Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. Dagens avsnitt handlar om hur vi kan mildra klimatkrisens konsekvenser. Individens val är inte oviktiga, men det är de strukturella förändringarna som är avgörande.
Lindring
Kommer du ihåg båten du satt i med ett allt större hål i botten? Att försöka laga hålet är som sagt ett måste. För att bara tömma ut vattnet, alltså att bara anpassa oss till klimatkrisens konsekvenser, kommer att leda till större och större katastrofer som vi till sist inte kommer att kunna hantera alls. Det är bokstavligt livsviktigt att också lindra eller mildra genom en omställning av hela samhället. I bästa fall kan kollapsens smäll bli något mjukare. Vi kanske slipper den värsta hungern och lidandet. Fler arter kommer att finnas kvar och färre behöver dö i pandemier, eller leva som flyktingar, duka under i värmeböljor eller sköljas bort i skyfall.
Det finns en klimaträttviseaspekt i att fokusera på lindring. I de rika delarna av världen i allmänhet och hos de rikaste människorna i synnerhet finns större möjligheter att anpassa samhället till ett förändrat klimat. Många har tillgång till pass och kan fly på ett helt annat sätt än de utan resurser. Det är dyrt men det går. Som alltid vid kriser drabbas människor som redan lever utan tillgångar eller reserver värst. Sverige har ett gynnsamt geografiskt läge som gör att det kommer att dröja innan landet eller ens regioner i landet blir obeboeliga. En annan rättviseaspekt är att så länge vi inte tar tag i de här problemen så skjuter vi upp och ackumulerar dem till kommande generationer som varken tagit del av det överflöd som de fossila bränslena skapat eller fått vara med att bestämma i val om hur frågan ska hanteras. Alla fördelarna som utsläppen av växthusgaser innebär är i nuet. Alla problem med dem kommer i framtiden. Oljan, kolet och kärnkraftens energi ger oss välstånd idag men kommer att finnas kvar och lämna avtryck under mycket lång tid framåt. Här smyger sig ett enormt demokratiskt problem in. De beslut vi tar idag kommer att drabba andra hårdast och de har ingen möjlighet att göra något åt det. Den liberala representativa demokratin saknar svar på det problemet. En bonde i Indien har föga att glädjas över med demokratin i Europa och USA när den leder till att hens åkrar får mindre och mindre avkastning. De flesta är överens om att det är orättvist att ett barn skulle ärva en förälders skuld. Men i fråga om de utsläpp vi gör idag är det precis det vi ser.
Inte heller kommande generationer har någon stark lobbygrupp som kan utöva påtryckningar och demonstrera för sina möjligheter till ett drägligt liv som i boken The ministry for the future. Det skulle kunna klämmas in under idén om mänskliga rättigheter som något universellt, men jag har svårt att se hur det skulle kunna förändra en rådande politik till att handla om människor som ännu inte är födda. Återigen, vi behandlar nuet på ett annat sätt än framtiden. Och att säkra ett drägligt liv idag står oftast högst på dagordningen. Det har varit en bra egenskap i människans utveckling och är nödvändigt för dem som lever på marginalen. Men det har gjort att vi skapat ett monster som fått eget liv – ett monstersamhälle.
Ett samhälle som äter de svagaste och gör att de som har mer än de behöver aldrig känner sig nöjda, en hunger som aldrig stillas.
En grupp ungdomar beslutade sig emellertid för att stämma svenska staten i början av 2021 under namnet Auroramålet. De hämtade inspiration från när miljöorganisationen Urgenda (en ordlek med ”urgent” och ”agenda”) 2013 stämde den nederländska staten för bristfälliga klimatåtgärder som utsatte den egna befolkningen för fara. Domen kom i december 2019 och fastslog att den nederländska regeringen måste minska sina utsläpp med minst 25 procent. Liknande processer mot staten finns i flera andra länder. För mig hjälper den här typen av rättsprocesser att ta ett helikopterperspektiv på situationen. Skulle vi se oss själva utifrån som om vi var i en berättelse där människan kom till en främmande planet där urinvånarna betedde sig mot djuren och naturen med samma objektifierande hänsynslöshet som vi gör, skulle hjältarna i filmen kunna bomba urinvånarna till stenåldern och ändå betraktas som hjältar. Men när det gäller oss själva är det svårare att se oss som de som verkligen åsamkar skadan. Vi vill identifiera oss som goda, som vinnare, och det rådande systemet tvingar oss att fortsätta skövla eftersom det är det enda sättet att upprätthålla vår levnadsstandard.
Det handlar om att vi, du och jag, måste börja agera. Vi måste agera nu. Inte när det passar in i livspusslet. Hur och vad vi gör beror på många saker. Alla kan inte genomföra spektakulära aktioner mot fossilindustrin eller strejka. Men utifrån våra positioner i samhället behöver vi göra det som är mest effektivt. I boken Klimatpsykologi – Hur vi skapar hållbar förändring av Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Nylén diskuteras vad som egentligen är mest effektivt. Författarna använder ett verktyg som kallas för påverkanspilen. Den handlar om hur individuella handlingar oftast ger små effekter som inte är långvariga, medan kollektiva handlingar kan leda till strukturella förändringar. Det är beteendeförändring som behövs, men det handlar inte om våra egna val när vi konsumerar, utan om beteenden som förändrar storskaliga ekonomiska, juridiska och sociala strukturer. Och det är inte alltid de beteendena som känns bäst. Vi har, som sagt, svårt att se vad som gör skillnad i våra vardagliga liv.
Verktyget påverkanspilen utgår från två axlar. Den ena axeln avgör hur hög grad av påverkan en insats har. Den andra axeln handlar om vilken effekt insatsen ger på kort eller lång sikt. Om du tar med dig en tygkasse till affären när du handlar eller byter till lågenergilampor påverkar det väldigt lite strukturellt och det är ett val du behöver göra om och om igen. Det som skulle ge strukturella förändringar är snarare skatten på plastpåsar eller ett förbud mot vissa högenergilampor. Den typen av förslag ger låg effekt men är å andra sidan långsiktiga vilket är bra.
Det som ger hög grad av påverkan men på kort sikt är till exempel livsstilsval som mer vegetarisk kost, undvika konsumtion, att inte ha bil eller flyga. För varje enskild människa är det de valen du kan göra utan att behöva organisera dig. De skulle ha stor effekt om alla gjorde det, men på kort sikt eftersom det är val som behöver göras hela tiden. Uppskalat på samhällsnivå så är CCS-teknik också något som kan placera sig här. Om den mot förmodan skulle fungera storskaligt så skulle det kunna minska koldioxidhalten i atmosfären, men eftersom utsläppen inte minskar skulle den behöva användas om och om igen.
Det vi bör försöka fokusera på är det som ger hög effekt på lång sikt vilket är politiska, strukturella förändringar, som till exempel att stoppa nya kolgruvor eller att försöka hindra utbyggnaden av infrastruktur för fossila bränslen eller skövling av naturområden. Det innebär inte att de andra insatserna eller kamperna är meningslösa, men att det inte är dessa som vi primärt bör fokusera på.
I alla kriser går det att göra stora politiska förändringar. Det är folkrörelser, aktionsgrupper och enträget politiskt arbete på gräsrotsnivå som kan vända fartyget. Allt det osexiga som sker under marken i Marx mullvadsliknelse. Men gör vi inte det, ställer vi inte krav, skriker, skriver insändare eller går ut på gatorna så kommer någon annans intressen att vinna. Det handlar om oss. Och det handlar om de kamper som finns runtomkring oss. För de kommer att fortgå. Förslag på rasistisk politik måste bekämpas. Vi borde förbereda oss på fler nya migranter som tvingats till flykt på grund av vår livsstil och anpassa samhället för att på 20 års sikt kanske vara 20 eller 30 miljoner invånare. Vad dåliga arbetsvillkor, privatiseringar och utförsäljningar av det gemensamma ledde till visade sig i coronakrisen. Starka skyddsnät som gör att människor av ekonomiska skäl inte måste gå till jobbet trots att de är snoriga hade förmodligen sparat en del liv. Resurssvaga grupper klarade sig sämre och gjorde alla mer sårbara. En kris lyfter nya frågor och ställer andra i skymundan. Det finns en viss mängd debattutrymme som kan fyllas. Hur det fylls är något som går att påverka. Politiken har kommit att handla om att hantera olika risker (påfallande ofta en risk i taget) snarare än om värderingar. Om hur vi vill ha det. Om hur vi kan få det. Om hur vi ska leva och vad som egentligen är viktigt.
Ordfront förlag 2022
