I år ska det då äntligen ske. Enigheten är stor om att lands- och glesbygdens perspektiv ska bli valfrågor. Tredje gången gillt. Möjligen. Jag börjar nämligen bli oerhört luttrad, frågorna har varit på gång att lyfta förr, men har i nästa stund helt försvunnit. Politik är oerhört reaktiv. Ett felsteg av någon potentat och/eller ett mediedrev, så ändras politikers fokus i en grisblink.
Inte minst blev det tydligt när elpriserna sköt i höjden. Då kallade regeringen till en presskonferens strax före den allra första partiledardebatten och presenterade ett bidragspaket för att kompensera priserna. Beslut som skjuts ut likt ryggmärgsreflexer behöver inte nödvändigtvis vara felaktiga, men de är i alla fall inte väl genomtänkta. När de dyker upp som en blixt från klar himmel handlar det alltid om att stoppa icke önskvärda debatter.
När valkampanjerna drar igång dyker skolfrågor upp lika säkert som lärkan om våren. Hetast är förstås frågor om friskolor ska få finnas och om de i så fall ska få mindre till sin drift än de kommunala skolorna. Därnäst kommer det fria skolvalet. Men under de diskussionerna kommer vi knappast att få höra om bybor som får välja mellan att flytta eller sätta sina barn på en buss ett par timmar om dagen när deras byskola lagts ned.
Förr kunde en bygd gå samman och starta en egen friskola förutsatt att organisationen ansågs kunna bedriva fullvärdig undervisning. Om de fick klartecken från staten kunde inte kommunerna stoppa verksamheten. Men det har förändrats – av ekonomiska skäl. En skola som läggs ned för att rädda en fattig kommuns ekonomi ska per definition numera alltid bort. Det kallas för effektivisering, målet är budgetbalans, metoden centralisering och effekten successiv nedmontering av kommunal välfärd inom vård, omsorg, skola och annan service.
Vem får betala för det? Jo, familjer med låga inkomster i små kommuner, företrädesvis i glesbygd. När barnomsorgen effektiviserats och finns tre mil från bostad och arbete, innebär det tolv mil av dagliga resor, utan avdragsrätt, för att hämta och lämna barn. Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att hålla trötta barn vakna på väg hem, så att de kunde somna i rätt tid inför natten.
I min hemkommun visade SCB:s statistik att andelen barn som var ekonomiskt utsatta låg på 28,5 procent! Nära nog var tredje familj har med andra ord problem att försörja de sina. Rädda barnens årsrapport för 2021 visade att i knappt hälften av Sveriges 290 kommuner minskade barnfattigdomen, medan den ökade i drygt hälften av kommunerna. Och den största ökningen fanns i de mindre kommunerna.
Att klyftorna ökar verkar märkligt nog inte vara något som Sveriges kommuner och regioner, SKR, bryr sig nämnvärt om. Det vore annars logiskt att de, med stöd av bland annat Riksrevisionsverkets analyser om den enorma snedfördelningen, skulle se det som sin uppgift att driva på våra beslutsfattare att skapa mer likvärdiga villkor för sina medlemmar – kommunerna. Men icke. SKR:s mål är att lära fattiga kommuner effektivare metoder att kapa och skära. De peppar och tröstar tveksamma kommunpolitiker med ord som: ”Vi förstår att det var tufft att lägga ner den där byskolan, men titta så bra det ser ut nu i balansbudgeten!”
Alla små och stora orter som fostrat så många OS-medaljörer.
Den fortsatta nedmonteringen av välfärd i lands- och glesbygd.
