Innehåll


Livebevakning


  • Glöd

  • Radar

  • Zoom

    • Sommarläsning: Monstersamhället  Del 6

      Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. I…
    • Sommarens följetong, Monstersamhället - från förnekelse till framtid, av Herman Geijer.
      Zoom

      Sommarläsning: Monstersamhället  Del 6

      Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på zombieöverlevarexperten och författaren Herman Geijers nya bok Monstersamhället (Ordfront förlag). Hela boken går som en följetong torsdag till söndag på tidningensyre.se eller i Syreappen. I dagens avsnitt närmar vi oss de psykologiska mekanismerna bakom förnekelsen.

      Vad innebär förnekelse?

      I processen med att skriva den här boken har jag försökt lära mig detaljerna kring de allt snabbare smältande isarna, om hur glaciärerna i Arktis och Antarktis kollapsar, men det går inte riktigt in. Jag fattar att det är illa, och kanske också hur illa det är, men kan inte få mig att lära mig siffror eller olika cykliska förlopp och feedbackprocesser som ökar på hastigheten på förändringarna och leder till ökad uppvärmning även om vi helt skulle sluta släppa ut växthusgaser. Om hur havstemperaturen stiger 40 % snabbare än FN:s beräkning för några år sedan. När jag läser om klimatförändringarna är det en röst i mig som säger ”Helvete, helvete, helvete” som liksom överröstar mer eller mindre torra fakta om varmare hav och städer som översvämmas. Är det ens nödvändigt att veta frågar jag mig. Det kanske inte finns någon mening med att jag skriver det här. Är raderna jag skriver bara terapeutiska eller är det något som kan mana till handling? Borde jag istället lägga min tid på att organisera mig för att förändra världen?

      Det är helt klart svårt att ta in omfattningen på problemen vi står inför. Jag läser böcker med titlar som Den obeboeliga planeten eller Åtta steg mot avgrunden och har svårt att känna något slags hopp. Olika problembilder staplas på varandra. Det är direkta konsekvenser som extremvärme, köldknäppar, försurade hav, höjda havsnivåer och att golfströmmen ändrar riktning, som leder till de indirekta effekterna som pandemier, ekonomiska krascher, svält och väpnade konflikter. Istället för att verkligen ta till mig den här informationen, de här förutsägelserna, så är det lätt att tänka att böckerna vill driva en tes och hittar de källor de behöver för att nå dit, att de mer moderata klimatprofetiorna kanske inte tas med i beräkningarna. Eller att vissa av de här jobbiga framtidsscenarierna faktiskt står i konflikt med varandra. Coronapandemin och den efterföljande ekonomiska recessionen ledde ju faktiskt tillfälligt till minskade utsläpp (även om utsläppen ökade igen 2021). Men att de olika konsekvenserna av klimatförändringar kan stå emot varandra gör inte att de inte är relevanta. Jag inser såklart att det här bara är ett sätt att skjuta bort problemen. Ett sätt för mig att förneka. För sprickan i de värsta klimatrelaterade scenarierna släpper in ljus. Hopp. Jag vill verkligen inte ha bilden av den fullständiga klimatkollapsen med mig i min vardag. Jag vill inte fundera på vilka egenskaper, kunskaper och förmågor barnen behöver för att klara sig i den värld de kan möta. Mörka moln går att leva med så länge det sipprar in ljus någonstans. Det är ett av sätten jag använder för att kunna hantera tanken på katastrofen. Och jag förstår verkligen de som tror på de enkla lösningarna, eller på att vi kan sitta still i båten eftersom tekniken kommer att lösa allt.

      Jag tror inte att det egentligen är krisinsikt som saknas. Det är förmågan att koppla ihop krisen med vår vardag, med vårt vara. Med det som vi ser som ett normalt liv. Att som individ ta sitt ansvar och minska sitt klimatavtryck till noll eller i alla fall tillräckligt lågt för att vara anständigt är svårt att förena med att följa de sociala normerna i dagens samhälle. Vi kan prata om att det är kris. Ha ångest över att det är kris. (16) Men ändå fortsätta som vanligt. Det är så jag gör. I akuta krissituationer är fördröjande aktiviteter vanliga. Vid en brand kan människor till exempel plocka på sig saker de tänker att de behöver istället för att direkt evakuera. Kanske är det så vi gör också i den mer komplexa och långsamma klimatkrisen. Jag tänker att jag borde flytta från staden och bli mer självförsörjande, men att det får komma sen. Kanske när barnen har gått klart skolan. Kanske när det blivit ännu värre.

      De psykologiska mekanismerna

      Människan har funnits i ett par hundratusen år. Största delen av tiden har vi varit jägare och samlare, anpassade för ett liv som nomader eller seminomader. Vi har utvecklat sätt att hantera de problem som kan uppstå i de olika miljöerna vi befunnit oss i. Många av våra funktioner och strategier för att överleva delar vi med andra djur och de har funnits mycket längre än människan. De sitter i och kan fylla viktiga funktioner vid vissa hotsituationer.

      I grund och botten är vi människor sociala vanedjur. Vi gör oftast som vi brukar göra och våra beteenden formas av andra runtomkring oss, precis som hos de flesta andra flockdjur. Vi speglar våra känslor, behov och begär genom andra. Just att vi ser oss själva i andra var något som Frankensteins monster hade svårt att förlikas med. Han saknade någon som liknade honom själv och sökte stöd och kärlek hos människor: ”Jag fann att jag var lik men samtidigt underligt olik de varelser [människor] jag läste om och de vars samtal jag lyssnade på.” Den här typen av utanförskap är lätt att känna för många. För även om vi är flockdjur är vi olika. Vi har olika drag, identitet och känslor, men vi speglar dem genom en kultur vi bygger och skapar gemensamt. Och här har vår civilisation ändå kommit en bra bit på vägen.

      Som flockdjur bryr vi människor oss om relativ status. Historiskt har det kunnat handla om att få status genom att ge resurser åt klanen – till exempel genom ledarskap, att kunna berätta historier, att kunna säkra mattillgång eller att vårda. Idag spelar andra saker roll, men de fyller samma grundläggande funktioner. Att få den härliga känslan av att vara sedd och uppskattad av en grupp som du upplever som viktig. Och i likhet med våra närmaste släktingar – bonoboapor och schimpanser – upprörs vi av orättvisor. Eller i alla fall av det vi upplever som orättvisor riktade mot just oss. De orättvisor som ger oss fördelar är lättare att blunda för. För vi speglar oss i de som är närmast.

      Vi människor bryr oss mer om att säkra levnadsvillkoren och tryggheten för nuet än om att tänka på framtiden, trots att vi har förmågan att planera och visualisera långsiktigt. Vi kan ha stora planer för framtiden tills framtiden blir nuet. Nästan hälften av alla nyårslöften misslyckas enligt en svensk studie från 2020. Om du ska avlägga ett nyårslöfte har du större chans att uppfylla det om det handlar om att lägga till något snarare än att sluta med något. Det är alltså bättre att ha löftet ”ersätta choklad med frukt” än ”sluta äta choklad”. 59 % lyckades med något nytt mot 47 % att sluta med något enligt en svensk studie från 2021.

      För att konkretisera: Tänk dig att du har en chokladkaka och ett äpple framför dig. Gott ju! Du får välja en av dem som mellanmål. Med största sannolikhet väljer du chokladkakan. Om du istället ska välja om du ska äta chokladen eller äpplet imorgon, väljer du sannolikt äpplet eftersom du vet att det är bättre för dig i långa loppet. Du är inte ensam. I psykologiska experiment har människor fått välja om de vill äta frukt eller choklad som mellanmål dagen efter. 75 % valde frukt. Men när dagen väl kom och deltagarna stod inför valet så valde 70 % chokladen ändå. Den snabba kicken går oftast före de långsiktiga målen. Att välja långsiktigheten kräver mycket mer av oss än den sköna känslan av att belöna sig med en bit choklad. En flygresa till varmare länder under vintern känns bra, dess påverkan på framtiden kan vi ta tag i senare. Nu är det klart att vi kan skärpa oss och göra det som vi vet är bättre på sikt. Men det är svårare och kräver att vi skjuter upp vår njutning till senare.

      Vi är inte rationella varelser som fattar alla beslut utifrån risk- och nyttokalkyler. Du har med all säkerhet exempel från ditt liv när du skjutit upp saker du inte riktigt orkat göra fast du vet att det skulle vara skönare att ha det avklarat. Men vi tror ofta att vi fattar fria och rationella beslut. Och upplysningens ideal utgår från det. Att erkänna att vi inte är rationella kan ge känslan av att vi egentligen inte är herrar över våra liv. De här kortsiktiga eller långsiktiga handlingarna uppstår emellertid inte i ett vakuum. Det finns lösningar på det här problemet. Får vi rätt stöd av omgivningen, i form av till exempel normer, har vi lättare att fatta långsiktiga beslut. Att sitta och redigera den här texten är riktigt tråkigt, jag skulle hellre titta färdigt på den sydkoreanska zombieserien Kingdom, spela Angry Birds 2 på telefonen eller bara scrolla sociala medieflöden men jag vet att jag kommer att vara glad att jag lagt det extra arbetet på den här texten. För mig handlar det mycket om förväntningarna. Att skriva är också att tänka att boken är klar och att någon gillar eller berörs av det jag skrivit.

      Finns det en stark social skam kring att till exempel flyga kommer fler att känna att de hellre vill åka tåg (eller varför inte det miljövänliga men olagliga med att ladda ned tv-serier istället för att streama?). En förändring som skett ganska nyligen handlar om rökning, där det idag är god ton att fråga innan man tänder en cigarett om det är andra runtomkring. Särskilt inomhus. Sociala normer och politiska strukturer är viktiga verktyg för att få människor att välja rätt. Eller putta dem i rätt riktning så att ”svåra” beslut ska bli lättare att ta och belönas i större utsträckning. En viktig del är att försöka påverka för att människor i större utsträckning ska kunna agera kollektivt eftersom det alltid är mer effektivt. Och kanske också rent kommunikativt att få människor att ställa upp på de förändringarna i samhället en omställning till ett hållbart samhälle kräver.

      De mänskliga civilisationerna är formade i den geologiska epoken holocen som började för ungefär 12 000 år sedan. En förhållandevis stabil period, även om naturliga variationer och stora vulkanutbrott tillfälligt påverkat temperaturen och klimatet på planeten. Stabiliteten har gett människan goda möjligheter att bre ut sig över världen och hitta nya sätt att nyttja planetens resurser.

      Men holocens stabila klimat har ersatts av något som brukar kallas antropocen. Den epok där människan påverkat planeten i så stor utsträckning att vi gått in i någonting nytt. Exakt när antropocen inträffade är under diskussion. En del menar att det skedde vid industrialiseringen. Andra ännu tidigare, att den skulle startat när människor högg ned skog för 8 000 år sedan. Begreppet antropocen är dock problematiskt eftersom det saknar maktperspektiv och utgår från att det är människan i sig som orsakat problemet. Så är det inte. Det är ett specifikt produktionssätt i en specifik tid som har påverkat klimatet till den grad att vi kommit in i ett nytt system. Begreppet kapitalocen har lyfts fram av humanekologerna Andreas Malm och Alf Hornborg för att tydliggöra att det är ett specifikt ekonomiskt system som förändrat planeten. Det är inte mänskligheten i stort eller ens de flesta människor som lever på planeten som är problemet. Skuldfrågan blir tydligare, att det är vi som tillhör de rikare i världen och framförallt de som äger kapital som driver utvecklingen mot något sämre. Även om kapitalocen är ett bättre ord så är det otillräckligt eftersom de förändringar som görs nu har satt spår som kommer att vara långt efter att kapitalismen slutat vara det globala ekonomiska systemet. Atomsprängningarna och den snabba industrialisering som skedde efter andra världskriget kännetecknar de geologiska förändringarna vi idag lever under och kommer att finnas kvar i tusentals år. Radioaktiva ämnen från atomsprängningar, massutrotningen av arter, att hälften av jordens landyta består av mänskligt formade områden (plantager, byggnader, vägar, gruvor, jordbruk etc.) är några exempel på hur intelligenta livsformer i framtiden kommer att kunna upptäcka människans verksamheter. Även om vi förändrat planeten och utrotat arter länge har det inte skapat den enorma geologiska förändringen i jordsystemet förrän efter 1940-talet.

      Kapitalocen är en rimlig invändning till antropocenbegreppet. Anledningen till att jag ändå väljer att använda antropocen är att det är rimligt att geologer sätter ord på geologiska epoker, men också att det idag är hela mänskligheten som gör kapitalismen, eftersom systemet bör förstås som en social relation mellan människor snarare än att det är en härskande klass av kapitalister som driver det hela. Vi är alla en del av problemet, men kan också vara en del av förändringen till något annat. Och det finns också en risk i att fastna i begrepp eller definitioner snarare än på vad vi kan göra. Antropocen är mer förankrat (och låter i ärlighetens namn bättre än kapitalocen) och fungerar så länge vi inte glömmer maktperspektivet.

      Frankensteins monster var i berättelsen namnlöst. Det har betydelse. Victor gav inte Monstret något namn för att det skulle inneburit att han också tog ansvar för det. Erkände det som levande i sin egen rätt. Sätter vi inte namn på saker saknar de identitet, de blir en massa vi kan behandla som vi vill. Vi sätter namn på våra husdjur men inte på djuren i den industriella djurproduktionen – skillnaden på hur vi kan behandla dem kommer därefter. Både juridiskt och normativt. Det handlar inte om att djuren har olika förmåga att känna och uppleva, det handlar om hur vi skapar dem till funktioner. I sin intervjubok Osebol beskriver Marit Kapla hur en äldre man går runt i skogarna och berättar för sina barn vad de olika platserna i skogen heter. Vem som äger dem. För det är kunskap som annars kommer att försvinna för alltid. Platser, minnen, historier utplånas löpande på samma sätt som arter gör det. Skogen, ja hela naturen, blir namnlös och i det mer förtingligad – ett objekt som kan skövlas. Något människan kan lägga under sig.

      På samma sätt menar jag att det är med världen som vi håller på att träda in i. Vi behöver hitta nya ord, begrepp och funktioner som kan förklara det vi är på väg in i. När vi saknar kollektiva begrepp för vad som håller på att ske är det lätt att bortse från att det sker. Att vi förnekar. Därför är begrepp som antropocen viktiga för att förstå att vi går in i något nytt. Och att vi lämnat något bakom oss. Att en ny tid är här.

      Ordfront förlag 2022

      Fotnoter

      16. Även om ordet klimatångest är problematiskt. Det är ingen diagnos i sig, snarare en insikt om hur stort och reellt klimathotet är mot våra samhällen och vår överlevnad. Det kan snarare ses som en rimlig reaktion på ett verkligt hot.

    • Bara nio djurparker får godkänt

      Nu öppnar många djurparker för säsongen. Under sommaren väntas flest besökare, men alla parker är inte så djurvänliga som de kan verka. I en granskning av World animal protection Sverige är det bara nio av…
    • Papperslösa organiserar sig: ”Räknas inte som en människa i Sverige”

      En grupp papperslösa latinamerikaner möts för femte gången när Syre träffar dem en regnig junikväll. Målet är att organisera sig och kräva sina rättigheter på arbetsmarknaden och i Sverige. – Sverige har inte behandlat mig som…
  • Krönika