Energi

Xpan-projektet – avsnitt 135

Ida och Nisse är tillbaka på 2020-talet och får lift från Kramfors till Stockholm med en pratsugen långtradarchaufför som heter Jacob. Han känner igen Nisse från hans dokumentärfilm från framtiden, som Nisses bror och hans flickvän har lagt ut på sin Youtube-kanal.

Hela röran med dokumentärfilmen hade gärna kunnat få vänta lite, kände Nisse. Han visste inte vad han skulle göra. Om det fanns något att göra. Vilket berodde på … Han vågade inte tänka tanken till slut, men risken var stor att han hade gjort ett misstag. Som i sin tur genererade flera, varav alla kunde resultera i att han låg illa till.

Han tryckte pannan mot den kalla rutan och kände motorns vibrationer. Ida frågade Jacob om hans arbetsvillkor, och han svarade med en ström av ord, så Nisse kunde fundera i fred. Det var det där med att komma tillbaka i samma ögonblick som man hade gett sig av. Det var ett reglage precis bakom tangenterna, och han borde så klart ha kollat. Inte bara borde. Det var det första de hade lärt sig om tidsmaskiner, att alltid ha koll på den exakta tiden de skulle tillbaka till sen. Allra sist, innan man slog på transfern.

De hade förberett allt så noga, med tält, sovsäckar och liggunderlag, matsäck och vattenflaskor, laddade mobiler och en väl vald ankomsttid, så de kunde sova ut i lugn och ro. Allt hade de tänkt på. De kunde inte göra något åt att de hamnade på en stubbåker i närheten av Kramfors, men de skulle kunna ta sig därifrån. Och det kunde de ju.

Han sneglade på instrumentbrädan men hittade inget som visade datum och tid. Han kanske kunde fråga. Om inte Jacob precis hade frågat honom om han var tidsresenär. Och om han inte hade varit minst sagt osäker på om han ville svara.

Stället där de skulle äta frukost var stängt, konstaterade Jacob när de kom dit. Det var ju fredag. Var det? De stannade till vid macken istället, gick på toa, fyllde vattenflaskorna och sträckte på benen. Det var en torr kyla som fick näsborrarna att klistras ihop som kardborreband. Snö som knarrade under fötterna. Jacob skulle tanka långtradaren och Nisse satte sig på sin plats igen och drog fram mobilen.

Det var nästa år redan, en ny termin i skolan, han hade missat uppropet och … om han kunde paketera sig helt i ignorium. Eller sjunka genom jorden.

Ida kom in med två rykande pappmuggar och två kardemummabullar från kiosken vid macken och släppte in kylan i förarhytten. Hon drog in andan som om hon skulle säga något, men Nisse sa förlåt innan hon hann.

– Vad sa du? sa Ida och sträckte Nisse en kopp som doftade choklad.

– Förlåt att jag glömde kolla tidsinställningen. Har du sett vilket datum det är?

– Nej, men jag önskade personalen där inne gott nytt år, sa Ida. De skrattade och sa att det heter väl god fortsättning på det nya året i så fall. Eller god trettondagshelg, föreslog den ena. Då tog jag fram mobilen och kollade. Det kan bli problem, men då får vi lösa dem.

Nisse lutade sig längre bak i sätet med en lång, lättad suck. Jacob hade möjligen tankat klart, i alla fall gick han in i kiosken. Sen kom han ut igen med kaffe och en tidning. En papperstidning. Han kom in, satte igång motorn och räckte tidningen till Nisse. På omslaget fanns en bild av en kille med spretigt rosa hår och mörka ögon och en av Idas gamla bylinebilder. ”Försvunna journalister vilse i tiden?” undrade rubriken.

Det kan bli problem, men då får vi lösa dem, repeterade Nisse inom sig. Sen läste han.

”Reportrar försvunna – vilse i framtiden?

Det var i mellandagarna Ida Holm och Nils Lopez senast syntes till. Enligt Lopez bror har de kommit över en tidsmaskin från framtiden, och det ser ut som om de vore försvunna från jordens yta. Liberalerna kräver att en särskild kommission sätts samman för att utreda möjligheterna att söka efter dem i framtiden.”

Laban och Marlene var intervjuade. Marlene hävdade att hon hade varit med på en resa till framtiden, men en historieexpert som kommenterade ansåg att det snarare, om hon alls hade gjort en tidsresa, rörde sig om medeltiden. En fysiker ansåg att resor framåt i tiden åtminstone vore teoretiskt möjliga, men inte bakåt. Nisses dokumentär nämndes, men experterna ansåg att den var ”ett falsarium” av ovan nämnda skäl.

– Här är filmen, sa Jacob triumferande och sträckte fram mobilen.

Marlene hade ju tagit bort filmen. Men nu låg den på deras Youtubekanal igen och mer än en miljon hade sett den. I kommentarsfältet diskuterades dess trovärdighet, men också vad det skulle innebära om alltihop råkade vara sant. Någon hade översatt den till engelska och även franska, tyska, spanska och persiska var på gång.

– Du behöver inte säga om det är du, jag respekterar det, sa Jacob. Men jag säger att du är Nils Lopez och att du där bak är Ida Holm. Och jag funderar över hur mycket jag skulle kunna få om jag överlämnar er. Inget illa menat, men a man’s gotta live.

– Om du överlämnar oss? sa Nisse.

– Snuten letar efter er, sa Jacob och log mot en obestämd punkt i förarhytten.

Ida ställde sig upp och lutade sig mot framsätena.

– Tack ska du ha för upplysningen, Jacob, sa hon. Nu kan vi själva fundera på hur vi vill göra. Det står väl inget om att den som återför oss, döda eller levande, får belöning?

Nisse hade rätt, tänkte hon. Det fanns ingenting kvar att vinna på att vara hemlig. Förutom lite lugn och ro för att reda upp orelaterat trassel. Jacob startade motorn igen och så ringlade sig långtradaren tillbaka upp på stora vägen. Himlen ljusnade och trafiken var tätare än förut. Ida satte sig igen och ringde till Ellis, Han och Harriet måste få veta att de levde.