Delar av regeringen har börjat intressera sig för tidsreseforskning och en ny forskningsstudie ska dra igång. Ante ska vara forskningsledare och väljer sina medarbetare själv. Och nu är det dags för kickoff för den nya studien.
När det blev onsdag hade projektet fått en lokal, tre rum på Fysikum, som skulle inredas efter Antes anvisningar. Allt skulle vara officiellt, ingenting skulle vara hemligt. Mo höll fortfarande ögonen på bunkern i Skåne, som ingen ännu hade köpt. Priset hade sänkts och åttatusen kvadratmeter kunde man göra vad som helst med.
Men Ante ville inte göra vad som helst på åttatusen kvadratmeter. Han ville inte drunkna i en översvämmad bunker i någon tid då havet nådde högre upp på land heller. Dessutom trivdes han på Fysikum. Inte för att han lärde sig så mycket fysik, det var mer som vetenskapshistoria. Ibland fick han hålla i sig för att inte rätta någon lärare som kom med helt föråldrade påståenden.
I början hade det varit lite av en sport, men han hade bara misslyckats en gång. Han hade räckt upp handen och sagt att det där förklarade docent Jina Miller 2126, och läraren hade sagt att han var framsynt, hehe. Sen hade han frågat om Ante, med sina imponerande kunskaper i ämnet, kunde förklara hur han kunde veta det. Det kunde han ju, men föreläsningstiden skulle inte räcka till, sa han. Varpå alla skrattade och läraren fortsatte.
Ja, de skulle alltså vara på Fysikum och de hade varit och tittat på rummen på förmiddagen. De låg i en utbyggnad med egen ingång och hade varit avsedda för något som sedan aldrig hade blivit av. Det var enligt Antes mening perfekt.
Nu höll de på att förbereda kickoffen i en källare med valv i Gamla stan, som munkar hade använt på 1300-talet, men som nu hyrdes ut till spelningar och fester. De hade varit effektiva och allt var egentligen klart. Ante visste vad han skulle säga. Ellis som skulle spela i pauserna stod och försökte stämma en lånad gitarr som inte höll stämningen. Det stod hemlagad potatissallad, bröd, hummus och äppeljuice på en skänk vid innersta rummets långvägg. I pentryt vid trappan stod Mo och hällde kaffe i en termos.
– Vi skulle ha te också, sa Mo. Och vitt vin.
– Vitt vin?
– För att hålla Penny på gott humör. Hon sa att det skulle bli som att gå på vernissage, och då ska det vara vitt vin. Små kex och oliver också, egentligen.
– Penny är väl alltid på gott humör. sa Ante.
– Hm, jag tror att hon har en del press på sig. Hon lägger en massa tid och pengar på oss och det är inte riktigt hennes jobb. Hon kommer att behöva visa att det är värt det.
– Vi ska ju göra en transfer, sa Ante. Men säg inget innan jag gör det.
Nej, Mo visste. Han drog på sig kavajen och gick ner mot Järntorget för att kompletteringshandla. Ante satte sig ner på stolen vid scenen, blundade och andades djupt. Han var inte precis nervös. Eller också var det precis det han var. Han tänkte på allt som var bra med det här. Han skulle få jobba med gamla vänner, de skulle få allting betalt i minst två år, folk skulle verkligen få se hur det kunde bli.
– Är allt bra med dig?
Ante ryckte till och tittade upp. Det var Ellis.
– Alllt är bra, tack ska du ha. Förlåt, jag glömde att du var här. Skulle bara samla tankarna innan vi sätter igång.
– Jag tänkte det, men jag var inte säker, sa Ellis. Jo, äh, blir det nån tidsresa i kväll? För min dotter, Harriet du vet, vill gärna följa med i så fall.
– Harriet? Kommer hon med? Nja, jag tänkte att det är för vuxna i kväll. Det blir nog långtråkigt för henne.
– Långtråkigt är okej. sa Ellis. Men om … ja, om Harriet åker med vill jag också göra det.
– Det blir nog Penny, jag och en till, sa Ante. Ida, kanske. Vi ska inte till Kio den här gången, där hennes kompis bor. Vi ska bara till Oasen.
Ellis sa att han förstod. Men om. Sen hördes ljud uppifrån och Mo kom nerför trappan, följd av en massa folk. Det syntes inte i halvdunklet vilka de var – jo, Canberra med Ada på magen. Noor, Nisse, Ida med Harriet i handen, Penny som vinkade glatt och ropade att det var så roligt att få ses i verkligheten. Och några till som antagligen var gäster. Han satte på mikrofonen och började.
– Hej och välkomna! Jag heter Ante Yang och kommer att leda det forskningsprojekt om anakron teknik som ska dra igång på Fysikum till hösten. Jag ska berätta lite om det, ni kan väl käka under tiden. Min far Mo – han pekade på Mo, som hade satt sig vid bordet och höll på att kränga av sig jackan – har lagat en prima potatissallad och så finns det bröd, hummus och drycker där på bänken.
– Skänken, ropade Ida, som hade satt sig i andra änden av långbordet med Harriet.
– Skänken, upprepade Anton. Sen ska vi se lite filmmaterial. Men först tänkte jag att alla får presentera sig. Harriet får börja. Du måste inte om du inte vill.
– Jag vill inte, ropade Harriet, som satt på golvet och försökte dra loss en stövel från foten. För det ska bara bli massa vuxenprat. Jag har faktiskt en bok med mig.
– Jamen du, sa Ante. Om du pratar först så behöver du inte lyssna mer sen.
Harriet fick loss stöveln och klättrade ur sin gula overall och gick fram till scenen. Ante visade hur hon skulle hålla i mikrofonen.
– Hej, jag heter Harriet och är sju och ett halvt år och har varit i framtiden på riktigt. Nu tycker jag att hon där ska prata. För jag vill höra hur många år hon är.
”Hon där” satt på andra sidan om Ida, mellan Penny och utbildningsministern. Blickarna vändes mot henne. Han hade aldrig sett henne förut, såvitt han visste. Ändå såg hon vagt bekant ut. Rakt, ljusgult hår, runda glasögon, ett barnsligt ansikte i fyrtioårsåldern, kavaj och skjorta knäppt upp i halsen. Hon log, men det såg lite osäkert ut.
– Okej! Men varför vill du veta hur många år just jag är? frågade hon
– För att jag har läst om dig i tidningen. Visst var det hon, farmor? Hon säger att ingen kan veta om det har funnits dinosaurier. För då fanns inte hon. Och sen säger hon att jorden är sextusen år. Hur kan du veta det? Är du sextusen år?
Det hördes fniss från publiken, fast vänligt. Hon såg bekant ut, men vem var det? Hon gick fram och tog micken, scenskräck hade hon i alla fall inte. Hon sa att hon hette Maria Björning och var andre vice talman i riksdagen. Hon var så glad att få vara med här och helt övertygad om att det skulle komma många viktiga rön ur det här projektet. Och Harriet var väldigt duktig på att räkna, sa hon. ”Men en del saker förstår man bäst när man blir vuxen.”
Harriet började protestera, men Ida hyschade på henne, för nu var det Pennys tur. Ett kunskapslyft i riksdagen kunde i alla fall behövas, tänkte Ante.
