Argumenten för basinkomst eller kortare arbetstid är många, bland annat skulle det troligen lindra klimatkrisen, skriver Göran Hådén. På veckans Under ytan föreslår han att vi ska byta tillväxtens tvångströja mot hållbarhet, trygghet, frihet och livskvalitet.
Ska vi leva för att arbeta, eller arbeta för att leva? Det är inte bara en filosofisk fråga om frihet och livskvalitet. Det handlar också om att klara klimatkrisen. Inkomst och därmed mängden lönearbete och konsumtion är nämligen den klart viktigaste faktorn som avgör svenskars klimatutsläpp.
Arbetslinjen sliter ut miljön
Det spelar förstås roll hur vi använder vår inkomst, men varken miljömärkta varor eller återvinning ger möjlighet till evig tillväxt på en begränsad planet. Material klarar bara att återvinnas ett visst antal gånger och hela processen kräver energi som inte heller trollas fram ur ingenting. Därför handlar hållbar konsumtion främst om minskad konsumtion.
Vissa vill ha mer fri tid i sina liv, andra vill ha mer pengar. Människor får givetvis leva som de vill så länge det inte skadar andra för mycket, men för att klara miljömålen behöver även en frivillig arbetslinje på allvar jämföras med ledighetslinjen.
Dagens arbetslinje sliter ut både människor och miljö. Därför behöver några länder testa alternativen i praktiken. Oavsett utfall kommer då hela världen få nytta av erfarenheterna.
Förr, när samhället inte alls var lika rikt, prioriterades gång på gång att öka människors ledighet. Så politik handlar även i detta fall om prioriteringar. Trots att så få vågar driva mindre arbetstvång, så finns stöd från både folk och forskning för att prioritera miljö och tid högre än BNP-tillväxt.
Miljömål eller BNP
Ekonomisk tillväxt har inget likhetstecken med vare sig effektivitet, kreativitet eller utveckling, utan drivs främst av kapitalinvesteringar. BNP ökar om vi jobbar fler timmar eller använder mer resurser (kapital, energi, råvaror) per timme. Därför behöver vi nu välja mellan BNP-tillväxt eller att nå miljömålen i tid, vilket även forskares genomgång av över 10 000 vetenskapliga artiklar visar.
I rapporter från FN:s klimatpanel IPCC och dess motsvarighet för biologisk mångfald – IPBES – är forskarna nu mer frispråkiga om arbetslinjen. IPBES rapport 2019 baseras på över 15 000 vetenskapliga publikationer och togs fram av över 400 experter från 50 länder. Ett av huvudbudskapen är att en global hållbar ekonomi behöver fokusera på minskad konsumtion och visionen för ett gott liv – livskvalitet istället för fokus på ekonomisk tillväxt.
Detta trots att förnybart allt oftare är billigare än fossilt och att det finns stora förhoppningar om artificiell intelligens. För även psykologiskt fungerar vi människor som så att om vi gör något som sparar pengar och miljö, till exempel reparerar en sak, så får vi både råd och känner att vi har större rätt att ”kompensera” det genom exempelvis en extra flygresa.
Allmänheten runt om i världen vill ha grönare ekonomi och prioritera miljö högre än tillväxt. Svenska folket är för att ”satsa på ett miljövänligt samhälle även om det innebär sänkt materiell levnadsstandard” och likaså när miljö ställs mot ”låg eller ingen ekonomisk tillväxt”. Men folkvalda riksdagen kräver istället att minskade utsläpp ska förenas med tillväxt. Vilket globalt aldrig varit en framkomlig väg.
Även i ett hållbart samhälle kommer vi köpa saker, men inte lika mycket som nu. Tänk om svenska barn i snitt fick 100 leksaker istället för 500 och samtidigt mer tid med sin familj. Många skulle se det som en bra utveckling, eftersom mer inte är samma sak som bättre. Vill man ändå ha ständigt nya saker kan man i högre grad låna/hyra/samäga prylar.
Forskning visar att tillväxt inte heller kortsiktigt behövs för ekonomisk hållbarhet. Att lägre eller ingen BNP-tillväxt på kort sikt kan skapa problem handlar mycket om förväntningar. Som att investeringar och lån sker i tron att tillväxten kommer fortsätta.
Sammantaget behöver vi alltså byta tillväxtens tvångströja mot ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet som ger alla en god grund för trygghet, frihet och livskvalitet.
Arbeta mindre
De i större skala oprövade och därmed mer realistiska politiska vägval som står till buds för att hålla BNP inom naturens ramar är främst kortare arbetstid och/eller basinkomst, som båda har folkligt stöd i många länder.
Om kortare arbetstid vet vi att den totala arbetsmängden inte behöver påverkas så mycket, men att arbetet blir mer jämlikt fördelat om vi i högre grad delar på jobben. Däremot har de många test som hittills gjort med basinkomst varit på för låga summor för att kunna dra slutsatser om hur det totala antalet arbetade timmar i samhället skulle påverkas av en basinkomst som de allra flesta kan leva på.
Människor har en rad starkare drivkrafter än mer pengar och allt fler upplever att hela eller delar av deras lönearbete är meningslöst. I västeuropa är endast 1 av 10 engagerade på jobbet, medan resten bara gör det de måste om ens det. Detta talar för att människor med en tillräcklig basinkomst över tid oftare kommer välja mer meningsfulla sätt att hjälpa andra och sig själva än miljöskadligt lönearbete. Utan kortare arbetstid blir det då färre lönearbeten totalt även om en del nya lär tillkomma som en bieffekt.
De arbeten som måste utföras kommer behöva locka med tillräckligt bra villkor. Skulle inte det heller fungera kan man förstås ha en viss arbetsplikt, men då endast för verkligt nödvändigt arbete som annars inte blir gjort. Istället för att ta ett friår kanske man då får ta ett arbetsår, dvs frihet under ansvar är norm och arbetsplikt det tillfälligt avvikande.
Jämförelsevis ger kortare arbetstid positiva miljöeffekter även vid små steg, medan basinkomsten alltså troligen behöver bli tillräckligt hög för att var tydligt bra för miljön. Å andra sidan kan effekten då bli desto större.
Eftertanke och omtanke
Med basinkomst kan samarbetsekonomi stimuleras och stärka sociala relationer – särskilt i lokalsamhällen. Vilket i sin tur kan stärka vår förmåga att klara kriser och välja altruism istället för ägoism. Mindre materialistiska värderingar är även kopplat till högre välmående.
Vissa varnar för att många mest kommer ligga i hängmattan om de får. Men det tycks bara gälla “andra”, aldrig den som säger det. Skulle konstant hängmatta vara vår natur kan man ju fråga sig varför nästan alla ekonomiskt oberoende fortsätter att engagera sig.
System bör också byggas efter effekterna i stort, inte efter historier om enskilda personer som systemet kanske bara tillfälligt inte passat för. Inget system kan vara perfekt för alla. Just därför behövs mer fri tid för att mer kunna hjälpa varandra vid behov. Ledighetslinjen är således en linje för mer engagerade människor, där individen själv har kontroll över hur inom ramarna för rimlig hänsyn, då cirka ingen blir entusiastisk av tvång.
Om man inte ska kunna straffa ut sig från grundläggande behov som mat och tak över huvudet, så är basinkomst alternativet som garanterar tillräckligt till alla, samtidigt som det blir lättare att hålla sig inom naturens ramar. Det ger oss tid för eftertanke, tid för omtanke och tid att leva.
