Det är ett oroväckande valår i år. Förutom allmänna val i Sverige och presidentval i Frankrike, är det val till representanthuset och senaten USA, i England, Wales och Skottland är det lokala val och på Nordirland väljer man sin regering. På sätt och vis handlar alla dessa val om demokratins framtid. Det är precis lika ödesmättat som det låter, men det började i alla fall någorlunda positivt.
Fransk politik är lätt obegriplig, men den är aldrig tråkig. I Emmanuel Macron och Marine Le Pens sista tv-debatt inför presidentvalet, gav de alldeles utmärkta beskrivningar av varandra. Macron kallade Le Pen för ”climatosceptique” och Le Pen kallade Macron för ”climato-hypocrite”.
På France24 försökte Le Pens tilltänkta energiminister förklara varför han ville köpa mer olja av Putin och varför den oljan var så mycket bättre än den ”muslimska”. Det gick inget vidare, kan man väl säga. Le Pen fick ju 10 miljoner dollar i kampanjmedel från Putin, så de fransmän som inte kastade ut tv:n fick sig i alla fall ett gott skratt.
Fransmännen hade det inte lätt. Om valet står mellan en ”nyliberal” miljöanalfabet och en självutnämnd ”motståndare till ekologi” (!) är det enkelt att förstå deras förtvivlan. Men hälften av mina gener kommer från Frankrike, så jag kände en viss stolthet över att nästan samtliga partier – från de konservativa till partierna på vänsterkanten – uppmanade sina väljare att rösta på den ende demokratiskt trovärdige kandidaten. I Frankrike tycker man nämligen att demokratin är viktig. Och de tycks ha varit medvetna om att deras presidentval hade en stor betydelse för resten av världen.
Fransmännen bryr sig visserligen inte om världen, de har fullt upp med Frankrike och brukar betrakta ickefransk politik med en gäspning. Det enda som möjligen kan lyfta ett och annat franskt ögonbryn är vad som just nu sker i det brittiska underhuset.
Fransmännen brukar säga att man inte kan lita på ett land där det är förbjudet att halshugga sin drottning – även om de inte menar det bokstavligt, så utgår de från att Boris Johnson sitter kvar tills han får bäras ut. I Storbritannien har spinn-doktorerna fått jorden att snurra så fort att man undrar hur i hela friden träden i Sherwoodskogen kan stå kvar. Boris Johnson har ljugit från dag ett. Han har ljugit för folket, för drottningen och för parlamentarikerna. Sedan ljög han om att han hade ljugit, tog tillbaka allt, bad om ursäkt, och började sedan ljuga igen. Lögn på lögn på lögn. Inget händer.
Allt det här hade haft ett visst underhållningsvärde, om det inte hade varit för att de konservativa för ett fullödigt krig mot demokratins förutsättning – förtroendet för den.
Och så Sverige, det enda land i världen där de konservativa kan tänka sig att regera med ett före detta nazistparti. Det enda land i världen där en partiledare, utan att bli avsatt och erbjuden psykiatrisk vård, kan uppmana polisen att skjuta ihjäl demonstranter. Det enda land där väljarna tycks tro att alla klimatproblem går över om man röstar ut det enda klimatmedvetna partiet ur riksdagen.
I november går USA till val. Jag vill inte tänka på det. Valår ska vara spännande, inte oroväckande.
De franska väljarna.
Inte ens Trump hade kommit undan med vad Ebba Busch hasplade ur sig.
