Glöd · Ledare

Makthavarna är livrädda för Amnesty

Amnesty menar att Israels förtryck av palestinier innebär apartheid, enligt en ny rapport. Amnesty sällar sig därmed till Human rights watch och israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, som redan dragit samma slutsats.

Apartheid är ett minst sagt laddat begrepp. Amnesty har utsatts för hårt tryck av Israel att dra tillbaka rapporten. Men det Amnesty faktiskt gör är att stå upp för folkrätten.

För trots omfattande smutskastning har den israeliska regeringen inte lyckats presentera juridiska argument som visar att Amnesty har fel. Att Israels tvångsförflyttningar av palestinier, konfiskeringar av palestinsk mark, utomrättsligt dödande och ojämlikhet inom rättssystemet utgör apartheid, är en helt rimlig tolkning av skrivningarna i Romstadgan och Apartheidkonventionen.

Detta är inte första gången som Amnesty och Human rights watch hamnar i blåsväder i konflikten. Senast var det dock inte Israels regering, utan istället den palestinska myndigheten som kritiserades för omfattande övergrepp, korruption och tystande av dissidenter. Då var det de palestinska makthavarna som var kritiska.

Detta visar vikten av vad Amnesty och andra organisationer gör. 
De vågar tala sanning om makthavares brott, även när det är mycket obekvämt att göra så och oavsett vem som gör det.

Det är nödvändigt att någon i konflikten håller sig till det torra och tålmodiga arbetet med att dokumentera övergrepp och dra de juridiska slutsatserna av det.

Den omvärld som vill verka för fred och mot förtryck har mycket att lära av ett sådant förhållningssätt, snarare än att se på konflikten som om det vore en fotbollsmatch.

Varken det palestinska eller det israeliska ledarskapet förtjänar någon lojalitet. Det israeliska ledarskapet är en ockupationsmakt, som gör sitt yttersta för att driva palestinier ut ur deras eget land. Det palestinska ledarskapet (på Västbanken) är odemokratiskt och korrupt. I Gaza är de terrorister.

Vi som normalt intar en skeptisk hållning till nationalism har ingen anledning att visa någon annan lojalitet än den till civilbefolkningens rätt till respekt för deras mänskliga rättigheter och upprätthållandet av folkrätten.

En sådan hållning kommer ofta ha udden riktad mot Israel, eftersom Israel som ockupationsmakt har det folkrättsliga ansvaret. Palestina är ingen stat som kan ställas till ansvar, eftersom Israel ockuperar den. Men det är en viktig distinktion.

För det är just folkrätten makthavarna är mest rädda för. Den israeliska regeringen har nämligen inget emot att västerlänningar tar ställning för Palestina. Då kan de förvandla hårda fakta om sin egen ockupation till en komplicerad historisk tvist mellan två sidor.

Den som pratar om folkrätt är svårare att avfärda. Folkrätten är nämligen glasklar om att ockupationen måste upphöra, blockaden av Gaza hävas och att palestinier inte kan behandlas som andra klassens medborgare. 
Det är därför makthavarna är så rädda för Amnesty.

I samma stund som vi börjar vifta med konventioner istället för flaggor mister ockupationen, apartheidsystemet och förtrycket varje uns av legitimitet.

Restriktionerna tas bort efter två år av pandemi.

EU-kommissionen vill klassa fossilgas och kärnkraft som hållbar.

Texten är uppdaterad den 3 februari.