Elon Musks förslag till plan för fred mellan Ryssland och Ukraina har fått mycket kritik. Men till stora delar är det konstruktivt, skriver Per Gahrton på veckans Under ytan.
Teslagrundaren Elon Musk har hamnat i rubrikerna inte enbart på grund av kontroverser kring Twitter utan också för ett förslag till fred mellan Ukraina och Ryssland som hyllats i Moskva, bespottats i Kiev och bemötts negativt i större delen av världen.
Och det kan förstås verka dåligt tajmat att överhuvudtaget fundera kring förhandlingsfred när det verkar möjligt att den blodbesudlade självhärskaren i Kreml kan både besegras militärt och störtas politiskt. Men även om de Natostödda ukrainska trupperna lyckas befria både Krim och Donbass och skicka Putin till domstol i Haag förblir ett demokratiskt och fredsvänligt Ryssland en besvärlig storebror som Ukraina måste söka försoning och praktiskt samarbete med.
Tre av fyra punkter
Musk föreslår fyra punkter: 1. Ukraina förblir militärt alliansfritt. 2. Fri sjöfart. 3. Ny FN-övervakad folkomröstning i de fyra ryssannekterade Donbassregionerna. 4. Erkännande att Krim är ryskt.
Nummer 1 kanske verkar obsolet nu när Ukraina begärt snabbspår in i Nato. Men det är inte länge sedan alliansfrihet ingick i Zelenskyjs fredsplaner. EU är inget hinder, för även om Sverige och Finland lyckas runda turkiskt veto återstår fyra EU-länder utanför Nato: Österrike, Irland, Cypern, Malta.
Musks punkt 2 är okontroversiell. Punkt 4 är däremot oacceptabel, Krim bör behandlas som nr 3, Donbass.
Är då Musks punkt 3 godtagbar? Ja, varför inte? Det finns flera FN-medlemmar som är resultat av FN-övervakad folkomröstning, till exempel Eritrea 1993, Sydsudan 2011. Det finns också regioner som skulle ha varit stater om inte en folkomröstning sagt nej, till exempel Quebeq och Skottland. I några fall har FN-beslutad folkomröstning förhindrats av centralmakten av fruktan för att resultatet skulle bli ja, bland annat i Kashmir och Västsahara.
Till detta kommer de facto-stater som av politiska skäl bara få eller otillräckligt många stater erkänner, till exempel Kosovo, Taiwan, Sydossetien, Abkhasien. Ibland har utbrytningsförsök stoppats med polisiärt (Katalonien, Tatarstan) eller militärt (Biafra, Tjetjenien, Kurdistan) våld.
Gränser är inte eviga
bland får man intrycket att protesterna mot Ryssland inte enbart handlar om metoden – ett folkrättsvidrigt anfallskrig – utan också om principen – att förändra gränsen mellan stater. Men finns det någon stat som i dag lever inom samma gränser som för hundra eller femhundra år sedan? Bara här i lilla Norden har två historiska stormakter dels ritat nya gränser sinsemellan, dels ynglat av sig tre nya stater och tre självstyresområden.
FN:s 193 medlemmar är resultat av tre stora uppsplittringsvågor: 1. Efter första världskriget: USA-president Wilsons princip om alla folks självbestämmanderätt, som splittrade fyra imperier – det tyska, det ryska, det österrikisk-ungerska och det osmanska. 2. Efter andra världskriget – demokratins seger som ledde till kolonialväldenas upplösning och nybildning av dussintals stater i Afrika, Asien och Oceanien. Tidigare sönderföll det spanska väldet i Latinamerika i ett tjugotal stater. 3. Efter kommunismens sammanbrott – av tre unioner blev 23 erkända nationalstater.
Intressant är att Ryska federationen varit en av de mest kompromisslösa motståndarna mot utbrytningsförsök, bland annat genom domstolsbeslut (Tatarstan) eller militärt våld (Tjetjenien).
Summa summarum: Det finns mängder av statsgränser som ifrågasätts och gott om stater som nybildats och sedan fått internationellt erkännande, men också många utbrytnings- och statsbildningsförsök som stoppats. Det finns ingen internationell lag som förbjuder en region att ansluta sig till en grannstat eller att utropa sig som ny stat – förutsatt att det sker fredligt och med internationell övervakning.
Dessutom bör det finnas viss konsekvens i världssamfundets agerande – vilket det knappast gör. Det dåvarande EU-landet Storbritannien klargjorde att ett skotskt folkomröstningsbeslut om suveränt Skottland skulle respekteras (men folket sa nej). EU-landet Spanien slog tvärtom ner Kataloniens suveränitetskamp med brutalt polisvåld. Kosovo har erkänts bara av hälften av FN-staterna. Nordcypern erkänns inte trots massivt folkligt stöd för suveränitet.
Erkännande av gränsjusteringar och statsbildningar styrs inte av principer och folkrätt utan av maktpolitik. Därför tillät världen Putin att krossa Tjetjenien, men inte att stjäla Krim och sluka Ukraina. Det är i och för sig bra. Men räcker knappast som slutlösning. För detta krävs något som både ukrainare och ryssar kan godta.
Måste samexistera
Varför inte folkomröstningar var för sig i de fem omtvistade regionerna – enligt Slesvigmodellen 1920, då en del kommuner hamnade i Danmark och en del i Tyskland. Eller kanske Ålandsmodellen, då visserligen folkviljan formellt kördes över (Åland förblev del av Finland) men reellt respekterades genom självstyre och skydd för svenskan.
Dessutom borde FN försöka formulera spelregler för när och hur riksgränser kan ändras och nya stater bildas. I dag kolliderar två oförenliga principer: 1. Alla folks självbestämmanderätt. 2. Alla statsgränsers okränkbarhet.
Regel 2 åberopas ofta, men körs inte sällan över. Minst en stat har FN-stöd och brett erkännande, bland annat av Sverige – Palestina. Ändå finns den i praktiken inte.
Enligt regel 1 skulle det finnas hundratals, kanske tusentals, statsberättigade folk (det finns cirka 7 000 språk). Någon sorts kompromiss mellan 1 och 2 är nödvändig. Om Skåne vill återgå till Danmark – ska det vara tillåtet? Den moderna nordiska och EU-lösningen är att behålla gränserna, men göra dem praktiskt oviktiga. Det borde kunna fungera också på Krim och i Donbass.
Det blir naturligtvis inte lätt att ordna folkomröstningar i de fem i dag delvis ryssockuperade ukrainska regionerna på ett sätt som kan accepteras av alla parter. Vem ska ha rösträtt? Donbass har förlorat en tredjedel av sin befolkning (och minskat från 7,5 till 5 miljoner) som flytt till Ryssland eller andra delar av Ukraina. Ska de få rösta? Den sortens praktiska problem har lösts i andra fall och det är bland annat för att lösa sådana tvister som FN finns.
Oavsett var de fem regionerna hamnar efter FN-övervakade folkomröstningar måste människorna samexistera. Därför borde Musks utspel välkomnas av alla som inser att bortom kriget måste komma en fred som alla kan leva med – utom förstås Putin och andra som begått folkrätts- och krigsbrott och därför bör få gott om tid bakom lås och bom för att begrunda sina synder.
