Energi · Recension

Varsamt om ett barns frigörelse från terrorns grepp

I flera år efter fångenskapen hos terrorsekten IS följer filmaren Zahavi Sanjavi yazidiska Imad och hans familj, på vägen mot en normal tillvaro.

Det finns inga hopplösa barn, inga omöjliga vägar och mirakel sker. Det är budskapet i Imads barndom, som skildrar ett barns väg från terrorsekten IS fångenskap till en normal tillvaro. En dokumentär ingen bör missa, skriver Maria-Pilar Reyes.

Kärlek, tålamod och uthållighet är nyckeln. Såväl hos de som finns runt omkring pojken Imad och engagerar sig i honom som hos filmaren Zahavi Sanjavi som under flera år vistades i flyktinglägret i irakiska Kurdistan och följde barnets och hans närmastes vardag. Filmen är en lågmäld och respektfull skildring där flera ögonblicksbilder med starkt kommunikativt värde hjälper oss att förstå hur pojken mår. Vi får följa med i hans omvandling från fullständigt asocialt och även farligt 4-årigt barn till att bli en pojke som kan leka med andra barn, le, visa kärlek och omsorg och delta i gemenskapen. Hur gick det till?

Barnet Imad står i centrum för berättelsen, men det som också drog till sig min uppmärksamhet var hans nära mänskliga, sociala omgivning. Den består framförallt av tre kvinnor: hans mamma, hans mormor och en psykolog. Alla tre försöker på var sitt sätt, med de resurser som var och en har tillgång till i en utarmad vardag, att hjälpa Imad och är mycket viktiga för hans möjlighet att återigen bli ett vanligt barn. Det som inte lyfts fram tydligt men också är en del av budskapet är att barnet omedvetet, indirekt och oavsiktligt hjälper både sin mamma och sin mormor att bära egen sorg och orka gå vidare.

Barnet är hoppet. Barnen i lägret ger kvinnorna mod och styrka att fortsätta kämpa, fortsätta leva. Så har det alltid varit för mödrar i svåra livssituationer. Det är inget nytt, men filmen påminner oss om det.

Utifrån ett genusperspektiv får jag dock ont i hjärtat när jag tänker på filmen. Ska det patriarkala bygget aldrig sluta fostra och förberedda pojkar för att utnyttjas som fotsoldater och kanonmat i maktgalna mäns maktkamp? I filmen får vi komma nära två mödrar i olika generationer vars söner dött fysiskt, själsligt eller bådadera. Så länge som krig och militarism fortsätter att bejakas överallt i världen som det bästa sättet att skydda befolkningen kommer det utan tvekan att bli många fler mödrar som får tillbaka sina söner i en kista, om de alls går att få tillbaka. Vad militarism med dess våldslegitimering, stärkandet av stereotypa könsroller och uppdraget att krossa och upplåna de som ses som hot gör med flickors och kvinnors liv har det börjat lyftas fram sedan några år i olika media och sammanhang världen över. Men det är inte ofta det förs på tal vad detta gör med pojkar och män och ytterst sällan är det män som pratar om det. Jag hoppas att den här filmen kan väcka ett sådant samtal, eller åtminstone en tyst reflektion, bland män.

Jag blev också imponerad av psykologen i filmen och önskar att alla småbarnsföräldrar och pedagoger som har ett svårt hanterligt barn får ett stöd i sitt eget föräldraskap genom att se hur psykologen i filmen arbetar, när, hur och var hon sätter gränser och lyckas vinna barnets förtroende och tillit utan komplicerade handlingar.

Filmen Imads barndom har flera lager och i var och ett finns det guldkorn att hämta oavsett vem åskådaren är, hur hen lever och var, vad hen har för historia och vad hen kan.

”Imads barndom” vann första priset i Stockholms dokumentärfilmfestival Tempo 2021 och kan ses på SVT play till och med 7 november 2023.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV