Glöd · Ledare

Vår civilisation filtrerar ut sig själv

Året är snart slut, och det har varit ett krisår, som precis som de andra inte liknat något annat. Ut ur en pandemi och in i ett krig i vårt närområde. Med klimatförändringar som gör sig allt mer påminda har vi sett en värmebölja som slagit rekord efter rekord i världen, och året avslutades med en kyla som lamslagit den amerikanska kontinenten. Att extremväder är mer vanligt nu än tidigare är liksom utom fråga. Att globala medeltemperaturen stiger och stiger, det står utom tvekan. Människor dör idag till följd av klimatförändringarna. Människor tvingas från sina hem och vi far illa.

Det vi borde göra, anpassa oss, öppna gränserna, ta hand om varandra, minska våra utsläpp, har nog aldrig legat så långt bort som nu. Våra gränser är stängda, angiverisamhället är inlett, vi rustar för krig, vi försöker minska priserna på koldioxidutsläpp. Vi agerar som om det inte fanns någon morgondag.

Året är snart slut, kanske kan vi ta iallafall någon dag till att lyfta blicken. För en av de märkligaste sakerna med universum är frågan om varför det är så himla tyst. För 60 år sedan formulerade astronomen Frank Drake en enkel formel, som senare skulle bära hans namn. Drakes ekvation, där han listade några saker vi kan undersöka: Hur snabbt bildas nya stjärnor i Vintergatan, hur stor andel av dem har planeter? Hur många av dem kan husera liv? Hur sannolikt är det att liv uppstår på en sådan planet? hur sannolikt är det att det blir intelligent? Hur stor andel av dessa lämnar spår i rymden, och under hur lång tid?

Multiplicerar man ihop alla dessa saker så får man uppskattat antalet civilisationer i vintergatan vi skulle kunna kommunicera med just nu. Syftet var egentligen inte att få fram antalet, utan att få fram vilka frågor vi borde fokusera forskningen på. Men frågan om antalet är kanske ändå intressantast. Varför är det så himla tyst?

Vi har gått ifrån att rapportera om nyupptäckta planeter till att rapportera om planeter i den “beboeliga zonen”, numera finns det över 60 inrapporterade. Det är såklart ett litet antal i galaktiska termer, men att vi sett dem betyder att det finns så ohyggligt många fler. Samtidigt visar forskning på vår egen planet att man kan hitta liv på klart fler ställen än man tidigare förväntat sig. Sannolikheten för att det ska finnas mängder med “intelligent” liv där ute är alltså utomordentligt hög. Ändå är det så himla tyst. Redan innan Drake kom med sin formel diskuterades orimligheten i universums tysthet, och det motstridiga i det gavs namnet Fermis paradox.

Ett svar, som väcktes tidigt, var tanken på att det skulle finnas ett stort filter av något slag. Något inneboende som hindrar att stora civilisationer växer ut i rymden. Ett stopp som gör att de flesta, eller alla, civilisationer sorteras ut, innan vi hör från dem. Den förhoppning som väcktes att kanske, kanske har vi redan passerat filtret? Kanske var det något som hände när dinosaurierna dog ut? Eller senare, men kanske har just vi lyckats klara oss vidare. Man kan ju ändå höra från oss i universum?

Välkommen klimatförändringar, världskrig, Elon Musk, AI. När vi väljer vår framtidsdystopi finns det nu en pletora av alternativ. Det är tämligen lätt att tänka sig att vi står inför ett stort filter just precis just nu. Det är upp till oss vad vi väljer att göra åt det. Men om vi fortsätter på vägen med militär upprustning, avhumanisering av medmänniskor och att svära egenrättens lov i energifrågor är det iallafall för mig självklart att 2023, eller 2043, inte blir bättre än 2022.

Tumme upp: Uppsvinget för att källsortera sina pizzakartonger underhåller

Tumme ned: 2022 går nog till historien som ett av de sämre.