Energi

Xpan-projektet – avsnitt 115

När Ida letar efter Nisse och Freddy på Taberg en decembernatt på 2300-talet hittar hon en skadad man, Max, under ett vindskydd. Hon kommer i alla fall ingenstans i mörkret, så hon stannar och hjälper honom att koka smärtstillande medicin. Men så får han syn på en sökvinge, en liten drönare med värmekänsliga sensorer, och säger till Ida att släcka elden.

Småländska, han talade småländska, han med. Intressant att dialekterna levde kvar, men att samla människor i isolerade glasburkar borde i och för sig kunna konservera lokala språkdrag. Men elden, hon skulle släcka elden så inte vingarna där ute hittade dem. Med sina värmekänsliga sensorer skulle de hitta dem ändå … men de behövde inte underlätta med en eld. Max reste sig på armbågen och stönade till.

– Kan du släcka? viskade han.

– Jag ska hämta vatten.

– Nej för fan. Ta den här, sa han och räckte henne något av tyg. En blöt tröja.

Det fräste om elden och röken och vattenångan luktade våt ylletröja. Sen var det mörkt igen. Hon tittade ut i mörkret och försökte få syn på det han sa var en vinge. Jo, som ett svart pappersflygplan mot en svart vägg. Som vingarna hon hade sett på Oasen. Och där var en till, och så något stort som sänkte sig ner och böjde ner trädens grenar. Vad det nu än var behövde det inga lyktor för att kunna landa. Vattendroppar rasade ner över säckväven när farkosten sakta fann en plats där landningsskenan kunde fällas ut och landningen avslutas.

Idas hjärta bankade, hon såg Max ögon glimma i mörkret och hörde honom viska något, bara inte vad han sa. Det hände något där ute, en dörr öppnades antagligen, ett par fötter klev ut och tog några steg. En briggis, men var det bara en?

– Hallå, är ni här? sa en röst.

En ung röst, lite hes. Stockholmska, om man nu tyckte att det var rätta ögonblicket att identifiera dialekter. Freddy?

– Vi är här, sa hon.

Hon sa till Max att det var lugnt och tittade fram.

– Där är du ju! Du bara försvann! sa Freddy.

– Det var ju ni som försvann. Max ligger där inne under vindskyddet, jag hittade honom här och han har troligen brutit benet.

Freddy gick tillbaka till transportvingen och pratade med någon där inne. Eller några. Sen kom Nisse ut och de fällde upp en bår som de försiktigt flyttade över Max på. De lyfte in honom i bagageutrymmet och gav Ida en ficklampa så hon kunde samla ihop deras saker. Påsen med den smärtstillande parken, ryggsäckar, filtar och vindskyddet. Joel satt i drönaren, han bara nickade åt Ida, och hon kurade ihop sig bredvid Max baktill, utan att röra det skadade benet. Den vidbrända ylletröjan låg som en kudde under hans huvud och allt luktade sur brandrök.

– Vart ska vi? sa Max svagt.

– Till Nordan, sa Nisse. De har sprängt … alltså allt, infran är avskuren åt båda hållen och det kommer ingen! Vi kan torka våra kläder och … tja, tak över huvudet i alla fall.

De landade utanför Nordan, fick in Max och hjälptes åt att skala av hans blöta och leriga kläder. Freddy tvättade av honom med våta löv – Ida var skeptisk till resultatet men kunde inte erbjuda något bättre. Joel kom in och sa till dem att viska och hålla sig i mötesrummet, för det låg några personer och sov i lobbyn. Mötesdeltagare, antog Ida, men de sa att det var andra också. Det fanns en soppa på något stackars djur – hon ville egentligen inte veta detaljerna, men den gick ner med lite salt.

Det ljusnade, det var morgon, obönhörligen. Juldagen kanske? Ida kände hur sömnbristen drog i henne, men hon måste försöka skölja ur sina och Max kläder och torka dem. Det fanns regnvatten och det fanns en eld, och Nisse och Freddy drog ut stolar och satte sig där med henne. De hade inte heller sovit något nämnvärt.

– Tack för att ni kom tillbaka, sa Ida.

– Förlåt att vi lämnade kvar dig. Jag ropade att du skulle stanna, vi vart som nyfikna på en sak. Vi vände sen och letade, men då var du borta. Det var så mörkt också. Så vi fortsatte uppåt och kom fram hit. Det såg bara ut som förut, men det satt nån här vid elden och flådde en räv. En utanföring. Hon och hennes polare hade kommit hit efter smällen och letat efter nån. Sen snackade vi en stund med dem, de hade varit med och sprängt, men de var skitsura på den de hade fått dynamiten av.

– Inte dynamit, sa Freddy. Det måste vara Angus de menar. Han hade lovat att hämta dem efteråt, men han kom aldrig, för han var ju här.

– Sen såg vi att det var flera kvar här, sa Nisse. Av dem som var på mötet. Alla verkar vänta på någon som ska hämta dem och som inte kommer.

– Konstigt, sa Ida frånvarande och klippte med ögonen. Men nu sover vi.

Så bredde de ut sina liggunderlag, sovsäckar och filtar och släckte ficklampan. Medan Ida somnade hörde hon hur de som hade sovit ute i lobbyn vaknade och börja prata med varandra, som människor på en perrong där tåget är tjugo minuter försenad och inget meddelande har kommit. Någon var upprörd och skulle klaga på Harmonibrigadernas undermåliga insatser och sin egen Xpan-stads dåliga service. Hon drog sovsäcken över huvudet och blundade.