Kio var den första staden som byggdes i Xpan-projektet, en småstad innesluten i glas, byggd runt ett område där man byggde raketer och satelliter med vars hjälp människan skulle ”expandera i rymden”. Men så småningom har Kioborna övergivit den idén. Joel har flugit dit Ida, Nisse, Freddy och Max för att de inte ska råka illa ut efter explosionen i Nordan. De styrande i Kio har bjudit in dem till stormöte i hopp om att få veta mer om explosionen.
De röstade om det. Bara så där. Mycket riskabelt, ingen kontroll alls. Ida hade gärna gett Joel en lektion i vad demokrati innebar, men hon svalde den och viskade:
– Vem menar du skulle ha kontroll? Någon som Angus? Eller Olivia?
Joel såg bekymrad ut, och innan han hann svara kom några barn skuttande i likadana ljunglila jackor och hyschade på alla som pratade.
– Man måste va’ tyst på stormötet! sa ett flicka med runt ansikte. Alla måste höra vad Simone säger!
Det stod en vithårig figur där nere, med mörk hy och orange overall, på en enkel scen av omålat trä. Det kunde vara Simone. Hon stod alldeles stilla en stund, väntade in några försenade som kom springande och när allt var tyst började hon tala. Precis som under ett qigongpass i Xpan 7 kom rösten från en högtalare i gräsmattan.
Hon välkomnade alla till stormötet och sa att de hade sammankallat det för att svara på en del frågor om avbrottet på infran. De två senaste dygnen hade all kommunikation med det övriga Xpan-systemet legat nere. Inga tåg kom eller gick, inga meddelanden gick fram, det var som om de hade blivit ensamma i världen.
Det hördes skratt. Simone sa att det kanske inte var så allvarligt för de flesta av dem, men det fanns medborgare i Kio som var på resa och som nu inte kunde ta sig hem. Ett par stycken som hade haft uppdrag av olika slag. Så hon tyckte att de som ville skratta åt situationen kunde tänka på det.
– Vi kommer att skicka ut en vinge längs infran för att hämta upp dem, sa hon. Vad som har hänt vet vi inte ännu, vi har fått rapporter om en explosion längre söderut, men inga detaljer. Däremot har vi fått gäster som vi hoppas ska kunna berätta mer. Joel Emmer från Himmelska friden, kan du ställa dig upp?
Joel reste sig. En pojke med lila jacka kom och gav honom mikrofonen, som var en liten lysande knapp som hängde i en säkerhetsnål som man fäste på kläderna.
– Joel Emmer heter jag alltså. Patrullerande vakt i Harmonibrigaderna, men när explosionen skedde hade jag ett specialuppdrag – att sköta säkerheten vid en framtidskonferens med representanter från Himmelska fridens skandinaviska sektion. Det var när konferensen skulle börja som explosionen inträffade.
– Vad vet du om explosionen? frågade Simone.
– Det verkar som om en motståndsgrupp ligger bakom, men det kan också finnas förgreningar in i Himmelska fridens toppar. Vissa potentater har handlat i eget intresse, mot Himmelska friden och Xpan-projektet. Jag säger det med tungt hjärta, sa Joel.
– Kan vi lita på dig? sa någon som satt i närheten.
– Någon i publiken undrar om ni kan lita på mig. Det avgör ni förstås själva – men om jag ville spionera hade jag inte kommit i uniform, sa Joel.
Simone sa att hon visste att många undrade när infran skulle vara igång igen, men att hon antog att Joel inte visste det. Det gjorde han inte heller, sa han, men med gott samarbete kunde de nog ta reda på det tillsammans. Sen bad hon Ida och Nisse presentera sig, men de visste inte vad de skulle säga, de reste sig och sa hej, bara. Och satte sig ner igen.
Ett par som var oroliga för sina anhöriga som hade fastnat på någon resa ställde frågor och fick till svar att det som sagt skulle skickas ut en vinge. En man i keps undrade om det kunde vara så att Himmelska friden helt enkelt hade gett sig av för gott och bara så att säga släckt lampan efter sig, för det var de fler och fler som började tro, sa han. Joel fick dementera – om så hade varit hade han varit med, sa han. Men av flera olika skäl var det en omöjlighet.
Spridda skratt hördes igen, det verkade som om ganska många inte skulle sakna Himmelska friden om de gav sig ut i rymden. Så tackade Simone alla för att de hade lyssnat och sa till dem att berätta för alla de kände som inte kunnat komma vad som hade sagts. Eftersom all digital kommunikation låg nere, tillade hon.
Bland dem som inte hade varit med på stormötet fanns de som jobbade på de små matställena i Kio, för de hade förberett lunch och det var bara att komma och sätta sig. ”Ni kan cykla lite sen” sa personalen obekymrat när Joel förklarade att han hade poäng att betala med men nu när allt digitalt låg nere … Och så fick de varsin portion ärtsoppa och satte sig och åt på en servering med utsikt över parken.
– Var är Freddy? sa Ida.
Hon utgick egentligen från att Freddy var tämligen trött på möten efter framtidskonferensandet och låg och sov i gästhuset. Men Nisse sa att hon hjälpte till på sjukstugan eftersom Angus inte mådde så bra. Eventuellt hade han fått en stroke, eller så var det bara några såna där bioder som hade lossnat under resan.
– Där är hon förresten, sa han sen.
Freddy kom ut ur ett litet vitt hus. Hon gick rakt emot dem och vinkade glatt.
– Tjena! sa hon. Vad tycker ni om Kio då?
– Trevligt, sa Ida. Avspänt och gästfritt. Och juste av dem att tvätta våra kläder under natten.
– Självbevarelsedrift, sa Nisse och blåste på sin ärtsoppa.
– Du då, Joel? sa Freddy.
Joel sa att det var bra service och att han var imponerad över hur de kunde upprätthålla ordningen till synes utan större maktmedel.
– Över all förväntan, mycket intressant, men det finns säkert baksidor. Men vad var det du sa om Angus?
– Han har vaknat, sa Freddy. Men han verkar liksom borta. De säger att han är gammal och att det kan vara svårt med nya miljöer. Jag vet inte, men jag ville vara kvar och se om han råkade säga nåt intressant.
– Gjorde han det då? undrade Ida.
– Mja, han säger att han har tappat en biod i vingen. En sån där extrakrets till hjärnan. Och så säger han att han måste tala med Sebastian och Camilla. Men det kan ju bli lite knepigt.
