löften är trovärdiga och uppnåeliga. Men i takt med att barnens gamla klasskamrater sprungit ut, och sedan deras småsyskon, har de där härliga lagrarna tappat allt mer blad. Medan jämnåriga åkt lastbilsflak och firat, har mina barn suttit instängda med persiennerna neddragna.
Men tack och lov finns det alternativ till den spikraka skolväg som jag själv gick, där den akademiska examen prydligt avlades vid 22 års ålder. Min son fyller 22 i år och snart får han springa ut från folkhögskolans allmänna linje med en återupprättad självkänsla och betyg i näven för högre studier.
Över 110 000 personer läste på en folkhögskola förra året enligt statistik från Statistiska centralbyrån. För 25 år sedan var antalet elever med funktionsnedsättning som gick på folkhögskola 18 procent. På mindre än 20 år fördubblas antalet till 36 procent. Med tanke på att utslagningen av elever med funktionsnedsättningar hela tiden eskalerar, särskilt efter införandet av de nya betygskriterierna och läroplanen 2012, finns all anledning att anta att andelen fortsatt att öka sedan mätningen 2015.
Folkhögskolor ger en unik möjlighet för elever som gått ut grundskolan utan gymnasiebehörighet eller högskolebehörighet att läsa in och läsa ikapp. För många är det räddningen från ett liv i permanent utanförskap. Det har gjorts ett antal studier på vad det är med folkhögskolan som gör att många som misslyckats med tidigare skolgång klarar sig mycket bättre där.
Förutom det uppenbara, att en del kurser vänder sig specifikt till elever med till exempel neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, visar studierna att både lärare och elever framför allt betonar miljön på folkhögskolorna, som uppmuntrar till goda relationer, gemenskap och delaktighet. Som min son sa: ”Här blir jag bemött som en jämlike, som någon som är värd att respektera och bli lyssnad på.”
Vi måste värna om våra fantastiska folkhögskolor. Många har hamnat i ekonomisk kris efter coronapandemin då antalet korta kurser på en del håll minskade med uppemot 80 procent. Samtidigt kollapsade den ekonomiskt viktiga konferens- och mötesverksamheten. Regeringens coronastöd gav bara delvis lindring till en skolform som under lång tid kämpat med minskade anslag och ifrågasättande från politiker.
När fler och fler ungdomar tvingas stå vid sidan av studentflaken och firandena behövs alternativa vägar in i samhällsgemenskapen mer än någonsin.
Folkhögskolornas förmåga att få alla att känna sig värdefulla.
Den allmänna missunnsamheten mot dem som inte passar in i den snäva normen.
