En möjlighet för Nato att få sin första kvinnliga generalsekreterare får inte överskugga frågan ifall denna hon verkligen har de demokratiska värderingar som krävs för jobbet. Därför borde fler medier i Sverige uppmärksamma Kolinda Grabar Kitarovic tidigare historia och beteenden under 2010-talet.
DEBATT. Kriget i Ukraina har förändrat situationen för Natos generalsekreterare och Norges tidigare statsminister Jens Stoltenberg. Under längre tid har tanken varit att Stoltenberg skulle ersättas med en ny person och helst med en kvinna. Sedan sitt skapande 1949 har Nato enbart har haft äldre män på chefspositioner och på grund av det rådande kriget får Stoltenberg fortsätta jobbet i ett år till.
Samtidigt som kriget pågår finns det nya diskussioner om eventuella ersättare för Stoltenberg. En av de främsta kandidaterna är Kroatiens förre detta president, Europaminister och USA ambassadör Kolinda Grabar Kitarovic. Hon har en lång karriär inom politiken och som tjänsteman bakom sig och anses vara en meriterad person som kan leverera önskade resultat i internationella institutioner.
Att en kvinna skulle kunna leda Nato, världens största militärpolitiska allians, skulle nog många gilla med tanke på att identitetspolitiska frågor nu är populära i samhällsdebatten. När den progressiva politikern Kamala Harris år 2020 blev USA:s första kvinnliga vice-president var det miljontals människor i världen som jublade.
Men vad färre tänkte och fokuserade på var att Harris under sin tid som politiker och åklagare i delstaten Kalifornien gjort sig känd för godtyckliga och repressiva åtgärder som drabbat personer som många vänsterorienterade och progressiva säger sig skydda – papperslösa migranter, afroamerikaner, sexarbetare, narkotikamissbrukare.
Och jag tror att det finns en risk för liknande reaktioner ifall Kolinda Grabar Kitarovic tillträder till posten som Natos generalsekreterare. Därför borde fler medier i Sverige uppmärksamma hennes tidigare historia och beteenden under 2010-talet.
Till exempel startade Kolinda Grabar Kitarovic sin politiska bana under kriget i Kroatien i nationalistpartiet HDZ under ledning av Franjo Tudjman som såg sig själv som “nationens fader” och gjorde uttalanden om att Kroatien inte borde söka sig till EU som ett “liberalt experiment” och pratade om glädjen över att inte vara gift med en serb eller jude.
Tudjman med sin mix av idéer som nationalism, socialkonservatism och populism påminner närmast om Ungerns högerpopulistiske premiärminister Viktor Orban som gjort landet mer odemokratiskt och korrumperat.
Kolinda Grabar Kitarovic menar att hon blev politiker för att hon bryr sig om individuella rättigheter och friheter men hon gick med i ett parti vars politik krävde att alla kroater skulle visa särskild lojalitet till nationen och som bland annat resulterade i att många samtida kroatiska journalister då upplevde att arbetsfriheten var sämre under hennes partis styre än under kommunismens tid.
Medan många moderata och mer liberalt konservativa i Kroatien under 2000-talet har tagit avstånd från Tudjmanperioden och satsat på att förnya och europeisera partiet har Kolinda Grabar Kitarovic gjort det motsatta. Under sin tid som Kroatiens president valde hon att hylla och inspireras av Tudjmanperioden.
När det kommer till fred och säkerhet i Europa är det värt att uppmärksamma att HDZ under 1990-talet agerade för att delar av Bosnien-Herzegovina med kroatisk majoritetsbefolkning skulle tas över. I samband med kriget i Ukraina har även bilder på Kolinda Grabar Kitarovic, Putin och den bosnienkroatiske nationalistpolitikern Dragan Covic uppmärksammats. Covic är intressant i sammanhanget eftersom han under kriget i Bosnien arbetade i närheten av Heliodrom, ett ökänt fångläger för bosniaker och muslimer i närheten av staden Mostar.
Covic har som en politiker som är pro-Putin nyligen röstat emot sanktioner mot Ryssland och framför allt försöker han med sin politik att förhindra Bosnien-Herzegovina från att bli en demokratisk, medborgerlig och europeiskt stat. Kolinda Grabar Kitarovic har alltså inte bara har agerat nationalistiskt och populistiskt i samband med politiska kampanjer utan även hyllat och samverkat med Putinvänliga och odemokratiska aktörer.
Och hon har även gjort sig känd för att uttala sig positivt om den dömde krigsförbrytaren Slobodan Prljak som under kriget agerade för att skapa en kroatisk del av Herzegovina utan serber, bosniaker med flera. Kolinda Grabar Kitarovic stödjer också Kroatiens policy för Bosnien som innebär upprätthållande av etnisk separatism och odemokratiska beteenden som ironiskt nog bygger på hur Serbien agerade mot Kroatien innan, efter och under kriget genom att “skydda” kroatiska serber likt Putins regim har agerat rörande ukrainska ryssar.
Man kan därför säga att Kolinda Grabar Kitarovics agerande och värderingar är helt emot europeisk konstitutionalism rörande demokrati, medborgarskap och territoriell integritet, liksom ambitioner att alla förre detta jugoslaviska republiker ska bli en del av Europeiska unionen i framtiden.
Att Nato skulle kunna ha en kvinna som chef är positivt i sig för jämställdheten även om organisationen i sig är problematiskt av många skäl som geopolitik, korruption och giriga intressen. Men det är det viktigt att kvinnan som efterträder Jens Stoltenberg verkligen har demokratiska värderingar. Inte minst om Nato vill att fler ska ha förtroende för organisationen.
Annars är risken att Nato får en chef som inte bara är opportunistisk utan också är en opålitlig person som agerar emot allt det som Nato formellt säger sig värna om.
