Världens befolkning blir snabbt äldre och den arbetsföra delen av befolkningen mindre. Samtidigt är Sverige och de flesta länder genomsyrade av samhällsproblem och andra globala utmaningar. Förstår vi vilken bomb vi sitter på? Det undrar Christer Nylander.
DEBATT. Sverige och Västvärlden har upplevt ett fantastiskt materiellt överflöd de sista 50 åren, och då är det lätt att tro på en fortsättning. Vi vill ju så gärna ha det bra.
Men tyvärr förstår få sårbarheten hos detta globala produktionssystem. Det bygger på superbillig arbetskraft från fattiga länder, ett välfungerande finanssystem, internationellt förtroende, förmånliga och säkra transporter, tillgång till billiga råvaror, och ständigt uppgraderad teknologi. Men dessvärre börjar dessa fallera.
Geopolitiska konflikter ökar snabbt vilket eroderar förtroendet mellan länder. Transportkostnaderna skenar liksom energipriserna. Lönerna ökar snabbt i Kina och andra produktionsländer, vilket gör det mindre lönsamt att tillverka i Asien. Råvaror blir allt dyrare, knappa och i händerna på ett fåtal länder.
Finanssystemet upplever sin största bubbla någonsin. Världens befolkning blir snabbt äldre och den arbetsföra delen av befolkningen mindre. Samtidigt är Sverige och de flesta länder genomsyrade av samhällsproblem och andra globala utmaningar. Förstår vi vilken bomb vi sitter på?
Antingen inväntar vi att bomben briserar eller så börjar vi på allvar diskutera hur vi kan bygga ett äkta livsbejakande, resilient och hållbart samhälle.
Tyvärr är hållbarhetsmålen till begränsad nytta. Vi står inför mänsklighetens största omstrukturering någonsin och hållbarhetsmålen visar visserligen mål men inga konkreta planer.
Därför är det hög tid att det bildas en samlingsregering som initierar en nationell krisdialog där hela befolkningen är involverad för att skapa framtidsvisioner.
Det finns nog en fantastisk framtid runt hörnet, men bara om vi tar nuläget på fullt allvar.
