Innehåll


Livebevakning


  • Glöd

    • Ledare

      Kärnkraftsdebatten är en dimridå för att slippa klimatfrågan

      Som väntat har hela valdebatten havererat och vår största utmaning, klimatkrisen, har av de traditionellt klimatblinda partierna gjorts till en fråga om kärnkraft, samtidigt som de öser ut subventioner av såväl fossila bränslen som el.
    • Under ytan

      Asylprocess på låtsas

      Karolina Schultz Danielsson är en av alla dem som ställde upp för asylsökande ungdomar som kom från Afghanistan runt 2015. På Veckans Under ytan publicerar vi ett personligt vittnesmål från henne om en av pojkarnas…
    • Drakflygning med E.
      Glöd – Under ytan

      Asylprocess på låtsas

      Karolina Schultz Danielsson är en av alla dem som ställde upp för asylsökande ungdomar som kom från Afghanistan runt 2015. På Veckans Under ytan publicerar vi ett personligt vittnesmål från henne om en av pojkarnas resa genom asylprocessen.

      Den tunna hinna som skiljer oss åt ser du inte. Den syns inte. Den bara finns där betongtung och obeveklig. Samtidigt luft. Tunna ark. Koder. Symbolik som gnager köttet från benen utan att det märks. Bara känns. Bokstäver på ett papper skapar mer liv än livet självt. De går att äta.

      Vad det innebär att vara papperslös är den mest existentiella fråga jag kan tänka mig. Jag existerar, men jag finns inte.

      En osynlig avgrund framför mina fötter. Varje steg jag tar, tar jag ut i tomma luften. Jag måste hitta en papperssvala, och flyga på den för att nå mig själv. Jag måste vika en svala för att flyga över avgrunden. Du måste segla ända fram för att nå land, nå nåd, nå dig.

      Du är ingenting. Pappret är allt. Du bor i ett papper som inte finns.

      Du är en abstraktion för makten bara. Ändå vägrar de låta dig leva.

      Ett lugn spred sig nu i kroppen. Jag sitter ner och skriver om detta igen.

      Skriver om det som eroderat mitt förtroende för rättvisan i det land jag kallar för mitt. Det här är mycket större än jag egentligen mäktar med.

      Inga murar

      Snart sju år har gått sedan jag åtog mig ett uppdrag. Jag visste inte att det skulle komma att prägla mitt liv på ett så genomgripande sätt. Jag kan nästan inte minnas hur tiden innan tedde sig. De sex åren har varit bland de bästa åren i mitt liv. Och de överlägset värsta. Det som skulle kunna ha blivit så bra, blev ett isande kallt uppvaknande till ett betydligt sämre land än det jag trodde jag befann mig i.

      Jag öppnade mitt hjärta, som en statsminister en gång bad oss, och jag byggde inga murar, som en annan statsminister några år senare så vackert sa att vi inte gör i Sverige. Det är fina råd. Kanske de finaste som givits.

      Därför ska jag skriva om den förvåning som väcktes i mig.

      Den förvåning som strax förvandlades till vantro.

      Den vantro som övergick i ilska.

      Den ilska som nådde en punkt där den långsamt omvandlades till vanmakt.
      Jag ska beskriva den inre process jag befunnit mig i under de senaste sex åren. Mitt perspektiv, mina känslor, mina insikter.

      Processen kan sannolikt beskrivas som ett uppvaknande. Eller ett bevittnande. Och jag kan bara beskriva den genom att låta dig uppleva det jag upplevt. Vilket bara är möjligt om du också får lära känna en tonårspojke som ramlade i min väg en dag för sex år sedan.

      Det här är historien om när jag blev god man till en 16-årig ensamkommande pojke från Afghanistan. Ett beslut som förändrade livet.

      Så börjar mitt vittnesmål.

      Tackar ja

      Jag skulle flytta till min särbo i en annan stad. Det råkade sammanfalla med att kommunerna ropade efter gode män. Det hade kommit många ensamma barn och ungdomar till Sverige under hösten 2015. Jag hade tidigare funderat över att bli god man åt ensamkommande och tänkte att det nu erbjöd sig ett passande tillfälle, en bra ingång för mig att lära känna en ny stad. Samtidigt kändes det bra att göra en insats för en ung människa som behövde guidning i det svenska samhället. Sagt och gjort.

      Jag anmälde mitt intresse hos Överförmyndarförvaltningen i staden jag flyttat till. Ganska snart fick jag erbjudande om att bli god man till en kille som just då befann sig på ett boende strax utanför stadskärnan. Han kom från Afghanistan. Jag tackade ja, och ringde upp boendets föreståndare och ”mamma” – det var ett familjehem – och vi kom överens om en tid för mig att komma och träffa dem. Pojken hade nyligen skjutsas till boendet från en stad någonstans i Sverige där socialtjänsten fått ansvar för honom sedan han anlänt.

      Innan jag ens hann åka till hemmet kom ytterligare ett samtal från överförmyndarkontoret. Socialtjänsten i kommunen där pojken var placerad hade bestämt att han inte skulle få bo kvar. Efter besök hade familjehemmet bedömts som olämpligt. Det ansågs inte tillräckligt familjeliknande. Pojken skulle bo tillsammans med två andra ensamkommande ungdomar i eget hus på gården och de skulle få sköta sig mest själva. Socialtjänsten ville att de skulle ingå i en mer omhuldande social gemenskap. Det gjorde att alla tre hämtades tillbaka till den kommun de hörde till, jag minns inte vilken.

      Jag blev positivt överraskad över att socialtjänsten tog sitt arbete på största allvar och såg till dessa unga pojkars bästa. För mig slutade emellertid uppdraget lika fort som det uppstått. Jag undrar ibland hur det blivit för dessa pojkar, och hur det blivit om dessa pojkar inte ”tagits tillbaka”. En sak är i alla fall relativt säker. Jag hade aldrig träffat E.

      Ur min dagbok 14 oktober 2015 : ”Efter kontakt med överförmynd. Jenny kommer vi överens om att det inte är idé för mig att fortsätta med denna pojke. Synd! Jag hade sett fram emot att träffa honom. Jenny ringer mig torsdag morgon och meddelar mig detta. Jag avbokar tolken. Får under samma samtal erbjudande om ett nytt uppdrag, även det en pojke från Afghanistan.”

      Jag tackar ja.

      En förskräckande bild

      Jag hörde en tid senare en politiker intervjuas i radio. Han berättade att de ensamkommande pojkarna från Afghanistan är ”vuxna män utan skyddsskäl” och att ”det kommer kosta 3 miljarder att låta dem stanna”. Så gick retoriken. Så går den fortfarande. Det är fortfarande tre fel i samma mening. Politikern fick inga följdfrågor. Och det ställs fortfarande inga.

      Det är logiskt att tycka att de inte ska få stanna, förutsatt att man tror på denna beskrivning. Och det är kanske enklast för oss att tro på den, särskilt när påståenden som dessa får stå oemotsagda. Och det blir tyvärr ännu lättare att tro på den när Migrationsverket in i det sista påstått att det är säkert i Afghanistan.

      Vi kan följa debatten på ytan och lyssna på politikers utspel åt ena eller andra hållet, men det gör oss sällan klokare. Det är dessutom förledande lätt att tro på de enkla förklaringsmodellerna. De står för en logik som är lätt att förstå. Det krävs emellertid mer av en människa än att lyssna på enkla förklaringsmodeller för att förstå vad som sker. Det krävs att en lyssnar. Det krävs att en läser på.

      Läser på om Afghanistan, om asylprocessen, om medicinska åldersbedömningar, om mänskliga rättigheter, om kostnaden för invandring – och de intäkter invandringen genererar, som sällan nämns – och det krävs att en läser rapporter, utredningar, beslut och domar. Vi är många, men alltför få, som gjort det under de senaste sex åren. För den som gör det framträder en annan bild – en förskräckande bild.

      Drakflygning med E
      Drakflygning med E. Foto: Karolina Schultz Danielsson

      Farfar dog

      E minns inte själv Afghanistan. Hans föräldrar flydde därifrån när han var ett år gammal. Han har därmed inga personliga minnen från sitt ursprungsland. Den lilla familjen flydde till Iran. Året var 2000. I Iran levde de sedan som flyktingar med rätt att existera via ett av iranska myndigheter utfärdat tillfälligt tillstånd, som måste förnyas regelbundet.

      De följande åren fick E fyra systrar och så länge han var liten levde de ett skapligt liv, inte materiellt sett rikt, men drägligt. Pappan arbetade som daglönare, E fick gå i skolan. Även systrarna fick börja gå i skolan. E levde ganska sorglöst. Han flög med drakar med sina kompisar på gatan. Han hade en gammal motorcykel han körde runt med olovandes. Han har ett ärr som minner om en vurpa han gjorde med den.

      Så kom dagen då E:s farfar dog. Farfadern hade följt med familjen när de flydde till Iran, men bodde nu i en annan stad. Han var en så kallad hadji, han hade varit till Mecka. Han var en ansedd man och många kom därför till begravningen. Enligt den muslimska sed de följde ska en begravning pågå i flera dagar och alla som kommer ska undfägnas med mat och dryck. Det fanns ingen gräns för hur många som kom. E berättar hur han sprang runt och hjälpte till på olika sätt, särskilt stolt var han över att hans pappa anförtrodde honom att handla för hans pengar när det behövdes mer mat. Det blev en oväntat dyr begravning.

      Med dödsfall kommer inte sällan arvsfrågor, och så skedde även här. E:s pappa hade två halvbröder kvar i Afghanistan och de ville att pappan skulle komma dit så att de kunde klara ut arvet. Farfadern hade ägt mark i hembyn, och han hade efterlämnat ett testamente. Halvbröderna ville se det. Dessutom behövde pappan hjälp med begravningskostnaderna. Pappan gav sig därför av till Afghanistan för första gången sedan de flytt från landet. Han ringde hem till sin familj från olika anhalter på vägen för att berätta att han var i trygghet.

      Ett helt annat liv

      Så upphörde plötsligt telefonsamtalen. Oron blev stor hos E:s mamma. Hon försökte nå mannens släktingar i byn dit han var på väg. När hon nådde fram till dem svarade de att de inte hade sett till honom. Hon ringde igen och igen, men fortfarande inga tecken på att han kommit fram. E har berättat om hur han hört sin mamma prata med farbröderna, hur upprörd hon varit och hur de avfärdat henne. Hon försökte därför också ringa andra hon känt från tidigare i den gamla hembyn, och plötsligt påstod någon att hennes man faktiskt synts till. Efter detta slutade halvbröderna att svara när svägerskan ringde. Det blev tyst, och desperationen hos E:s mamma steg.

      Vart tog E:s pappa vägen? Ingen vet säkert, och det kommer sannolikt aldrig att redas ut. Han kom aldrig tillbaka. Rättsväsendet i Afghanistan fungerar inte som i Sverige, och mäktiga män gör som de vill. E:s farbröder tillhörde en milis. De var att betrakta som mäktiga. Sannolikt ville de inte dela med sig av arvet. Det är i den övertygelsen E och hans mamma lever. De lever även i övertygelsen om att om E kommer till Afghanistan kommer farbröderna att hitta honom och göra med honom som det gjort med hans pappa.

      Nu börjar ett helt annat liv för E. Hans barndom tar abrupt slut. Han blir familjens överhuvud och huvudsakliga försörjare vid 13 års ålder. Och över honom vilar även hotet att bli utkastad från Iran och hamna i sina farbröders våld.

      Ingen annan utväg

      Min afghanska skyddsling kände alltså inte till Afghanistan. Han var uppvuxen i Iran. Jag kände mig förvirrad. Migrationsverket skulle ändå pröva hans skyddsskäl mot Afghanistan. Det betydde att om han inte skulle få stanna i Sverige skulle vi skicka denna unga kille till ett land han inte mindes, till ett land i våldsamt kaos, ett land där han har sin pappas halvbröder, de som sannolikt röjt hans pappa ur vägen, och som lika sannolikt inte skulle tveka att göra detsamma med sin halvbrors enda son. Sist men absolut inte minst, han skulle utvisas till det land där hans mammas hela släkt dödats av talibaner. Det var denna sista omständighet som gjorde att hans föräldrar flytt den där gången år 2000.

      Men så galet kan det väl ändå inte bli, tänkte jag. Det finns ju ingen annan utväg än att låta honom stanna i Sverige. Iran kommer inte ta emot honom. Och Sverige vill väl inte gå Irans ärenden? Dessutom, inte skulle väl Sverige kunna kasta pojken ur askan i elden?

      Letar skäl att utvisa

      Känslan av att de inte vill förstå kryper in under ditt skinn. Känslan av att de letar skäl. Den långsamma insikten om att varje ord måste vägas på guldvåg för att inte tas för intäkt att historien inte är sammanhängande. Förvåningen hos mig över lekmannamässigheten hos Migrationsverket. Över hur lättvindigt de hanterar liv och död.

      Hur fungerar en människa? Det har de inget intresse av att veta.

      Vad är trovärdighet? Det har ingen betydelse för dem.

      De letar skäl att utvisa.

      Det som har betydelse är att du säger precis rätt saker, nämner de nyckelord de vill höra, i rätt ordning, vid rätt tidpunkt, enligt deras regler som du inte känner till och som förändras hela tiden. Då kan du få uppehållstillstånd. Du kommer ingenstans med att vara ärlig.

      Ärlighet skapar ingen sammanhängande berättelse. Ärlighet är minnesluckor och oklarheter. Tyvärr hade du inget annat än din ärlighet med dig.

      Du visste inte ens om att du skulle få frågan, du visste inte om att den skulle vara avgörande för ditt liv, du visste inte vad den främmande handläggaren var ute efter när hon frågade om du hade något mer att tillägga. Du visste inte att om du berättade något mer senare skulle din trovärdighet skadas och du skulle anses trappa upp din historia. Inget av detta visste du. Du visste inte ens att det var till Sverige du skulle komma. Ändå är det det Migrationsverket bygger sina utvisningsbeslut på. Att du borde vetat innan du kom. Du visste inte att din ärlighet och din mänsklighet skulle vara precis det som gjorde dig till ett lätt villebråd för Migrationsverkets utvisningsmaskineri.

      Migrationsverket säger att E:s berättelse ”visserligen är sammanhängande och icke-motstridig”. De fortsätter ”förutom när det gäller uppgift om att det inte var viktigt för dig att känna till din exakta ålder i Iran samtidigt som det för dig varit av största vikt under dina möten med Migrationsverket.” …

      Hur kan ett statligt verk kräva icke-motstridighet av den asylsökande när de själva tillåter sig skapa motstridighet för att undergräva den asylsökandes trovärdighet?

      Jag kan inte göra anspråk på att förstå. Men genom andra har jag snuddat vid känslan. Den var tillräcklig för mig för att förstå att jag faktiskt är du, att du faktiskt är jag. Vi leker en låtsaslek. Den att jag har makt över dig. Makt att förgöra dig.

      Den låtsasleken är verkligare än nypet i din arm när du hoppas göra klart för dig att du inte lever denna mardröm på riktigt, men misslyckas.

      Jag inser uppenbarligen inte att en del av mig kommer att dö med dig. Den del där jag kunde ha blomstrat och växt och levat fullt ut. Låtsasleken förgör således både mitt och ditt liv. Och ändå fortsätter leken.

      Varför?

      Alla papper vi lämnat in i olika instanser.

      Alla ansträngningar vi gjort att visa att du är den du säger att du är. Alla intyg som skrivits.

      Alla advokatkontakter.

      Alla telefonsamtal.

      Alla mejl till politiker med frågor, frågor, frågor.

      Alla svar vi inte fått.

      Alla sömnlösa nätter, då ilskan vandrar genom min kropp och hindrar mig från att sova.

      Detaljerna. Jag har fått många detaljer. Det tar tid för detaljer att komma fram. De dyker upp genom maskorna som går upp mellan språken. De dyker upp i andra samtal än om ”saken”. Sambanden sjunker in under fikat, på julafton, på kvällen framför teven, när vi lagar mat tillsammans.

      Försök få någon att förstå alla ditt livs samband under en tolkad intervju. Effektiv tid: en och en halv timme. Försök att inte blanda ihop detaljerna. Minns kronologiskt. Gör det. Minns att de letar skäl.

      Som Herman Lundborg

      Du har inget pass. Du har inget identitetskort. Du ska bevisa att du är under 18 år. De lägger hela bevisbördan på dig.

      Du får ”erbjudande” om att genomgå en så kallad medicinsk åldersbedömning. Erbjudandet kom i slutet på din asylintervju hos Migrationsverket den 11 oktober 2016. Du är då 17 år och 3 månader gammal. Du kom till Sverige den 26 september 2015. Du var då drygt 16 år.
      Du tackar ja. Tveklöst. Absolut. Du tror på vetenskapen. Du tänker att den ska hjälpa dig.

      När vi kommer hem från intervjun läser vi på om medicinska åldersbedömningar. Barnläkarföreningen avråder starkt från denna metod. Advokatsamfundet råder sina advokater att inte verka för att den ska användas.

      Vi tittar på Vetenskapens värld. En dokumentär om hur andra länder ser på denna form av åldersbedömning. De dömer ut den. Det finns många uppenbara invändningar.

      Vi vrider och vänder på oss, känner oss trängda in i ett hörn.

      Vi ser att det inte går ihop. Vi ser vilket hopkok det är som man i detta fall kallar vetenskap.

      Men trots allt, du gör din åldersbedömning. Vi åker till privatkliniken Smile Tandvård på en fin adress i Stockholms innerstad på angiven tid.
      I remissen från Forodont HB står att de är ”tacksamma för hjälp med röntgen av en frontalbild av vänster hand och handled på samma bild
      ett ortopantomogram av käkar och tänder.”

      Du får dina tänder röntgade. Du får din vänstra hand och handled röntgade.
      Jag känner mig som Herman Lundborg borde ha känt sig, men troligen inte gjorde. Jag känner mig som en förövare. Någon som går en vansinnig idé till mötes för att makten säger att vi ska. För att makten påstår att det är till din fördel – när allt känns som att det är riggat till din nackdel. Jag tänker på skallmätningar. Jag tänker att eftervärlden kommer att döma oss för detta.

      Vill inte tro att det är riggat

      Alla dessa intyg.

      En samtalsterapeut på vårdcentralen som du träffat fjorton gånger i djupgående samtal bedömer att du har den ålder du säger att du har. Migrationsverket tar emot hennes intyg.

      Din gode man som träffat dig varje vecka under över ett års tid bedömer dig som trovärdig och pålitlig med ett åldersadekvat beteende. Migrationsverket tar emot hennes intyg.

      Du visar upp vaccinationsintyg och skolbetyg från Iran där ditt namn och din ålder framgår.

      I en videofilm din syster tagit visar din mamma upp familjekoranen där ditt namn står inskrivet på insidan av pärmen, med födelsedatum noggrant angivet. Migrationsverket tar emot allt.

      Det finns inga tidsluckor i din historia. Det har Migrationsverket själva sagt i sitt beslut. Din berättelse är ”visserligen sammanhängande och icke-motstridig.”

      Samtalsterapeuten intygar i sitt brev att det är svårt att konsekvent ljuga om sin ålder.

      Migrationsverket som träffar dig under en (1) tolkad intervju på några få timmar kan emellertid bedöma bättre. Det börjar dra kallt.

      De bedömer dig som vuxen i sitt beslut.

      Som vuxen anses du kapabel att ensam börja om ditt liv i det land Migrationsverket skickar dig till. I det här fallet det land dina föräldrar flydde från. Inte det land du vuxit upp i.

      Det finns visserligen rättsprinciper och skrivningar i lagen om att det vid tvekan om ålder ska dömas till den sökandes fördel. I synnerhet när det handlar om barns rättigheter. Det anses med rätta vara värre om ett barn behandlas som en vuxen än om en vuxen råkar behandlas som ett barn. Lagrummen ställer sig på barnets sida. Uppenbara tvivelsmål finns i vårt fall, för att inte säga bevis för det hävdade. Det är i vilket fall som helst inte ställt utom rimligt tvivel att du inte skulle ha den ålder som du uppger.

      Men inom migrationspolitiken – för det är förstås politik det handlar om nu – gäller inga rättsliga principer. Jag gnuggar mig i ögonen gång efter gång och vill inte tro på det jag ser. Jag frågar mig gång på gång vad det är som jag inte förstår, vad det är som jag har missat, när det uppenbara vrids till det oigenkännliga utan att en min rörs hos Migrationsverkets handläggare. Jag vill inte tro att det är riggat. Jag kan inte tro det. Men bevisen hopar sig.

      ”Det tror vi inte på”

      Det är väldigt lätt att avfärda något för att det låter krångligt. Ibland måste man vilja förstå för att kunna förstå. Det krävs en djupdykning ner i den andres liv, och en förutsättningslöshet i inställningen, som Migrationsverket saknar. Allt hänger ihop av det du sagt och säger. Det är till och med ostridigt. Och det finns en förklaring till varje litet frågetecken – om man bara ställer frågan. Ställs inte frågan innan beslutet fattas har du emellertid ingen möjlighet att förklara oklarheter eller räta ut vantolkningar. Det enklaste för Migrationsverket är emellertid att struntat i att förstå. Det är lättare för dem att skriva ”visserligen, visserligen, visserligen, men. ..”. Och efter men kommer slutsatsen som är tagen ur luften utan förklaring till varför alla dessa visserligen inte räknades. Kvar står du och undrar vad som hände.

      Det går inte att argumentera mot någon som ständigt upprepar ”det tror jag inte på”. Intyget från samtalsterapeuten?

      Det tror vi inte på.

      Vaccinationsintyget?

      Det tror vi inte på.

      Skolbetyget?

      Det tror vi inte på.

      Inskriptionen i familjekoranen? Den tror vi inte på.

      Intyget från din gode man?

      Det tror vi inte på.

      En sammanhängande, icke-motstridig, berättelse?

      Visserligen, men … den struntar vi i.

      Vi tror på en starkt ifrågasatt vetenskaplig metod att avgöra ålder. Halleluja.
      Det spelar ingen roll vad annat du anför. Och Migrationsverket behöver aldrig förklara varför.

      Vi gör allt rätt

      Jag bodde i Sydafrika en tid under min uppväxt. Jag gick i en sydafrikansk engelskspråkig skola av gammal kolonial modell. Jag var en samarbetsvillig, flitig och, i mitt tycke nu, alltför lydig elev. Jag var inte den som satte mig upp mot överheten. Jag försökte ta så lite plats som möjligt, göra allt rätt.

      En dag hade jag glömt min mattebok hemma. Det var första gången det någonsin hänt i skolan att jag dragit negativ uppmärksamhet till mig. Det resulterade i att jag fick i uppdrag att skriva I am not supposed to leave my math’s book at home hundra, eller var det tusen gånger? Det kändes som tusen. Jag gick hem och skrev. När jag dagen efter kom till min mattelärare och gav in mina ark med prydliga rader, tog hon dem ifrån mig – hon bevärdigade dem inte med en blick – varpå hon tigande rev sönder dem och lät remsorna av mitt uppdrag singla ner i papperskorgen. Kvar stod jag. Förstummad och tillintetgjord.

      Migrationsverket framkallar samma känsla i mig. Vi gör absolut allt rätt. Vi gör nästan det omöjliga och vänder ut och in på oss själva för att få fram intyg, skriva personliga brev och samla in fotografier, för att få fram dokument och hitta vetenskapliga artiklar. Vi presenterar allt med noggranna redogörelser. Vi hänvisar till lagrum, rättsliga doktriner, fakta och vetenskap.

      Vi gör allt rätt.

      Vi lämnar det till Migrationsverket.

      Migrationsverket tittar inte ens.

      Migrationsverket river sönder och kastar i papperskorgen, vänder sig bort och börjar prata om någon liten detalj som knappt har med saken att göra. De förklarar inte vad det är för fel på bevisningen.

      De låter den allra minsta skymten av en tuva välta hela det stora lasset.
      Kvar står vi med vår vantro.

      ”Rena Moment 22”

      Ur det offentliga biträdes överklagan av avslagsbeslutet till Migrationsdomstolen:

      Hela asylutredningen är ju upplagd så att den sökande svarar på frågor. Som vanligt gavs det offentliga biträdet ca fem minuter att ställa frågor. När man som offentligt biträde protesterar mot detta får man ofta av utredaren svaret att uppgifterna i stället kan ges i offentliga biträdets inlaga. När uppgifterna sedan ges i denna inlaga ifrågasätts de av Migrationsverket därför att de inte uppgivits under asylutredningen. Detta blir rena Moment 22.

      Vi skickade in en utförlig inlaga. Migrationsverket hade uppenbarligen frågor om den, men valde avstå ställa följdfrågor, trots sin utredningsplikt. Frågorna ställer de först i beslutet, och tar dem till intäkt för att ifrågasätta hela berättelsen, och då är det förstås redan för sent att förklara något.

      Drakflygning med E
      Drakflygning med E. Foto: Karolina Schultz Danielsson

      ”... är därför inte tillförlitlig”

      Du får kallelse till domstolsförhandling i Stockholm. Domstolsförhandlingen är en hel liten historia i sig.

      Jag och några till ur E:s bonusfamilj ville visa vårt stöd för honom. Vi skjutsade honom till domstolen i Stockholm, och vi hade för avsikt att sitta med som åhörare. Offentligt biträde skulle representera E under förhandlingen. Vi hade skickat en begäran till domstolen om att jag som god man skulle få yttra mig. Den avslogs.

      Vid dörren in till Sal XI i Migrationsdomstolens säte i Stockholm, stoppades vi av en högtravande och avvisande rådman. Förhandlingen skulle ske bakom stängda dörrar av sekretesskäl. Inga åhörare skulle släppas in. Det verkade inte förhandlingsbart.

      Det var första gången vi häpnade.

      Vi ställde oss lite försiktigt undrande. E intygade eftertryckligt att han ville att vi skulle få vara med. Domaren drog sig efter visst argumenterande tillbaka in i rättssalen. Han skulle överlägga med rätten om de skulle kunna godkänna att vi närvarade. Oron igen.

      De kom till slut fram till att vi fick det.

      Det offentliga biträdet hade tidigare informerat oss om att det brukade vara en relativt intim stämning i rättssalen, att E inte behövde vara orolig, att det skulle vara ungefär som hos Migrationsverket – ett litet rum, där man satt tillsammans runt ett bord.

      Inget kunde varit mer felinformerat. Domaren satt i upphöjd pulpet tillsammans med sina lekmannadomare. De var fyra stycken allt som allt. Protokollföraren satt bredvid dem. Till höger om podiet satt Migrationsverkets representant vid ett lägre bord med sina papper, och till vänster satt E och offentliga biträdet vid ett annat. E satt närmast Migrationsverket.

      Domstolen bestod som sagt av fyra ledamöter. I efterhand tittade jag upp vilka partier de fyra nämndemännen representerade. Bara blå. En av dem satt och nickade till då och då under förhandlingen. Hade vi som satt där förstått saken bättre hade vi protesterat på plats och krävt en ny förhandling med helt vakna nämndemän. Men vi visste inte att den möjligheten fanns. Biträdet som skulle föra E:s talan ,visste det uppenbarligen inte heller.

      Det var andra gången vi häpnade.

      Vi som åhörare skulle få tillfälle att häpna ännu en gång.

      Det var när skriande uppenbara felaktigheter togs upp av Migrationsverket i slutpläderingen för att få domstolen att anse att E:s berättelse inte var tillförlitlig. Vi tappade hakan. Vi såg absurditeten i argumentet. Det var så grovt att vi kände oss övertygade om att rätten skulle inse det uppenbart orimliga i det. Det var nästan lustigt, så övertydligt konstruerat var det. Rätten såg det inte.

      Domstolen tog särskilt upp denna argumentering som stöd. Biträdet protesterade inte.

      Jag frågade om jag fick yttra mig. Jag nekades.

      Förhandling avklarad.

      Ny väntan.

      Nytt avslag.

      Migrationsdomstolen skriver: När det gäller uppgifterna om vilka E:s halvfarbröder är och deras maktposition inom Hizbi* har berättelsen trappats upp. Under asylutredningen hos Migrationsverket uppgav E att han inte visste vilket parti halvfarbröderna tillhör och i det offentliga biträdets inlaga till Migrationsverket anfördes att halvfarbröderna var och kanske fortfarande är engagerade i partiet och att de kallas kommendanter. Vid den muntliga förhandlingen har E uppgett att halvfarbröderna är befälhavare i partiet och att de har kontakt med myndigheter. Att E fått uppgifterna från sin mor efter asylutredningen anser migrationsdomstolen inte förklarar varför berättelsen trappats upp under den muntliga förhandlingen och uppgiften är därför inte tillförlitlig.

      Vänds emot dig

      Med hänsyn till de trovärdighets- och tillförlitlighetsbrister som finns i berättelsen samt att den i centrala delar utgör spekulationer finner migrationsdomstolen att E inte har gjort den uppgivna hotbilden från halvfarbröderna sannolik. Uppgifterna kan därför inte läggas till grund för bedömningen om E är skyddsbehövande.

      Jag letar i texten efter en upptrappning. Jag ser den inte. Bara i en av Migrationsverket påhittad idé om en glosa, om att det är skillnad på en kommendant och en befälhavare.

      Jag slår upp ordet kommendant: En kommendant är den högsta befälhavaren i en fästning, garnison eller fångläger. Synonymer till kommendant: befälhavare …

      E hade inte trappat upp sin historia.

      Var det inte helt rimligt att att E i brist på eget kunnande frågade sin mamma hur det låg till, när han under asylutredningen förstod att just dessa detaljer var viktiga i Migrationsverkets ögon? Det var ju mamman som, om någon, visste varför hon skickat iväg sin enda son, över bergen, över haven till en högst oviss framtid. Varför, till exempel, kontaktar inte Migrationsverket modern? Ett telefonsamtal bort.

      Och tanken att olika tolkar kan tolka samma ord med synonymer hade domstolen inte fantasi nog att reflektera över.

      Vad hade jag gjort i samma situation som E? Jag hade definitivt frågat mamma. 

      Nu vänds det emot dig.

      Så lättvindigt kan en domstol döma. Så grund kan rätten vara.

      Vi lekte en låtsaslek.

      Den att domstolen hade rätt.

      Inget kunde varit mer fel. Domstolen skapade rätt. Sin rätt.

      Och de flesta fick aldrig veta.

    • Debatt

      ”Gråter för att jag inte vill skaffa barn i en värld av klimatkatastrofer”

      Först var det 3-4 år. Nu är det 2-3 år. 2-3 år som kan komma att avgöra huruvida mänskligt liv har en framtid på denna planet. Utrotning. Förintelse av allt mänskligt liv. Den senaste IPCC-rapporten understryker…
  • Radar

  • Zoom