Krönikor

En Reinfeldtmoderats val

Jag tillhör den numera sällsynta kategorin ”Reinfeldtsmoderater”. Det är inte jag som hittat på det. Sura högermän döpte mig till det någon gång runt 2015 och jag har inget emot det.

Det var så lätt att rösta de där åren. Jag vet många som saknar den tiden. Sedan dess har politiken känts vilsen.

Så jag vill framföra det jag tror de flesta känner, oavsett var man befinner sig på den politiska skalan: Sällan har ett val känts så hopplöst som detta. 
Oavsett vem som ”vinner” är alla förlorare. Varken socialdemokrater eller moderater kan bilda en särskilt stark regering. Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kommer inte att vara välkomna, och måste därför bråka rejält för att inte deras väljare ska känna sig förfördelade. Kristdemokraterna kanske får vara med och regera, men de har krympt, och de övriga tre partierna kommer att få kämpa om smulor.

Men tristast av allt är ändå Sverigedemokraternas ökning. Var femte väljare tycker de har de bästa svaren på Sveriges problem, samtidigt som en stor del av Sveriges befolkning hatar dem så intensivt att de är beredda att rösta på politik de inte gillar bara för att hålla dem borta.

Sverige är ju ett litet land, och egentligen är inte åsiktsspannet särskilt stort mellan partierna. Vi är emot dödsstraff och för gemensamt finansierad vård, skola och omsorg. Abortfrågan som engagerar så i USA löste vi för ett halvsekel sedan.

Det är därför svårt för åtta partier att karva ut en egen nisch av unika lösningar. Alla vill fixa gängen, skjutningarna och det övriga våldet med både hårda och mjuka lösningar. Alla bryr sig om miljön. Och asylpolitiken som tidigare var så central och splittrande har partierna faktiskt också i stort sett enats om, lite i det tysta.

Vi medborgare gör valkompassen och kommer fram till vi egentligen har rätt mycket gemensamt även med de partier vi tycker minst om.

Jag frågar nittonåringen vad hon ska rösta på, och hon skrattar och svarar retsamt ”rasisterna!”. Sedan lägger hon till att hon inte känner sig tillräckligt insatt, och jag öppnar munnen för att försöka övertyga, men jag som ändå är tokintresserad av politik kan faktiskt inte komma på en enda fråga som kan entusiasmera en tonåring.

Jag bestämde mig för länge sedan att rösta på Moderaterna även denna gång. Jag har gjort det i varje val i hela mitt liv, och anledningen är dels att det partiet står för den politiska filosofi jag uppskattar och dels att jag vill se ett starkt statsbärande parti i en regering. Men det är plågsamt att se Åkesson gosa med dem jag lägger min röst på. I förra valet var det centralt för mig att Alliansen höll SD stången. Men vi kan inte ha tre månaders talmansrundor där fokus är vem man inte pratar med. Istället behöver sakpolitiken gälla och regering och riksdag behöver jobba för att förbättra för svenska folket.

Jag har ju också påverkats av mitt brinnande intresse för amerikansk politik. Medan vi har för många partier, vill jag påstå, har de bara två, och det ena partiet har ju liksom gått sönder. Hunter Bidens laptop, omänskliga abortlagar, vägran att acceptera att Biden vann 2020 och nu en bisarr story om att det självklart ska vara tillåtet att ha en massa tokhemliga papper bredvid jullådorna i sin källare därför att Hillary hade en emailserver är fokus för Republikanerna. 

Hat och hån präglar det allmänna samtalet. Där som här.

Och jag är medskyldig. Tobias Anderssons Kabul-tweet fick det att vända sig i magen på mig. Afghanistans befolkning plågas. De har inte mediciner till sina sjuka, kvinnor tvingas föda barn utan vård och får inte gå ut själva och miljoner riskerar att svälta ihjäl. Den politiska företrädare som tycker det är skojigt att invånare i Sverige kan skickas dit till lidande och möjlig död är antingen sorgligt opåläst eller också psykopat. Jag vill verkligen inte ta in Sverigedemokraterna ”i värmen”. Men deras väljare försvinner inte för att vi låtsas att de inte finns.

Så jag ger mitt parti en chans denna mandatperiod att visa att de kan regera utan att ”samarbetspartiets” muslimhat och invandrarfientlighet påverkar. Och jag hoppas, oavsett hur det går, att vi hittar tillbaka till en sund sakpolitisk debatt igen.

”Roe-vember” – abortfrågan har entusiasmerat unga väljare i USA, och det blir ett spännande val.

Sommaren är definitivt över.