Det nationella valresultatet i skolvalet visar på en oroväckande tendens bland unga människor, menar debattören.
DEBATT. Jag har haft förmånen att samtala med en hel del unga människor med olika etnisk bakgrund, från medelklassen och övre medelklass.
Det är uppenbart att många unga som kommer från goda socioekonomiska förhållanden uppvisar en bristfällig kunskap och förståelse om varför vissa människor lyckas bättre medan vissa har det svårare eller inte lyckas alls.
Majoriteten av de jag träffat som ger uttryck för högerkonservativa värderingar baserar ofta sina åsikter på en förenklad verklighetsbild, som bygger på att människors misslyckanden har sitt ursprung i lathet eller på andra sätt är kopplade till individers karaktär.
Psykisk ohälsa, tidigare trauman, skillnader i förmåga, strukturella hinder och andra försvårande eller begränsande livsvillkor finns inte med i deras förklaringsmodeller.
Natascha Strobl exemplifierar i sin bok Radikaliserad konservatism hur förenklade verklighetsbilder kan användas av radikala konservativa krafter för att slita hål i samhället eller blåsa upp befintliga skillnader i syfte att skapa oordning och kaos som dessa krafter sedan kan omorganisera.
Hon beskriver vidare hur man inom den nyliberala varianten av en manikeisk världsbild ofta delar in människor i flitiga och lata.
Människor är inom ramen för denna beskrivning inte ”lata” på grund av bestämda orsaker som man kanske rentav kan ha förståelse för (utbrändhet, depression, kroppsliga begränsningar) utan de beskrivs i stället som lata eftersom de är ”skurkaktiga eller karaktärssvaga”.
Det är glädjande att det är allt fler unga med invandrarbakgrund som gjort en klassresa och som har förmånen att leva långt ifrån socioekonomisk utsatthet. Men samtidigt finns det en problematisk aspekt dessa unga har gemensamt med unga som inte har invandrarbakgrund och tillhör samma samhällsklass, som väcker oro.
Och det handlar om en brist på kunskap och förståelse för andra verkligheter och vad denna brist leda till för politiska konsekvenser för utsatta grupper.
Man ska inte tro att människor på grund av att de har bakgrund från andra länder eller för att de har upplevt vissa svårigheter per automatik har förmåga att identifiera sig med andra i som befinner sig i utsatthet.
Okunskapen eller oviljan att identifiera sig med utsatta grupper är utbredd.
Vi har sett många exempel på framgångsrika ”self made men och women” som oavsett bakgrund och etnicitet bär på ett förakt för det de anser vara svaghet och inte känner någon förståelse för att människor kan fungera annorlunda än dem själva.
En orsak till bristen på förståelse för andra verkligheter kan vara att man har fostrats i en anda där man distanserar sig från människor som misslyckas, i stället för att agera som en allierad genom att visa empati och erbjuda stöd.
Det kan också handla om att hela ens politiska verklighetsbild är begränsad till ens egna erfarenheter eller vem man skulle vilja vara.
Priviligierade samhällsklasser i många länder kan vara oerhört elitistiska och ett förakt för svaghet är inte helt ovanligt bland människor som är högutbildade och framgångsrika oavsett vart man kommer ifrån.
En ytterligare orsak till bristande förståelse handlar i bland om att man har införlivat ett kolonialistiskt eurocentriskt synsätt där fördomsfulla kollektiva karaktärsbeskrivningar får ersätta komplexa förklaringar till stora samhällsfrågor.
I dessa fall kan fördomsfulla generaliseringar bli förklaringen till varför vissa länder halkar efter i utvecklingen jämfört med andra länder i väst.
Verkligheten är mer komplex än så och vi kan konstatera är att det inte är kollektiv lathet som gjort att situationen i Irak ser ut som den gör.
En risk framöver är att vi får se fler unga politiker som oavsett etnisk bakgrund saknar förmåga att förstå komplexa orsaker och samband bakom social utslagning och utanförskap tack vare att de växt upp under förhållanden där de inte kommer i kontakt med utsatta människors vardag.
Det är alltid lätt för en person som aldrig rökt en cigarett att säga till en rökare som har svårt att sluta, att ”det är bara att lägga av”, det är också lätt för en person som aldrig varit deprimerad att säga ”det är bara att rycka upp sig” när de möter en person som lider av depression.
Resultatet från unga människors skolval gör att vi behöver fråga oss vad människors begränsade förståelseramar kan få för konsekvenser i en politisk kontext och vad vi kan göra för att påverka detta.
Min personliga slutsats är att en bred politisk representation med människor som kan tillföra kunskaper om utsatta gruppers livsvillkor kommer vara viktigare än någonting annat.
