Zoom

Sommarläsning: Monstersamhället – Del 21

Sommarens följetong, Monstersamhället - från förnekelse till framtid, av Herman Geijer.

Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället – från förnekelse till framtid (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. I dagens avsnitt undersöker författaren hur samhällskollapsens natur har skiftat över tid.

Kollapsen och vi

En ekonomisk (och till följd av det politisk) kollaps verkar skrämmande för oss. Men det kanske delvis handlar om att de flesta svenskar sitter i den västerländska kulturens elfenbenstorn. Om vi skulle inse och acceptera att våra liv levs på bekostnad av andra människor långt bort skulle vi ha svårt att sova om nätterna. Det är först retrospektivt som vi kan förfasa oss över att ha varit motsvarigheten till 1800-talets slavägare. Den moderna livsstilen vi i Sverige ser som självklar kan bara knappt en av åtta miljarder människor ha på jorden. Den globala medelklassen har privilegier upp över öronen. Det är självklart en härlig position att ha, men ju högre upp vi är desto hårdare riskerar fallet att bli. Tittar vi på ett globalt perspektiv, ur en indisk eller kinesisk bondes synvinkel så är det mycket svårare att se hur det kommer att slå. Om vi skulle utgå från studien Providing decent living with minimum energy: A global scenario som jag nämnde tidigare är 10–20 kvadratmeter per person mer än många i asiatiska megastäder lever på (och för all del, mer än många i förortsområden i Sverige). Men det går inte heller att blunda för att kollaps i ett förkapitalistiskt samhälle kunde innebära större fördelar för de som levde i imperiets periferi och helt plötsligt kunde slippa undan beskattning eller regler påförda uppifrån. I dagens moderna Sverige skulle sannolikt ingen se några fördelar av en snabb kollaps. Det är långt ifrån de eventuella fördelar som kan finnas med att frivilligt jobba mindre och konsumera mindre.
 De historiska kollapserna har varit långsamma. De som lever under dem har kanske inte ens märkt av vad som händer. Dels på grund av just tidsaspekten och att vi människor habitueras in i ”det nya normala”. Dels för att det varit svårare att sprida information om vad som händer. Det samhälle vi lever i idag fungerar dock på ett annat sätt. Eftersom vi är beroende av de globala flödena av energi, information och varor på ett helt annat sätt än tidigare är det sannolikt att vår kollaps kommer att gå snabbare. Det är mycket möjligt att vi lever efter den västerländska kapitalistiska peaken som kommer att leda in i något annat, med all sannolikt ett mindre energikrävande och mer decentraliserat system eftersom det är det som tidigare varit konsekvensen av kollapser. Eller så kommer det att rulla på en bit till innan kollapsen blir tydlig. Kanske uppstår en finansiell kollaps över en natt och alla våra betalkort och bankkonton blir oanvändbara. Bankerna går under och besparingar, studielån och huslån blir föremål för förhandling. Det går bara att föreställa sig den förlustaversion som kan uppstå i kölvattnet av en kollaps. När vi fortfarande kommer ihåg hur lättillgängliga alla exotiska frukter var, hur vi kunde sugas in i tv-serier, hur vi hade betald semester och så vidare. Hur vi levde i ett samhälle där energi fanns i överflöd för oss att slösa med.

Det som skiljer en kollaps idag mot tidigare civilisationers kollapser är framförallt tre saker. För det första är vi många fler människor som lever på jorden idag, för det andra är i princip hela den beboeliga världen en del av ett komplext samhälle, och för det tredje är vår livsmedelsproduktion långsiktigt ohållbar. Jordbruket bygger till stor del på fossila bränslen, konstgödsel (framförallt fosfor som också är en ändlig resurs) och enorma monokulturer som är förödande för ekosystemen och biodiversiteten. Den odlingsbara jorden minskar när vi intensifierar jordbrukets avkastning.   Netflixdokumentären Kiss the ground lyfter frågan om hur vi behandlar jorden och hur vårt samhälle idag allt mer utarmar jordarna i den grad att många forskare pratar om att det bara finns ett visst antal skördar kvar på den odlingsbara matjorden. Till exempel menade FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) 2015 att om trenden med utarmandet av jordmånen fortsatte skulle vi bara ha runt 60 skördar kvar i världen. I efterhand har siffran fått kritik och verkar inte stämma, men situationen är ändå allvarlig. Jordmånen bör ses som en ändlig resurs även om den kan återställas.
 Även ändringar i vädret till varmare och torrare kommer att slå hårt mot jordbruket. Ju mer världen värms upp, och ju mer specialiserat jordbruket är, desto mer sårbart är det för förändringar. Just jordbruk, självhushållning och det decentraliserade samhälle vi ser i skuggan av kollapser leder oss in på den andra skillnaden. Att kunskapen om självhushållning, i alla fall i västvärlden, i princip har försvunnit från det allmänna medvetandet efter århundraden av urbanisering och specialisering. Vi har helt enkelt gjort oss oförmögna att överleva utan samhället. En samhällskollaps kräver att vi redan nu i så stor utsträckning det går lär oss mer om hur vi odlar och tar hand om jord och växter. Den kunskapen har historiskt funnits åtminstone en generation bort, men är idag – särskilt i de länder som varit industrialiserade en längre tid – ovanlig. Jag vet verkligen inte. Jag försöker skapa bilder, men har svårt att få dem. Vi kan titta på historiska kollapser, men vi måste också inse att dagens samhälle är annorlunda än de som funnits tidigare. Den globala handeln, den ökade specialiseringen i våra vardagsliv och vårt beroende av enorma mängder fossil energi gör att det inte går att översätta rakt av. Men vad jag vet är att inget av förloppen är omöjliga, och att de är möjliga gör att vi faktiskt borde fundera på och agera utifrån att de faktiskt kan hända. På samma sätt som att krocka med bilen inte är sannolikt varje gång jag sätter mig i den, men jag knäpper fast säkerhetsbältet och vet, åtminstone i teorin, hur jag skulle agera efter krocken. Jag har lärt mig scenariot i körskolan, och mentalt gått igenom händelser som varit nära en krock. Det vi behöver är nya kulturella normer som främjar resiliens, som de som fanns på landsbygden i det romerska riket. Att det är enkelt och vardagligt att odla på ytor som finns tillgängliga. Att samhällen bygger upp lager för att hindra plötsliga störningar i infrastrukturen eller extrema väder. Det globala samhällets transporter är omöjliga på längre sikt om vi tänker oss ett samhälle utan fossil energi.
 Men när samhället anpassas får vissa grupper betala priset. När det behövdes arbetskraft i den amerikanska södern så uppstod slavhandeln som ett sätt att lösa det samhällsproblemet (eller egentligen problemet med att få energi). Människorna som dog på slavskeppen eller mötte sin död på fälten gagnades inte av anpassningen av det amerikanska samhället. Under coronapandemin har USA:s nästan 700 dollarmiljardärer blivit nära en biljon dollar (1 000 000 000 000 dollar) rikare. Samtidigt har vuxna som (enligt en undersökning hösten 2020) någon gång under veckan inte haft tillräckligt med mat ökat till runt 26 miljoner. En oproportionerligt stor del av dessa var svarta, latinos, ursprungsamerikaner eller immigranter. Det är samma sak globalt. De tio rikaste i världen har dubblerat sin rikedom under coronapandemin (till januari 2022) från 700 miljarder dollar till 1 500 miljarder. Det saknas inte resurser, de är bara på fel ställe. Frågan är om det går att säga att de är del av samma samhälle, och hur i så fall en kollaps skulle påverka dem. De superrika har en tendens att alltid klara sig.
 I början av coronapandemin skämtade jag om att det ”bara” skulle krävas tre pandemier om året för att klara klimatmålen (i verkligheten skulle det krävas samma nedgång varje år som under 2020 för att Sverige skulle klara målen enligt Klimatpolitiska rådet). När jag läser om romarrikets fall undrar jag om det inte fanns en del sanning bakom skämtet. Jag tror att vi i framtiden kommer att kunna se tillbaka på coronapandemin som en av de första händelserna som rubbade den förhållandevis stabila period vi levt i. M/V Ever Given, fartyget som fastnade i Suezkanalen, gav oss en försmak på hur sårbart det globala flödet av resurser är. Kanske kommer världen att studsa tillbaka på banan och fortsätta på samma spår någon mer gång för att sedan mer och mer hamna utanför kurs. Som när Victor Frankenstein gick med på att skapa en ny varelse – en fru – som sällskap till Monstret men insåg att det var förenat med så stora risker att han till sist valde att ge upp projektet och löftet till Monstret. Ett val som tog livet av hans bästa vän. Victors löfte till Monstret kom när han i ett samtal med Monstret faktiskt förstod hans syn på det hela. Och hur Monstret lidit på grund av att Victor förskjutit honom. Den här typen av förståelse om att världen är bräcklig lyfts ibland men skjuts oftast ned i den rådande politiska diskursen. Att ”lyssna på forskarna” eller att prata om klimatet som en ödesfråga, men sen behandla den som vilken fråga som helst, är att likt Victor strunta i löftet till sitt monster. Så fort frågor om miljö eller klimat ställs mot ekonomiska frågor blir de svåra att hantera för makthavare. De vill både äta kakan och ha den kvar. 

Den italienske marxisten Antonio Gramsci skrev under sin tid i fängelse om det civila samhällets roll i ett proletärt maktövertagande. Han menade att länder med ett starkt civilsamhälle lättare kunde stå emot generalstrejker, statskupper eller ekonomiska kriser eftersom borgarklassen kunde organisera motstånd genom civilsamhället till skillnad från till exempel Tsarryssland där en statskupp kunde lyckas. I en metafor kring krigföring kunde han se civilsamhället som kapitalismens skyttegravar som gjorde konflikten till ett ställningskrig som hindrade en snabb offensiv. Han menade att efter ett revolutionärt maktövertagande skulle motstånd mot den nya regimen kunna ske i det civila samhället och i människors fria organisering. Därför borde, enligt Gramsci, revolutionärer i västvärlden (som hade ett starkare civilsamhälle) fokusera mer på att bygga upp en motmakt och vinna genom att få civilsamhället till att bli mer positivt inställd till en större samhällsomvandling. Samma tanke skulle gå att tänka sig vid en samhällskollaps. Människors kollektiva görande kommer fortsätta att vara en viktig faktor när samhället börjar raseras. Både det spontana och organiserade görandet kommer att lösa många av problemen som uppstår. Vi människor är problemlösare – särskilt tillsammans med andra.
 Den tradition av folkrörelser som i Sverige varit en viktig del av demokratin och som givit underprivilegierade grupper inflytande i samhället är falnande men inte död. I akuta kriser ser vi hur människor organiserar sig för att lindra konsekvenserna av händelsen. Det handlar både om psykologiskt stöd och om det rent fysiska som att ordna folkkök eller katastrofhjälp på plats. Samma sak tror jag kommer att börja ske i skuggan av den värld vi lever i. Den ömsesidiga hjälp som Kropotkin skrev om kommer att bli en allt viktigare faktor. Och de kunskaper som behövs för att effektivt kunna hjälpa varandra är viktiga att jobba med redan nu. I det gemensamma görandet, i vår organisering kan också det psykologiska hanterandet av situationen underlättas. Vi kan skapa en motmakt tillsammans som bygger på ömsesidig hjälp och starka nätverk.   
 Det är här rough weather networks kan komma att spela en viktig roll. Som de rörelser som överbrygger barriären mellan den vissnande staten och isolerade människor. Genom att vara organiserade redan innan så har vi möjlighet att hantera vårt sjunkande skepp bättre.

Ordfront förlag 2022