– Vi tar två steg för att de-eskalera konflikten, säger Vladimir Medinsky som lett den ryska delegationen under fredssamtalen, enligt ryska nyhetsbyrån Interfax. 

Ett steg är politiskt, säger Medinsky och meddelar att ett möte mellan Rysslands president Vladimir Putin och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj snart kan vara aktuellt. 

För att ”öka tilliten” säger Rysslands vice försvarsminister Alexander Fomin att den militära aktiviteten i Kiev och Tjernihiv ska ”minska drastiskt”.

Samtalen, som skedde vid ett långt bord, inleddes med ett anförande av Turkiets president Recep Tayyip Erdogan som uttryckte ”djup sorg” över situationen.

Men en utväg ur situationen är möjlig att finna och alla vinner på en rättvis fredsöverenskommelse, fortsatte Erdogan enligt nyhetsbyrån AP. 

– Som medlemmar i delegationerna har ni ett historiskt ansvar. Hela världen väntar på goda nyheter från er, sade presidenten. 

Tydliga ukrainska krav 

Ukraina har gjort sina krav tydliga: fred, så fort som möjligt. Men inte på bekostnad av ukrainska landområden eller suveränitet. 

– Vi handlar inte med människor, mark eller suveränitet, sade Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba. 

– Humanitära frågor är ett minimum. Det maximala utslaget vore att nå en överenskommelse om vapenvila, sade han på ukrainsk tv inför fredssamtalen, enligt BBC. 

President Volodymyr Zelenskyj har tidigare sagt att han är öppen för att diskutera neutral status för landet.

Kan få säkerhetsgarantier 

Enligt källor till tidningen Financial Times hade de ryska kraven förändrats sedan det förra mötet. 

Ryssland kräver inte längre att Ukraina ska ”avnazifieras”, enligt tidningens fyra källor med insyn i förhandlingarna. Man är också beredd att låta Ukraina gå med i EU – så länge militära allianser utesluts. 

David Arachamia, gruppledare för regeringspartiet Folkets tjänare i det ukrainska parlamentet, säger att det eventuellt även skulle bli möjligt för Ukraina att få säkerhetsgarantier som ”liknar formuleringarna i Natos artikel 5”. 

Artikel 5 är överenskommelsen att alliansens medlemsländer ska komma till varandras undsättning om en av dem attackeras. 

"Ät eller drick inget" 

Den ryska oligarken Roman Abramovitj var också med på mötet. Efter en informell förhandling i Kiev den 3 mars ska Abramovitj och åtminstone två ukrainska fredsförhandlare som närvarade ha visat symtom på misstänkt förgiftning, enligt Wall Street Journal. 

Journalistgruppen Bellingcat skriver att de tre männen ätit choklad och druckit vatten timmarna innan symtomen (röda ögon, smärtsam och varaktig tårbildning och flagnande hud) uppstod. 

Uppgifterna förnekas av Kreml, men inför dagens möte i Istanbul uppmanade Ukrainas utrikesminister delegationerna att inte äta eller dricka något under mötet med ryska representanterna. 

– Och, om möjligt, undvik att vidröra några ytor, sade Kuleba. 

Sjojgu: Har gått enligt plan 

Samtidigt som fredssamtalen pågick hade Rysslands försvarsminister Sergej Sjojgu, vars frånvaro från det offentliga föranlett spekulationer de senaste veckorna, ett möte med högt uppsatta militärer. 

Enligt Sjojgu har ”operationen”, vilket är Rysslands officiella term för kriget i Ukraina, gått bra. 

I det stora hela så har det huvudsakliga uppdraget under operationens första stadium avklarats. 

”Operationen” kommer dock att fortsätta tills ”målen uppnåtts”, säger han enligt AP. 

– Stridsförmågan för ukrainska styrkor har minskat betydligt, vilket gör det möjligt att fokusera på att uppnå det huvusakliga målet: att befria Donbass. 

Med Ursula von der Leyen vid rodret har EU-kommissionen fått en mer framträdande och betydelsefull roll. Den tyska ordföranden har hyllats för sina snabba beslut och förmåga att fördela gracerna mellan olika intressen så att alla blir nöjda. Framför allt har EU tagit på sig en mycket mer aktiv roll när det kommer till militärt försvar, i och med det omfattande stödet till Ukraina. Men också hanteringen av covidvaccin bedömdes som särskilt handlingskraftig och von der Leyen har blivit något av en fixstjärna för unionen – 2022 korades hon av Forbes till världens mäktigaste kvinna och USA:s president behöver inte längre fundera på vem han ska ringa för att komma i kontakt med Europa. Foreign policys kolumnist Caroline de Gruyter noterade tidigare i höst att vanligtvis är de permanenta representanterna från de 27 medlemsländerna i Bryssel kritiska, eller till och med avvisande, mot vem som än är kommissionens ordförande, men detta gäller inte von der Leyen som lyckas göra sig användbar för de flesta.

Även forskning har belagt hur EU-kommissionen blivit allt mer drivande i den europeiska säkerhets- och utrikespolitiken. Enligt en studie av Calle Håkansson, doktorand i global politik vid Malmö universitet, är det kriser som kriget i Ukraina och pandemin som är de bakomliggande orsakerna. Han pekar också på hur kommissionens ordförande har fått en större roll när det gäller att fatta snabba beslut och han menar att Ursula von der Leyen definitivt är ”den starkaste ordföranden sedan Jacques Delors på 1980- och 1990-talen”.

Vändpunkt med försvarsfond

Men vad innebär det egentligen att EU stärker sin position på försvarsarenan, och vad betyder det för unionens arbete för fred? Syre frågade Hanna Mühlenhoff, universitetslektor i Europastudier vid universitetet i Amsterdam, som till att börja med noterar att den här utvecklingen började med lanseringen av Europeiska försvarsfonden 2017. Detta skedde under den tidigare ordföranden för EU-kommissionen, Jean-Claude Juncker, som hade arbetat för att ge kommissionen en starkare roll inom säkerhet och försvar.

– Med Europeiska försvarsfonden använder EU för första gången den gemensamma budgeten för försvars- och militärutgifter. Normalt gör medlemsländerna betalningar utanför budgeten för eventuella kostnader relaterade till EU:s försvar, till exempel militära operationer, förklarar Hanna Mühlenhoff.

Det beror på att enligt EU:s fördrag för unionens funktionssätt (EUF) får den gemensamma budgeten inte användas för militära operationer, eller för att producera militära resurser.

– Så för att göra det möjligt för EUF att finansiera militär utrustning kategoriseras det som investering i forskning och utveckling för försvarsteknik.

Proaktiv och ”hands on”

Juncker drev på sin tid idén om ett starkare Europa, alltså ett EU som har mer militär makt. Von der Leyen fortsätter att driva den idén på sin egen agenda, men kallar det för det ”geopolitiska” EU, fortsätter Hanna Mühlenhoff.

– Detta gör hon också genom att vara väldigt ”hands on” och reagera på situationer snabbt och på ett proaktivt sätt. Så hon positionerar  kommissionen i en viktigare roll i EU:s utrikes- och säkerhetspolitik.

Von der Leyen är inte ensam om sin strävan efter att bli en ”geopolitisk” aktör. Den delas av EU:s höge representant Josep Borrell, och i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina råder också stor enighet bland de flesta medlemsländer om behovet av ett mer militärt EU.

– Faktum är att mycket annan ny försvarspolitik har beslutats inom EU-rådets mellanstatliga ram och under ledning av den höga representanten, till exempel det europeiska fredsfördraget som finansierar militära operationer och bistånd, inklusive dödliga vapen, utanför EU.

Bara vänstern kritisk

Länge var försvar och säkerhet dock något som EU:s medlemsländer inte ville arbeta med, men nu har vinden vänt mot en mer enad front.

– Frankrike har drivit på för detta länge, men även konservativa och i vissa fall även högerextrema regeringar är villiga att satsa mer på säkerhets- och försvarsfrågor. På samma sätt ser vi inom EU-institutionerna ett brett samförstånd mellan konservativa, socialdemokrater och grönliberala partigrupper om detta. Det är bara vänsterpartigrupperna som är kritiska.

Det är särskilt länder med en stark försvarsindustri, som Tyskland, som också är intresserade av ökade medel till försvaret.

– Även Frankrike gynnas starkt. Mindre stater, som några av de östeuropeiska medlemsländerna, befarar att merparten av pengarna går till de större staterna. Men för närvarande råder en allmän överenskommelse om att det borde finnas ett starkare fokus och mer samarbete kring säkerhets- och försvarsfrågor, eftersom vi i och med kriget i Ukraina nu ser att det finns en brist på kompatibelt material.

Speglar inte medborgarnas inställning

Hanna Mühlenhoff är dock osäker på om den ökade försvarsviljan verkligen speglar medborgarnas intressen eller deras synpunkter på detta.

– Det finns undersökningsdata från olika EU-medlemsländer som visar att medborgarna inte nödvändigtvis är på samma våglängd när det gäller att stödja Ukraina med fler vapen, utan är mer intresserade av socioekonomiska frågor. Ändå har politiker och försvarsindustrier på EU-nivå verkligen utnyttjat den här krisen och drivit på EU:s militarisering mer och mer. Genom det europeiska fredsfördraget, som antogs före kriget i Ukraina, kan EU direkt finansiera vapen och ammunition till länder utanför EU, något som tidigare var mycket kontroversiellt. Hittills har man bara gjort det för Ukraina.

Vilka fördelar och vilka risker ser du med att EU-kommissionen blir en starkare aktör? 

– Å ena sidan är det positiva att när det gäller Europeiska försvarsfonden har EU-parlamentet en del att säga till om, eftersom det är en del av beslutsprocessen. Däremot, när säkerhets- och försvarsbeslut endast fattas inom det mellanstatliga området och i är rådets händer, då kan Europaparlamentet i princip ingenting säga. De kan ge råd, men har ingen beslutanderätt. Hur som helst vet vi att för närvarande är en majoritet i parlamentet för att stärka den europeiska försvarsindustrin, så det kommer inte att förändra mycket när det gäller politiken, men det kommer att öka ansvarigheten i viss utsträckning. Å andra sidan är kommissionens mål att stärka EU:s försvarsindustri. Och jag tycker att vi ska vara försiktiga, eller kritiska, till det eftersom det gynnar mycket specifika aktörers intressen, och det tar pengar från EU:s interna budget som skulle kunna användas för andra, viktigare syften.

Fokusskifte mot det militära

I allmänhet går en allt större del av budgeten till hårda säkerhetsfrågor, som att stoppa så kallad ”irreguljär” migration till EU.

– Det handlar om så kallad hård makt eller hårda säkerhetsmål, som är en del av ett bredare skifte, där EU:s prioriteringar rör sig bort från konfliktförebyggande och fokus på fred mot att bygga militär makt och svara på konflikter. Samtidigt som detta får verkliga konsekvenser för människor, till exempel på den afrikanska kontinenten där EU ger militärt bistånd till arméer, är det här enligt min mening också ett sätt för EU att ompositionera sig som en ”riktig” makt, det vill säga en militär makt. Det som gör detta ännu mer problematiskt är att den nya politiken inom EU:s säkerhet och försvar inte är transparent eller begriplig för medborgarna, eftersom den presenteras på väldigt tekniska och opolitiska sätt.

Hur kan det påverka fredsarbetet när man flyttar fokus på det här sättet?

– Jag läste en rapport om hur EU:s utvecklingspengar i allt högre grad har använts för att utbilda gränsbevakare i Afrika. EU har också en trustfond för Afrika som finansierades av utvecklingspengar, men även där gick många av projekten till migrationsmål. Även FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet påverkas negativt av detta. Vad får det för följder om vi investerar mer i – och skickar mer – militär utrustning, inte bara till Ukraina, utan till militära arméer över hela världen? Vilka återverkningar får det på kvinnors säkerhet? Vilka är de långsiktiga konsekvenserna av alla dessa vapen? Vad betyder det för våra samhällen om vi blir allt mer militariserade när det gäller könsosäkerhet? De sakerna har inte riktigt övervägts, trots att vi vet att mer militarisering ökar otryggheten för kvinnor och marginaliserade människor i världen, och vi vet att det ofta är statliga säkerhetsinstitutioner som gör kvinnors liv osäkra.

Orosmoln

Emellertid är EU:s väg till att bli en geopolitisk stormakt inte spikrak. Under hösten har till exempel Slovakien fått en ny regering som genast satte sig på tvären.

– Jag är ingen expert på Slovakien, men den nya premiärministern har redan meddelat att han inte kommer att stödja mer militärt bistånd till Ukraina, och det kommer att bli en utmaning för EU. Mer generellt är dock det intressanta, sett till EU:s säkerhetspolitik, att såväl liberala vänsterregeringar som populistiska regeringar driver ungefär samma agenda, säger Hanna Mühlenhoff.

Också Hamas terrorattack mot Israel och den efterföljande storskaliga bombningen av Gaza kan skapa problem för EU. Von der Leyen har fått hård kritik för sitt tydliga ställningstagande för Israel, i synnerhet som landets kraftiga respons av många betraktas som urskillningslös och utan hänsyn till civila. Härom veckan undertecknade 850 EU-tjänstemän ett brev som kritiserade von der Leyen just för hennes ”villkorslösa stöd” till Israel. Hon slår dock ifrån sig anklagelserna med hänvisning till unionens arbete för civila av alla folk och trosinriktningar, uppger Euractiv.

Till Al Jazeera säger en EU-källa att motsättningarna inom blocket ökar eftersom von der Leyens team ”tycks ha fullständigt missuppfattat situationen”.

”De – hon och hennes närmaste rådgivare – trodde att detta [Israel-Hamas-kriget] skulle bli ett ’Ukraina-moment’, och därför måste de fördöma terroristerna och vinna den moraliska striden. Men jag tror att de helt enkelt har varit totalt okunniga om omfattningen av det förtryck palestinierna har genomlevt, och den utbredda förståelsen av konflikten som en våldsam reaktion på ockupationen”, säger EU-tjänstemannen till Al Jazeera.

”Skadat hennes rykte”

Hanna Mühlenhoff instämmer i den analysen, och tillägger att von der Leyens snabba uttalande till stöd för Israel ”med största sannolikhet också formats av den extremt dominanta regeringen och den offentliga diskursen om Israel-Palestina i Tyskland”.

– Jag tror att hennes sätt att reagera så snabbt med en tydlig ståndpunkt också är typiskt för hennes stil som en väldigt proaktiv kommissionsordförande, även när det gäller EU:s yttre förbindelser. Det hänger väl ihop med hennes ambition om ett ”geopolitiskt” Europa. Men i det här fallet har hon förmodligen missbedömt att hennes ståndpunkt inte helt delas av parlamentariker och EU-tjänstemän, dit också den höge representanten Josep Borrell räknas. Jag tror definitivt att detta har skadat hennes rykte i viss mån och gör det svårare för henne att försvara sin starka närvaro i internationella angelägenheter. Jag tror dock inte att detta kommer att förändra så mycket när det gäller kommissionens engagemang i försvaret. Hur som helst beror mycket också på hur en ny kommissionsordförande efter valet till Europaparlamentet 2024 kommer att agera i den rollen.

Läs mer:

Amnesty: Israels svar inte proportionerligt – begår krigsbrott

EU-avtal med Tunisien väcker stark kritik