För drygt ett år sedan infördes vaccinationspass för allmänna tillställningar, lagom till adventskonserter och julfiranden. Det skapade en högljudd opposition som i kravet på att vaccinera sig för att få träffas i grupp såg slutet på demokratin. Aldrig att staten skulle få bestämma vem man ville träffa och när bara för att man valt att inte vaccinera sig mot covid-19!
Indignationen och nyhetsvärdet bleknade snabbt i ljuset av Rysslands invasion av Ukraina. Ett krig i Sveriges närhet var ett faktum och i ett års tid har Ryssland terrorbombat bostadshus och kapat el, vatten och värme för att bryta ner motståndsviljan och moralen hos ukrainarna. Men stridsviljan hos den som bokstavligen slåss för sin egen överlevnad har visat sig mycket mer avgörande än en väldiga armé. Ryska pojkar har offrats som kanonmat i ett krig som aldrig borde ha ägt rum, grundat på en diktators falska propaganda och storhetsvansinne.
Man hade kunnat hoppas att förblindande nationalism hade varit dödsdömd som affärsidé, men när valrörelsen drog igång verkade alla vilja vara högernationalisternas lydiga springpojkar. Mediahusen bestämde att invandring och kriminalitet absolut var de ämnen som skulle ge flest tittare och klick och Sverigedemokraterna kunde dansa hem som valets näst största parti. Är det någon som ens fick veta vad partierna stod i människors hjärtefrågor: skola, vård och omsorg? De frågor som de facto berör alla människors vardag, till skillnad från gängkriminalitet och flyktingar som ljugit om sina asylskäl?
Sedan kom verkligheten ikapp och allra mest yrvakna och förvånade över den är vår nya regering. Man säger en sak före valet och sedan säger man en annan sak efter valet. Och saker och ting är mer komplexa än vad gemene man förstår. För att parafrasera Pehrson och Busch. Är det då inte våra folkvaldas ansvar att göra sådant tydligt? Så att människor kan göra informerade val? Istället ägnades en valrörelse åt att trycka upp bildekaler om 10 kronor billigare bensin och att lova elprisstöd i god tid före jul. Hade vi varit fransmän hade vi hällt trasiga glödlampor och vrålat om revolution. Istället knyter vi näven i byxfickorna och fnissar åt Magdalena Anderssons falukorvsskämt i Agenda.
Vi blickar framåt mot det nya året, invirade i kläder i lager på lager för att rädda oss från fyrsiffriga elräkningar hemma. Har vi tur går det att bygga ett nytt kärnkraftverk som är färdigt om 15 år. Det är dock oklart om någon vill det, eftersom kärnkraft inte är affärsmässigt lönsamt.
Regeringen slaktar allt vad klimatarbete heter genom stoppat underhåll till järnvägen, satsningar på nya bilvägar, stopp för vindkraft, indraget elbilsstöd, sänkt reduktionsplikt som troligen kommer att kosta köpta utsläppsrätter och ge EU-böter på hundratals miljoner. Allt medan forskare varnar för att Golfströmmen ser ut att vara nära sin tipping point. Kanske är det redan försent att rädda den från kollaps. Inte ens tio nya kärnkraftverk om 20 år kommer att kunna rädda oss från det klimat som kommer att drabba Sverige då.
Ukrainas motstånd.
Tidöavtalet.
