En demagog är enligt ordboken som med ”slående men osakliga argument” får folk med sig. En syl i vädret undersöker demagogens ursprung och natur och tar en titt på det svenska ordet för démos – dema- i demagog. Nämligen folk.
Den förra sylen i vädret handlade om ordet populism, och för att ringa in det man först tänker på när någon säger populism ville jag egentligen använda ordet demagogi. Men då hade jag behövt bena ut det också, och det hade blivit för långt, så vi tar det nu istället.
Pandemi och pedagog
Populism kommer av latinets populus, folk. Dema- i demagog kommer av grekiska démos, som också betyder folk. Demo- i demokrati och -demi i pandemi har samma ursprung, i demokratin bestämmer folket (vilket man i och för sig kan diskutera, inte minst när det gäller antikens Grekland) och pandemin drabbar alla folk.
Slutet på ordet, -gog, är samma som i pedagog och kommer från grekiska -agogos som betyder ledare. Det är släkt med bland annat latinska agere (och förstås agera) och svenska åka, vilket är lite oväntat. Åka, leda, agera, det är verb som visar att det rör på sig och händer saker.
Åka har förresten lånats av samiskan i just den betydelsen, enligt den historiska ordboken SAOB. På samiska har det blivit ackja, som svenskan sen har lånat tillbaka som ord för en samisk släde med köl. Jag får inte upp ordet i någon av Sametingets samiska ordlistor, men det kanske är gammaldags eller en lite ovanlig synonym.
”I själfviska syften”
Men det var ju demagoger det skulle handla om. Medan det finns de som stolt kallar sig populister är det knappast någon som skriver demagog på visitkortet. Svensk ordbok beskriver det som en ”person som använder slående men osakliga argument för att övertyga (många) andra”, SAOL som en ”hetsande agitator”. I den historiska ordboken SAOB står att det används ”i nedsättande betydelse, ofta användt ss. ett politiskt slagord: person som för att vinna ett politiskt mål l. i själfviska syften bearbetar o. upphetsar den stora massan, i sht gm att vädja till dess lägre instinkter”.
Det har också använts specifikt om ”anhängare af den yttersta vänstern l. af omstörtningsparti, rabulist; särsk. om medlem af det exalterade folkpartiet under franska revolutionen”, kan man läsa i SAOB.
Ibland har det också används neutralt eller positivt, till exempel i en bok om antikens Grekland från 1844, där det talas om fältherrar som var ”demagoger i ordets äldsta och ännu ädla bemärkelser”.
Men ska man tro ordboken har författaren fel – ordet demagog användes ursprungligen, på grekiska, i nedsättande bemärkelse. Den tiden hade säkert också sin Jimmie, flera stycken till och med, som ”i själfviska syften” bearbetade och upphetsade folk, i synnerhet genom att vädja till deras ”lägre instinkter”.
Både démos och populus betyder alltså folk. Orden är inte släkt, men det finns ett grekiskt ord med samma ursprung som populus, nämligen plethos, som betyder mängd. Det är det som finns i uttrycket ”kreti och pleti” – kreti är kretensare.
Latinet har lånat in plethos som plebeius, med betydelsen ”borgerlig, dålig, ringa”. Borgerlig ska här inte tolkas politiskt utan mer som i de fyra stånden: adel, präster, borgare och bönder, och de som kallade borgarna dåliga och ringa var väl i första hand aristokratin.
Fylla upp och befolka
Och så där ser det ut, ord lånas hit och dit och fram och tillbaka. Den gamle finansministern Gunnar Sträng sa en gång att man inte borde använda ”utrikiska ord” när det fanns en ”adekvat svensk vokabulär”, vilket är roligt därför att adekvat och vokabulär är så påtagliga lånord och lätta att byta mot passande och ordförråd.
Andemeningen ligger det något i – å ena sidan. Det blir lätt lite fånigt när man försöker få en vardaglig företeelse att verka märkvärdig genom att använda ett engelskt ord istället för ett svenskt, till exempel. Å andra sidan kanske det engelska ordet ursprungligen är ett svenskt lånord och å tredje sidan kan orden oavsett det vara kusiner.
Så är det med populus och folk. I germanska språk har folk troligen först använts om folkhopar, mängder och skarar, ”kanske snarast krigarskara” tror SAOB. Fylka, fylke och fylking hör också dit, liksom full. Fylka är ett gammalt ord för att samla soldater till strid, de kan också själva fylka sig. Ett fylke är en ”krigarskara” eller liknande – de norska fylkena var ursprungligen bland annat militära enheter.
Folk, fylke, full, det handlar om att befolka, bemanna, fylla upp. Folk kan vara vilken större grupp människor som helst, de kan bo i samma land, komma från samma land, dela språk, historia och/eller kultur. Det kan också vara folket i ett land i motsats till de styrande, som när Olaus Petri skrev 1528 att ”Gudh haffuer skickat konungen for folkit skul, och icke folket for konungens skul”. Eller en ”majoritet av lägre samhällsklasser” eller en grupp människor, ofta ”folk i allmänhet” eller ”vanligt folk”. Som när ”folk” gör si eller så.
Folk och fä
På svenska har folk i stort sett inte haft den lite nedlåtande bibetydelsen som populus kan ha. Man har kunnat se ner på populasen, men inte gärna på folket. Eller – visst har de där uppe sett ner på dem där nere, men då har de uttryckt det med andra ord. Om man försöker översätta populism till folklighet blir det fel. Populism kan visserligen spela på folklighet, men det är inte alls samma sak.
Folk har för övrigt inte bara använts om människor. Esaias Tegnér skrev 1822 om ”luftens lätta folk, en vingad sångarhär” och i 1541 års bibel kan man läsa att ”myronar” är ”itt swagt folck, lijkwel skaffa the om sommaren sin spijs”. Den som skrev det visste nog inte att en myra kan bära 50 gånger sin egen vikt.
