Glöd · Ledare

Känslofobi är inte en höger/vänsterfråga

Att sådant som upprör någon ska ställas in, avbokas eller förbjudas är ett fenomen som både höger- och vänsterfolk har försökt att beskylla motparten för.

Men faktum är att båda parterna är skyldiga; fenomenet att vilja förbjuda eller förhindra allting som kan väcka så kallat negativa känslor är en nutida trend som sträcker sig över hela det politiska spektrumet. Fenomenet omfattar alla delar av den samtidskultur som färgats av positivt tänkande och vilja till omedelbar lyckomaximering, och omfattar en uppfattning att negativa känslor i sig är farliga.

I USA är den omdebatterade ”don’t-say-gay”-lagen praktexemplet på hur diskussion om företeelser som någon förknippar med negativa känslor förbjuds, i detta fall under förevändningen att skydda skolbarn från att råka få höra om hbtq-personer. För att inte riskera stämningsansökningar uppmanas lärare därför nu sedan lagen trädde i kraft att inte bära regnbågssymboler.

Samtidigt är det högern som anklagar vänstern för att vara drivande för ”cancel culture” och personer som inte tolererar politiskt inkorrekt språkbruk beskrivs av högern som ömtåliga och ges etiketten ”snöflingor”.
SVT rapporterar att i Schweiz fick bandet Lauwarm häromveckan avbryta en spelning på grund av att personer i publiken klagade på att bandet hade vita musiker som hade dreads och spelade jamaikansk reggae.

Här skulle det gå att säga mycket, för det finns garanterat ingen konsensus om huruvida bandet Lauwarms indiepop-reggae ens bör beskyllas för kulturell appropriering, vilket var anledningen till att spelningen ställdes in. Men ämnet för diskussion här är istället det faktum att de nervösa arrangörerna så snabbt bad bandet avbryta spelningen så fort några i publiken fick obehagliga känslor. Arrangörerna bad i efterhand om ursäkt för att ha triggat dåliga känslor och skrev att de bättre borde ha skyddat publiken från den typen av upplevelse. De personer som kritiserat bandet för kulturell appropriering ville inte delta i dialog.

Kan det vara så att det stora flertalet, oavsett politisk hemvist, har blivit mindre kapabla att härbärgera känslor och samtala om dem? Mindre kapabla att föra en diskussion kring även sådant som hos den egna personen väcker anstöt? Ja det finns en del forskning som tyder på detta. Begreppet concept creep har använts för att beskriva hur i alla fall den amerikanska befolkningen har blivit mer känslig inför sådant som väcker obehag.

Forskarna visar att ord som trauma, övergrepp, mobbning och kränkning över åren har kommit att inkludera många fler fenomen med lägre allvarlighetsgrad, som när amerikanska studenter krävde att en staty på en man i underkläder skulle tas bort eftersom statyn enligt dem orsakade ”emotionellt trauma”. Det har även tillkommit fler nya begrepp så som nya psykiatriska diagnoser för att fånga in och beskriva nya områden kopplade till obehag.

Redan författaren till den första studien om concept creep var tydlig med att fenomenet concept creep är dubbelsidigt: å ena sidan tappar orden kraft när de används för allt vagare fenomen, å andra sidan har den ökade känsligheten tillåtit att till exempel former av rasism och sexism som tidigare passerat obemärkt numera kan lyftas och diskuteras.

Men det är en sak att öva upp en känslighet för när någon orsakas obehag, och en annan att inte själv kunna uthärda obehag utan att kräva att det som väcker känslan ska försvinna utom synhåll eller helt förbjudas. När samhällsmedborgare övas mer i att vara uppmärksamma på sina egna rättigheter och ”sin egen sanning”, men utan att lära sig att hantera kompromisser, då kan också obehaget bli extra starkt när upplevda verkligheter, rättigheter och viljor plötsligt krockar.

Den förbudstrend i det amerikanska kulturkriget, där böcker som nämner rasism eller har hbtq-personer i handlingen rensas ut från skolbiblioteken, och den ängsliga cancel-kulturens förkärlek till att avbryta diskussioner som hos någon triggar känslor av obehag har en sak gemensamt: oförmågan att fortsätta samtal även om så kallat negativa känslor finns med i bilden. 

Ett tredje fenomen kan säga något mer om denna samtid. I det forskningsfält som studerar affärsvärlden och chefskap har det diskuterats att det är svårt för chefer att ge negativ feedback till den millenniegeneration som växt upp med bara positiv feedback – att få kritik kan bli helt känslomässigt ohanterligt för den som alltid bara fått beröm och guldstjärnor. På samma sätt tycks hela samtiden hålla på att bli oförmögen att prata och känna på samma gång.

Det världen behöver i detta läge är inte fler bannlysta böcker i skolorna eller panikavbrutna konserter, utan övning i färdigheten att hantera konflikter, olikheter, samt alla möjliga olika slags känslor med hjälp av ord och livlig diskussion.

För motsatsen till livlig diskussion är en dödlig oförmåga att samexistera.

WHO rapporterar att överförd hiv-smitta från mammor till nyfödda har fallit från 40 procent till 1 procent i Botswana.

Utbredd antibiotikaresistens på danska minkfarmer.