Glöd · Debatt

”Det är ett varningstecken att rasism inte ifrågasätts längre i Sverige”

"I dag har vi ett Sverige där Sveriges tredje största parti inte bara kanaliserar ett växande folkligt missnöje, utan också där man kommit till maktställning också visar på en förbluffande omdömeslöshet", skriver Martin Altemark.

Att behöva stå för dumheter är inte ett exempel på vare sig ”raderingskultur” eller ”åsiktskorridor”, utan ett tecken på ett friskt samhälle där man behöver stå för sina åsikter, skriver debattören. 

DEBATT. Om vi kan lära oss något från det förra århundradets tragedier så är det att vi bör och ska hålla varandra ansvariga för våra handlingar och vägra acceptera en ökad segregation. 

Joseph Roth var en österrikisk författare och skribent vars essäer under  mellankrigstiden var bland Europas mest lästa. I en sådan essä från 1923 ser han  överallt tecken på ett sjukt Tyskland. 

Som den konduktör i Chemnitz som inte kan tygla sin hunger och kastar sig över en  rik kvinnas kvarglömda ask choklad. Eller hos den begravningsentreprenör i Leipzig  som i brist på pengar till spårvagn måste ta cykel till jobbet, och därmed inte längre  sprider den vördnad för döden som hans yrke normalt sett signalerar. 

Om han skrivit sina essäer i dagens Sverige skulle han säkert rapporterat om liknande händelser. 

I en rapport från Statistiska centralbyrån som publicerades i oktober 2020 så konstaterar man att den socioekonomiska segregationen har ökat skarpt i Sverige sedan 1990-talet. Segregationen är mest märkbar i storstäderna och förorterna där man i områden med socioekonomiska utmaningar finner över 50 procent i åldersgruppen 0–19 år i  ett hushåll med låg ekonomisk standard. En standard som innebär att inkomsterna  inte räcker för att betala nödvändiga omkostnader. 

Användningen av antidepressiva läkemedel har i takt med klasskillnaderna ökat stort och man ser också en ökning av antalet personer som avstår vård av ekonomiska orsaker eller social  tillhörighet. Och samtidigt som man ser att högutbildade och sammanboende lever längre ser man att man i fattiga områden har färre elever behöriga till gymnasieskolans yrkesprogram. 

Men det finns också andra faror som inte tas upp, men som Roth berör i sin essä. Han möter där ett gäng med skolbarn som arm i arm skuttar fram glatt sjungandes ”Ner,  ner, ner med den judiska republiken, smutsiga judar, smutsiga judar!”. 

I andra länder och andra tider skulle ett sådant övertramp ha provocerat fram ett  tillrättavisande från de andra fotgängarna, men här förekom inget sådant. ”Tyskland saknar moralisk självreglering”, spekulerade Roth. 

I dag har vi ett Sverige där Sveriges tredje största parti inte bara kanaliserar ett växande folkligt missnöje, utan också där man kommit till maktställning också visar på en förbluffande omdömeslöshet. 

Jag tänker då inte främst på när Sverigedemokraternas partitoppar slagits med  järnrör eller rest till Turkiet för att dela ut hotfulla flygblad till närmast rättslösa flyktingar, utan på mer praktiska exempel på sakpolitik.

Som det krav på handskakning  som man drev fram i Trelleborgs kommunfullmäktige eller när en Hörbypolitiker officiellt mejlade sin sons gymnasielärare då han undervisat hans barn om stormningen av Kapitolium på ett sätt som han inte gillade.  

Men oavsett vilket har man, likt barnen i Tyskland för 100 år sedan, i stort inte behövt stå för sina handlingar, utan bjuds tvärtemot in i maktens korridorer. 

Sverigedemokraterna har sina syndabockar i invandrarna och vad de kallar ”eliten”  (vilken något diffust består av journalister och intellektuella av olika slag). Men då de inte på något sätt tagit ställning mot den ekonomiska eliten så har man inför valet kunnat, och fått, ingå en pakt med högeralliansen. 

Det är lätt att se vad som väntar om den allt bredare högeralliansen får makten i hela landet 2022. Dess högerflank kommer säkert att foga sig efter populisterna, liksom republikanerna troget följde Trump i USA, med växande klassklyftor, polarisering och omöjlighet till kompromisser, faktaresistens och främlingsfientlighet som följd. 

Roths nu 100 år gamla betraktelse av det han menar är ett sjukt Tyskland, vars då nära framtid vi allt för väl känner till men samtidigt verkar glömma bort, känns alldeles för aktuell. 

Att behöva stå för dumheter är inte ett exempel på vare sig ”raderingskultur” eller ”åsiktskorridor”, utan ett tecken på ett friskt samhälle där man behöver stå för sina åsikter. Bristen på sådan moralisk självreglering kan – när den som nu sammanfaller med  ökande klassklyftor – visa sig ödediger.