Den 11 maj dödades journalisten Shireen Abu Akleh, iklädd skyddsutrustning med tydlig text på, som visade att hon faktiskt var där på uppdrag som journalist. I en video kan man se hur hon ligger på marken död och hur hennes kollega och en annan man från området i desperation och under beskjutning försöker röra på henne i hopp om att hon överlevt skottet som hon blivit träffad av.
”Shireen Abu Akleh, Aljazeera, Västbanken”. Så avslutade hon varje rapportering på sitt unika sätt. Shireen Abu Akleh var en folkkär amerikansk-palestinsk journalist vars röst ekat i arabiska hem i 25 år. Hennes ansikte förknippas med rapporteringar om Israel–Palestinakonflikten och kan man arabiska har man någon gång hört henne och sett henne stå där på frontlinjen och riskera sitt liv för att vara rösten för palestinier som utsätts för förtryck.
Hennes död dödade därför inte bara henne. Hennes död dödade hoppet, ännu en gång, hos många människor som kämpar för att begripa hur Israel fortsätter att komma undan med sina brott mot mänskliga rättigheter.
Enligt vittnen och flera utredningar som gjorts är det Israel som ligger bakom hennes död.
Ändå meddelar Israel att de inte kommer att hålla en brottsutredning för mordet på Shireen Abu Akleh. Vilket inte är chockerande, men ännu ett kvitto på att riktiga åtgärder måste göras för att säkerställa rättvisa åt palestinier som utsätts för våld och har fått utstå trauman i flera decennier. För varför skulle Israel som pekas ut som förövarna i detta fall också frivilligt vilja inleda en brottsutredning?
Det finns så mycket ilska bland människor som försöker se ljuset i slutet av tunneln. Jag är så trött på att prata om dubbla måttstockar och hur selektiv vår solidaritet är, men det går inte att inte att nämna Israel-Palestinakonflikten utan att också påminnas om hur olika värde vi människor har på planeten jorden. Vi andas samma luft, vi lever under samma himmel och vi går på samma mark men förtjänar ändå inte alla samma medkänsla. Varje år nås vi av rapporteringar om Israels våld mot palestinier och varje år gör vi inte tillräckligt för att stoppa detta. Det fortsätter för att de kan komma undan. De fortsätter för att de vet att de kan komma undan. De vet det så pass mycket att israelisk polis attackerade begravningen och människor som sörjde sin röst i världen.
Dubbla måttstockar har aldrig varit tydligare än efter Rysslands krig mot Ukraina. Alla har varit så snabba med att uttrycka sig och fördöma våldet. Rysslands har uteslutits från det ena och det andra och Ukraina har fått alla våra sympatier. Eurovision uteslöt Ryssland men Israel som ligger mitt i Mellanöstern får vara med och tävla i en tävling för en annan kontinent.
Så hur länge ska detta pågå? Hur lång tid tar det för världen att höra palestiniers rop efter hjälp? När inser vi att i en konflikt mellan två parter kan inte parten med den militära makten också vara den som ska döma och skipa rättvisa? Låt inte Shireen Abu Aklehs död vara förgäves. Ge henne och palestinierna rättvisan de förtjänar.
Tumme upp:
Journalistförbundet som vill anmäla Israel för krigsbrott.
Tumme ner: Israels våld mot journalister.
