Glöd · Ledare

Vi ska aldrig tillbaka till 2015

Denna text skulle handla om att Syre denna vecka blir Sveriges första gröna nyhetstidning med daglig utgivning. Till helgen kommer vi ut med vårt första lördagsnummer, vilket innebär att vi är igång med utgivning alla sju veckodagarna och att vi har bevakning och uppdateringar på webben från tidig morgon till sen kväll alla dagar året om.

Det skulle vara en text om alla nya fantastiska medarbetare som vi fått in i och med denna satsning. En text om vad vi vill med Syre som dagstidning och varför det behövs frihetligt gröna medier.

Men med ett fullskaligt invasionskrig inpå knuten, startat av en despot som inte bara sitter med kärnvapen utan också hotar att använda dem, så är det svårt att glädjas åt ytterligare en milstolpe i Syres historia. En historia som började för snart sju år sedan.

Då, i april 2015, pågick också ett fruktansvärt krig i vår närhet, inte i Europa, men strax utanför. Då som nu flydde folk i desperation för sina liv. Då som nu såg många det som vår plikt att ta emot och hjälpa dem som flydde.

Ett drygt halvår innan hade den dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt hållit ett tal om att öppna våra hjärtan, och ett knappt halvår senare stod den nya statsministern Stefan Löfven på Medborgarplatsen i Stockholm och sa att hans Europa bygger inga murar.

Och inte minst mobiliserade civilsamhället och frivilliga som aldrig förr och hjälpte dem som flytt och kom hit på ett helt otroligt sätt. Tillsammans stod stora delar av Sveriges invånare upp och visade på verklig solidaritet och trots att flyktingmottagandet var rekordstort har det enligt opinionsmätningarna aldrig varit så stor andel som ansåg att vi skulle ta emot än fler.

Det höll i sig i ett drygt halvår från att Syre började komma ut, sedan stängde Sverige gränserna för att uppnå Europas lägsta mottagande och opinionen följde politikerna i hälarna och blev allt mer flyktingfientlig. Sedan dess har vi fått leva i ett allt mer nationalistiskt, rasistiskt och auktoritärt samhälle. Att folk behöver fly är inte längre i den allmänna diskussionen ett problem för dom, utan för oss.

Människor som är papperslösa betecknas som illegala, precis som om människor i sig kunde vara illegala, som om det inte vore handlingar som är det. Och även om vi skulle prata om just handlingen, så är det inte olagligt att vara här utan tillstånd. Gängkriminalitet beror inte, enligt samma debatt, på att vi gett en gigantisk marknad för gängen att slåss om genom att kriminalisera droger, eller på de ökade klyftorna, utan att vi tog emot så många flyktingar 2015.

”Vi ska inte tillbaka till 2015” är ett mantra som har upprepats gång på gång ända fram tills missilerna började trilla ner i Ukraina. Med det menas inte den orimliga totalvändningen och stängningen i slutet av 2015 utan den solidaritet och det mottagande som fanns under de tio första månaderna.

Nu står vi där igen sju år senare, 8 av 10 i Sverige vill enligt en ny opinionsundersökning att vi öppnar upp gränsen för ukrainare som flyr. 6 av 10 vill att vi ska göra det i stor utsträckning, över en tredjedel i mycket stor utsträckning och endast 6 procent är helt emot. Till och med SD ligger lågt med stäng-gränserna-retoriken. Och några av de tidigare mest flyktingfientliga länderna i EU, som Polen och Ungern, öppnar nu upp helt. Det finns förstås en viss unken baksida här, att vi gör skillnad på flyktingar och flyktingar, att hudfärgen eller religionen är avgörande för vårt ställningstagande. Rapporter från polska gränsen visar också på att mörkhyade inte tas emot med samma öppna armar och tydligt diskrimineras.   

Men samtidigt var det just den här viljan att hjälpa som dominerar nu som präglade såväl Sverige som flera andra länder även för sju år sedan. Det var bara det att politiken och sedan stora delar av befolkningen svek den solidariteten när 2015 gick mot sitt slut. Det är något som inte får ske igen, vi ska aldrig tillbaka till 2015 års svek utan nu är det tid att stå upp för ett mänskligt samhälle, inte bara i några månader utan permanent. Det är nu det är dags att förpassa inte bara krigsgalna nationalister i Kreml utan alla nationalister till historiens skräpkammare.

Men för att det ska ske krävs många och starka solidariska röster. Det behövs folkrörelser, politiker och opinionsbildare som står stadigt för solidaritet, frihet och mänskliga rättigheter. Och där behövs också en frihetligt grön dagstidning nu mer än någonsin.

Det behövs också en frihetligt grön dagstidning när nästan alla tycker det är viktigare att skicka vapen in i en krigszon än att verkligen strypa angriparens stridskassa. Skulle Sverige och EU verkligen prioritera 43 miljoner ukrainares liv skulle gas- och oljekranarna från Ryssland redan vara stängda, uranimporten stoppas och Ryssland helt utestängda från Swift. Ja, det skulle kosta på och troligen innebära både energiransonering och riktigt höga energipriser. Vårt fossilknarkande skulle grovt behöva halveras i en handvändning. En välgärning både för att få slut på kriget och rädda klimatet, men som alla avvänjningskurer skulle det bli riktigt jobbigt. Men inget som på något sätt skulle gå att jämföra med att få ryska missiler skickade på sig.

Från nu kommer vi på Syres ledarsida ta kamp mot krigshets, nationalism och fossilknarkande inte som tidigare bara en, två, fem eller sex dagar i veckan. Utan alla dagar i veckan. I resten av tidningen fortsätter vi förstås att bevaka kriget och alla dess följder men även som vanligt basinkomst, djurrätt, migration integritetsfrågor och miljöfrågor på tidningensyre.se. Men nu från tidig morgon till sen kväll 365 dagar om året.   

Välkommen till Sveriges enda gröna dagstidning.