Glöd · Under ytan

Nu och då – samhällsskeppet gungar

En folktypsutställning i Paris 1911.

Beskrivningen av ungdomar som flydde till Sverige 2015 påminner om hur Herman Lundborg, som arbetade för ett rasbiologiskt centrum i Uppsala utmålade bland annat samer i folktypsutställningen 1919, skriver Karolina Schultz Danielsson, yogalärare och tidigare god man, på veckans Under ytan.

Det är lite mer än hundra år sedan Folktypsutställningen slog upp sina portar på Stockholms konstakademi i mars 1919. Utställningen är kulmen på ett projekt Herman Lundborg dragit igång. Mannen som då var mitt uppe i sin kamp för att få till stånd ett rasbiologiskt centrum. Inför utställningen hade han under många år rest runt främst i norra Sverige och fotograferat i synnerhet samer. Utställningen kom att bli katalysatorn för att hans dröm skulle gå i uppfyllelse. I Uppsala såg fyrtio procent av invånarna utställningen, och tre år senare slog Statens rasbiologiska institut upp sina dörrar just där.

Jag läser Maja Hagermans bok Käraste Herman (2015) och slås av den blåögdhet, troligen både faktisk och metaforisk, som utställningsbesökarna uppvisar. Det är nästan lite folkfest över det hela. De flesta är positivt inställda till kartläggningen av ”raser” och deras egenskaper. Lundborg håller medvetet tillbaka i utmålningen av de karaktärsdrag som han anser vara förknippade med olika ursprung, med det som faktiskt anges är tillräckligt för att baxna hundra år senare.

Jag slås av språket Lundborg använder i sina beskrivningar av ”svenskar och svenska blandtyper”. Det är fullt av värderingar, och det är svårt att se det vetenskapliga i det. Han utvecklade ett system för sina värderingar genom en omfattande katalogisering av människor som just i och med katalogiseringen och omfattningen framstod som vetenskaplig. Och alltför många, inklusive han själv, övertygades. I en recension av Ola Larsmos nyutkomna bok Lektion 11. En bok om rasbiologi skriver Anders Rydell (DN, 12 oktober 2022) att i boken ”skildras de rottrådar och tankegångar som formas samman till rasbiologin. Tankegods om blodets renhet … och där finns också det naturvetenskapliga intresset för att systematisera naturen”. Och det är just en sådan cocktail av systematisering och känslobaserade idéer som Herman Lundborgs vetenskaplighet tycks bestå av.

”Degenererade raser”

Det är intressant att följa hur Folktypsutställningen växer fram. Hur fotografierna sorteras och kommenteras. Hur redan befintliga samhällsstrukturer befästs genom att koppla styrka och klokhet till redan framstående personer, och svaghet och ”sinnesslöhet” till redan marginaliserade och utstötta. Bilder från polisens arkiv över brottslingar får stå som exempel för ”degenererade raser” medan redan uppsatta personers tillrättalagda, i bland till och med retuscherade fotografier, får bevisa överlägsenheten hos det ”svensk-germanska ädla rasfolket”.

Allteftersom Lundborgs material växte tycks hans ursprungliga, faktiskt mer öppna tanke, förändras till ett kall där hans mål blir att bekräfta sakernas tillstånd, och försvara svenskhetens dominans över minoriteterna. Överlägsenheten, ansåg han, stod att finna i det han betraktade som den svenska rasens renhet, något som dagens nya genteknik med all önskvärd tydlighet bevisat vara ett tankefoster. Så visst borde vi veta bättre nu, om någonsin.

I recensionen av Larsmos Lektion 11 påpekas att konservativa tänkare under 1800-talets andra hälft ansåg att ”klassamhället var biologiskt betingat, naturligt ordnat så att de främsta anlagen befann sig på samhällstoppen medan pöbeln längst ner bar på anlag som ledde till kriminalitet, sinnesslöhet med mera”. Idén om rasbiologi byggde alltså på ett cirkelresonemang där ingen hänsyn togs till de sociala omständigheter som en individ befann sig i, eller för den delen de kulturella, om de inte gick att använda för att visa på degenerering hos andra grupper, förstås.

Rädsla för ”rasblandnining”

Det är svårt att inte drabbas av obehagskänslor när man läser Maja Hagermans bok. Den kom ut 2015. Det är samma år som Sverige tog emot ovanligt många flyktingar, främst ungdomar från Afghanistan och Syrien. Detta skeende kom att beskrivas som en stor kris för det svenska samhället. Ungdomarna utmålades ganska snart av vissa debattörer och politiker som skäggbarn, våldsverkare, knarklangare, våldtäktsmän, lycksökare och terrorister. Och det har fortsatt. Det är bilder som gärna biter sig fast, hur falska de än är. Just för att de skapar rädsla. Vi borde veta bättre i dag. Lära av historien.

Utmålningen av ungdomar på flykt som kriminella på 2020-talet är till sin art mycket lik den utmålning Lundborg i början av 1900-talet gjorde av samerna där han beskrev dem i nedlåtande ordalag, och medvetet skapade en rädsla för ”rasblandning” genom påståenden som att det skulle finnas ”degenerativa risker” med det. Det skulle enligt Lundborg vara bättre att gifta sig med sin morbror än att gifta sig över ”rasgränser”. Skrämseltaktik fungerar. Vill man få någon att sluta tänka rationellt är det effektivt att frammana rädsla. Våra hjärnor fungerar så. Amygdala tar över. Fight or flight. Vi borde veta bättre.

Skyddar sina privilegier

I dag finns det i Sverige en systematiskt skapad rädsla kopplad till skapade fakta om andras farlighet. Det är en farlig väg att ta in på. Det vet vi. Historien upprepar sig inte, men idéer och strömningar har en tendens att upprepa sig, eftersom det finns de som förstår att utnyttja dem för egen vinning. Det som sker nu ligger utan tvivel i samma härad som det som skedde då.

Samhällsbygget är komplext samtidigt som just denna skrämselmekanism tycks skrämmande enkel. Vi kan konstatera att det finns privilegierade grupper i samhället. När dessa gruppers upplevda maktposition upplevs som hotad uppstår uppenbarligen ett behov av att skapa förklaringar till varför den bestående maktordningen måste ligga fast, eller snarare att en bestående privilegieordning grundad på ursprung måste ligga fast. Det är mycket snarlikt tänket för hundra år sedan.

I dag går det att ha sina egna fakta. Igår kallades värderande åsikter för vetenskap. Och tyvärr tingas det med vetenskapligheten även i dag. De så kallade medicinska åldersbedömningar som Sverige utsatte de unga för, de som anlände 2015, kan tävla med Lundborgs utsagor om raser i fråga om vetenskaplighet. Den välgrundade kritik som dessa förment medicinskt vetenskapliga bedömningar fått har fallit platt till marken.

Allt tyder på att fakta och vetenskap alltför lätt kan reduceras till töjbara verktyg för den som förstår sig på att hantera dem med en enda sak för ögonen – makten.

Jag undrar så vad vi måste göra för att få samhällsskeppet att sluta gunga? Kunde en god början vara att återupprätta status för fakta och vetenskap, och att alltid låta evidens ligga till grund för politiska diskussioner och politiska beslut? Det är ju det bästa vi har. Allt annat är lösan sand.