Under flyktingvågen 2015 flydde över 23 400 ensamkommande barn till Sverige från Afghanistan. En av dem var Maryam Nazari.

– Jag var rädd. Jag tänkte: ”Om de fattar att jag är ensam, vad händer då?” Resan var jättejobbig, säger hon.

Syre möter henne en solig aprildag i en park. Där berättar hon att hon växte upp i ett område där många sympatiserar med talibanerna. Pappan var försvunnen, och när hennes mamma senare avled i cancer blev Maryam Nazari och hennes syskon ensamma, även om de fick bo hos sina äldre kusiner. Kort efter att mamman dött började påtryckningar från en gammal man som ville gifta sig med henne. Maryam Nazari var då bara 15 år.

– Jag sa nej hela tiden och grät. Jag var jätterädd och behövde ha sällskap när jag skulle hämta vatten i brunnen, jag kunde inte gå ensam, säger hon.

Tvingades fly

Ständigt fick de besök av män som tjatade om att hon skulle gifta sig med mannen. När han inte fick som han ville började de hota om att de skulle röva bort henne om natten. Hon och kusinerna fann ingen annan utväg. De behövde fly allihop.

Först åkte de till Iran där de hade släkt. Men Maryam kunde inte stanna. Släktingarna fick ta hand om småsyskonen medan Maryam reste vidare i hopp om att kunna återförenas med sin bror och syster senare. I Turkiet tänkte Maryam Nazari att Sverige kanske var bra, eftersom en vän till henne bodde i Skellefteå. Resan från Turkiet började i en liten öppen plastbåt där 30–35 personer trängdes över Egeiska havet. Väl i Grekland blev hon kvar i några dagar innan hon fick tillstånd att resa vidare, då med buss. Maryam försökte hålla sig i närheten av andra familjer så att det skulle se ut som att hon tillhörde dem, men det var inte så lätt.

– Problemet är att alla tänker på sig själva, alla är mycket trötta och rädda. Ingen tänker att du kan vara med mig och ibland behöver man springa, säger hon.

Gick en hel natt

I närheten av Ungern blev hon tvungen att gå en hel natt, från sex på kvällen till sex på morgonen.

– Vi kunde inte sitta i fem minuter, vi bara gick. När jag kom till Sverige var mina fötter helt avskavda, det fanns ingen hud kvar, säger hon, och visar med handen under fotsulorna.

Från Ungern gick det lättare. Polisen kom och plockade upp folk från vägen. Medan andra blev rädda för att bli omhändertagna av polisen tänkte Maryam bara på att det var skönt att slippa vandringen.

– Jag var så trött. Jag tänkte att det spelar ingen roll, skönt att det finns en bil, säger hon och ler lite åt sig själv nu i efterhand.

Sedan åkte hon buss till Schweiz. Där såg polisen till att alla människor gick mot tåget och med det åkte hon till Stockholm.

Väl där blev Maryam Nazari förvånad. Hon hade trott att Sverige och resten av Europa skulle se ut som New York med höga hus och glasfasader. Men här fanns mycket natur, vilket gjorde henne glad.

– Jag tycker om naturen, men vädret var svårt för oss. Det är kallt här, särskilt Vilhelmina, säger Maryam Nazari, som placerades där av Migrationsverket.

En tredjedel är tjejer

Maryam Nazari är en av drygt 2 800 flickor som kom som ensamma till Sverige år 2015. Antalet killar var mycket större – drygt 35 200. Men på grund av strängare lagstiftning och att det har blivit allt svårare att ta sig till Europa har antalet ensamkommande och andra migranter minskat. Samtidigt har andelen tjejer vuxit bland de ensamkommande. Numera är nästan en tredjedel av de ensamkommande barnen som kommer till Sverige tjejer, och under de senaste 21 åren har 10 000 flickor kommit hit själva som barn.

Men trots att andelen ensamkommande tjejer har ökat är kunskapen om gruppen bristfällig. När Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, år 2018 undersökte vilka studier som fanns om ensamkommande tjejers erfarenheter fann de bara en studie där forskarna särskilde mellan tjejerna och killarnas svar. Inte en enda vetenskaplig studie i hela världen var utformad för att fråga om tjejernas specifika upplevelser.

– Det fanns noll. De är totalt osynliggjorda i forskningen, säger Henry Ascher, barnläkare och en av de sakkunniga bakom rapporten.

Samtidigt mår de ensamkommande flickorna generellt sämre än de ensamkommande killarna, och de är också ofta mer utsatta än pojkarna. Många kommer från länder där barnäktenskap och könsstympning är vanligt, resan kan ha varit farlig och väl i Sverige tvingas många bo på hvb-hem tillsammans med ensamkommande killar. En del har där utsatts för kränkningar av killarna och ibland även personalen, enligt Social­styrelsens rapport från 2013.

Bor hos bekanta

När det gäller placering i familjehem är det vanligare att tjejerna får bo hos personer som de är bekanta med sedan tidigare, i så kallade nätverkshem. Men där finns risk för bland annat isolering, sämre etablering i samhället och hedersrelaterat våld och förtryck, enligt Socialstyrelsens slutrapport från Kunskapscentrum för ensamkommande barn, som gavs ut förra året.

SBU efterfrågar mer forskning om vilket stöd de ensamkommande tjejerna behöver, och får medhåll från bland annat Socialstyrelsen och Nordens välfärdscenter. I höstas kom en första seriös studie där sex ensamkommande tjejer i Sverige har intervjuats strukturerat om hur de skulle vilja ha det när de kommer hit för att bättre integreras i samhället. Nu finns ytterligare en studie i startgroparna. Denna gång är målet att intervjua 60 ensamkommande tjejer. Fokus är ta reda på vad ungdomarna behöver för att må bra när det gäller sex, nära relationer och sin kropp.

– Det är unikt. Det finns en del statistik om ensamkommande tjejer, men ingen har undersökt flickgruppens upplevelser och vad de behöver när det gäller sexuell- och reproduktiv hälsa, säger My Opperdoes, barnmorska som ska jobba med studien.

Forskning på migranttjejer överlag visar att risken för könssjukdomar är högre och många har varit utsatta för sexuella övergrepp före, under och efter flykten. Dessutom är abort och tonårsgraviditeter vanligare, enligt en studie på migranttjejer i Nederländerna.

Få söker vård

I Sverige är det få migranttjer som söker vård på ungdomsmottagningarna. Det skiljer sig åt från befolkningen i övrigt. 85–90 procent av ungdomarna som söker vård där brukar vara tjejer. Men när det gäller migranter är siffrorna de omvända. Flest killar söker vård, bara 10-15 procent är tjejer. Ofta kommer migranttjejer i kontakt med vården först under graviditet eller förlossning.

– Det är viktigt att vi drar lärdom på riktigt av hur vi anpassar vården så att den blir tillgänglig för de ensamkommande tjejerna. Det är en betydande grupp och sänker vi trösklarna för dem kan vi också nå andra grupper, till exempel andra migranttjejer eller personer som behöver information på lätt svenska, säger My Opperdoes.

Hon tycker det är viktigt att synliggöra en annars osynlig och sårbar grupp, så att tjejernas röster hörs, och att de tas på allvar.

– Att det saknas forskning är i sig ett etiskt problem. Det är som om de ensamkommande tjejerna inte finns och deras behov inte räknas, säger My Opperdoes.

Färre tjejer jobbar

Eskil Wadensjö, professor i arbetsmarknadspolitik, håller med. Han har forskat om ensamkommande och betonar att även om gruppen är färre nu än 2015, så har den inte försvunnit.

– Tvärtom kan vi vänta oss att det kommer fler ensamkommande i framtiden. Det uppstår hela tiden nya konflikter i världen, nu senast i Ukraina, och det är oerhört viktigt att vi är förberedda och kan hjälpa de ensamkommande som kommer. Det finns redan stöd, men stödet kan bli bättre om man har mer kunskap, säger Eskil Wadensjö, som tillsammans med kollegan Aycan Çelikaksoy har gjort statistiska undersökningar kring hur det går för de ensamkommande tjejerna när det gäller arbete och studier.

I undersökningarna kommer de fram till att de allra flesta ensamkommande tjejer jobbar eller pluggar. Men i mindre utsträckning än de ensamkommande killarna. En förklaring kan vara att det är vanligare att tjejerna gifter sig och skaffar barn tidigare än killarna, tror Eskil Wadensjö, eftersom siffrorna också tyder på detta.

– Kanske känner de större ensamhet, och att gifta sig kan vara ett sätt att komma i från ensamheten, säger han och betonar att det behövs mer kompletterande forskning för att ta reda på varför.

”Bostad är viktigast”

Men i den somaliska föreningen för unga kvinnor Naag nool – som betyder ”sjävständig kvinna” på somaliska – är synen på giftermålen en annan. Utan att nämna Eskil Wadensjös statistik frågar Syre en av de aktiva i föreningen om vilket stöd ensamkommande tjejer skulle behöva när de kommer till Sverige. Hon svarar direkt ”bostad”.

– En massa ensamkommande tjejer har tvingats gifta sig för att ha någonstans att bo. De behöver hjälp med bostad så att de kan bli mer självständiga, säger tjejen, som vill vara anonym.

Vill utbilda sig och jobba

På föreningen Mim kunskapscentrum i Göteborg, som jobbar med ensamkommande, har de inte heller uppfattningen att tjejerna skulle längta efter att skaffa egen familj.

– Jag har inte hört en enda tjej prata om barn och giftermål. Utan deras ambition är att göra klart och klättra i utbildning för att sedan kunna bidra till samhället, säger Siri Westby, som i föreningens olika projekt under åren träffat hundratals ensamkommande, varav många tjejer.

Hon tror snarare att den främsta orsaken till varför ensamkommande killar i högre grad har jobb är att de har lättare för att ta hjälp. De är mer öppna med vad de har varit med om, vilket gör att folk blir emotionellt engagerade i deras ärende – inte sällan kvinnor. Det leder till fler kontakter och jobb.

– De ber väldigt mycket om hjälp och ofta av flera personer samtidigt, säger Siri Westby med ett leende.

Tjejerna å andra sidan sköter allt emotionellt själva. De vill inte be om hjälp i onödan för att få jobb, utan tar del av de formella stödinsatser för arbete och studier, som bland annat Mim kunskapscentrum tar fram i sina projekt.

– De är mer ödmjuka. Deras kulturella arv gör att tjejerna tar mer ansvar – på både gott och ont, säger Siri Westby.

Arbetar hårt

Samtidigt betonar hon att tjejerna jobbar ”jävligt hårt” själva, och att många har olika ströjobb, men har svårare att få fast anställning än killarna.

– De är ena riktiga rivbrudar som startar olika projekt och aktiviteter. De är väldigt starka och kämpar hela tiden mot diskriminering från arbetsgivare som tror att det finns hedersproblematik bara för att de bär slöja, eller att de ska föda en massa barn. Men de är lika arbetsföra som vem som helst, eller till och med ännu mer motiverade, säger Siri Westby.

Och att vara motiverad stämmer även in på Maryam Nazari. I Vilhelmina bodde hon på ett boende för både tjejer och killar, men kände sig aldrig trygg. När hon sa till personalen förstod de inte vad hon pratade om, och vägrade att lyssna.

Maryam Nazari såg därför till att kunna flytta in på ett hvb-hem för bara tjejer i Kramfors. Men boendet var främst för dem som var beroende av droger eller hade andra sociala problem.

– Jag jobbade på ett äldreboende samtidigt som jag gick i skolan och behövde vila och studera inför att jag skulle ha prov. Men när jag kom hem skrek personer och sparkade i dörren. Mitt i natten kom polisen, en person tränade boxning och spelade jättehög musik så att hela huset vibrerade, berättar Maryam Nazari.

Ändå fick hon 14 betyg i Kramfors, vilket ledde till att hon kunde gå i gymnasiet i Stockholm. Där jobbade hon extra medan hon pluggade, berättar Maryam Nazari.

– Jag är inte en person som sitter och väntar. När jag saknar jobb måste jag göra något. Efter skolan gick jag hem och duschade och sedan till jobbet. Jag gillade den tiden även om det var tufft för mig, säger Maryam Nazari. Nyligen fick hon sitt första barn, men till hösten när sonen är åtta månader ska hon återuppta studierna och extrajobbandet igen.

Uppehållstillståndet går ut

Ett stressmoment är dock att hennes tillfälliga uppehållstillstånd går ut om ett år.

– Jag är jätteledsen och stressad, men just nu måste jag tänka på mitt barn. Vi är jätteglada över honom, säger Maryam Nazari.

Vad tycker du om att det ska forskas mer om ensamkommande tjejers upplevelser? 

– Det är jättebra! Jag är självständig nu, så för mig spelar det inte någon roll. Men det finns andra som behöver stöd och hjälp, säger Maryam Nazari, och berättar att flera handläggare som hon hade på socialtjänsten i Vilhelmina aldrig hade jobbat med ensamkommande ungdomar tidigare, utan hade blivit anställda för att det kom så mycket flyktingar år 2015.

– De var ganska hårda. Hade de haft mer kunskap hade de kanske varit bättre, säger hon.

Även i den somaliska föreningen Naag nool välkomnar man mer forskning.

– Det är inte lätt att komma till ett nytt land. Vi vill anpassa oss här, men samhället måste lyssna på oss och säga vad vi har för rättigheter. Det är inte längre Somalia, vi har mer självständighet här. Jag vill att tjejer ska leva sitt liv och göra vad de vill, säger tjejen som är aktiv i föreningen men vill vara anonym.

Läs mer:

Så skiljer sig flyktskälen mellan ensamkommande tjejer och killar