Energi

Xpan-projektet – avsnitt 148

Ännu har Ida inte talat om för Ante att handelsminister Penny Marklund är väldigt intresserad av hans tidsmaskin. Egentligen är hon orolig för vad det kan sätta igång, men tänker att hon får lita på Ante och Mo. Nu är hon på väg hem till Rågsved.

Miriam hade inte kommit än, det hade hänt något när hon var på väg hem från jobbet, sa Ellis. Någon som behövde hjälp till sjukhus. Just det, Miriam var det hon hette, tjejen med den allvarliga blicken på fotot. Allvarlig eller koncentrerad, för hon spelade på bilden. Den var från deras video.

– Miriam har lärt mig spela, sa Harriet. Vänta ska jag hämta …

Hon for ivrigt iväg till lakansskåpet där hon hade sina leksaker och fångade upp en synt som låg ovanpå en hög med grejer och började rutscha nedför när dörren öppnades.

– Kolla! Precis som min synt!

– Antes, sa Ida.

– Jag menar ju hans. Men den här har ingen sån där platta som man reser i tiden med, man kan bara spela.

– Vad bra, det blir ju enklare så. Om man inte tuppar av mitt i melodin och vaknar i en annan tid.

– Tuppar av. Som en tupp, sa Harriet och klättrade upp i soffan med instrumentet.

Hon satte på den och började spela. Gymnopédie No 1, samma melodi som Timebanditen gav ifrån sig när den var i överföringsläge. I Harriets version gick den lite snabbare och kom av sig ibland, men det var den.

– Åh, vad vackert, sa Ida.

– Jag har fått den här av Miriam, för hon har köpt en ny synt. Fast det heter faktiskt keyboard, sa Harriet.

Man kunde säga synt också, sa Ida. Men Miriam sa keyboard och enligt Harriet var det hon som var auktoritet på området. Som spelade i Ellis band och allting.

Det gick en halvtimme, maten var klar och Harriet hade fått en morot att gnaga på i väntan på att Miriam skulle uppenbara sig. Ellis hade ringt och ringt, men bara fått telefonsvararen i örat. Men så klev hon in genom ytterdörren och ropade ”honey, I’m home!”

Harriet ropade från köket att hon hade spelat hela Gymnopédie rakt igenom utan att staka sig och Miriam ropade ”bravo” tillbaka.

– Så du är Ida? Vad roligt att träffas, sa hon.

– Jepp, jag är Ida. Och du är Miriam, världens sötaste, coolaste och smartaste tjej, har jag hört, sa Ida.

– Miriam är jag i alla fall. Miriam Grönlund.

Hon talade mjuk skånska. Ida önskade att hon hade varit bättre på att placera dialekter – det här kunde eventuellt vara helsingborgska. När hon hade kommit in och de satt i köket och åt tomatsoppa med tofutärningar frågade Ellis vad det var som hade hänt. Det hade varit en demonstration på stan, mot utrotning av arter. Miriam hade klivit in i demonstrationen och gått med en bit på väg till tunnelbanan. Då hade det kommit motdemonstranter …

– Var är det för idioter som demonstrerar emot en demonstration mot artutrotning? fnös Ellis.

– Såna där, du vet, sa Miriam och ryckte på axlarna. Såna som tror att man förstör ekonomin om man skyddar naturen. I alla fall var det en tjej där som var gravid, stor som ett hus, och hennes kille. Eller jag vet inte. Vi stod inklämda mellan kravallstaketen och så rätt som det var började det skvala om henne. Först trodde jag hon kissade på sig.

Men tjejen hade inte kissat på sig. Det var vattnet som hade gått och det var bråttom. Någon erbjöd sig att köra, men den gravida och hennes pojkvän visste inte vilket sjukhus de skulle till. Till slut hade ändå kört dem till Södersjukhuset. Miriam hade följt med och hjälpt till med deras bagage, så hon var tvungen att vänta tills tjejen blev inskriven. Som papperslös eftersom hon saknade papper.

– Varifrån kom de? undrade Ida.

Miriam visste inte. De var ljusa och pratade svenska, men det var omöjligt att begripa varifrån de kom. Men de hade i alla fall blivit omhändertagna på sjukhuset, och sen fick man hoppas att det gick bra. Ida var glad att hon var en sån som brydde sig.

När hon körde därifrån på kvällen funderade hon över det ena och det andra. Och mer och mer över paret som Miriam hade hjälpt till förlossningen. En så märklig historia.

Hon nämnde den för Ante ett par dagar senare, när Penny Marklund hade hört av sig för tredje gången och frågat hur det gick. Det var som om hon visste att tidsmaskinens konstruktör fanns i hennes närhet i precis samma tid – kanske var det helt enkelt Ida som ljög dåligt.

– Jamen det låter ju toppen, sa Ante. Jag ska ringa henne på en gång. Men hur är det annars då?

– Bra, sa Ida. Jag ska få tillbaka min lägenhet.

– Jaha, jag trodde du gillade campinglivet?

– Just nu längtar jag mest efter ett varmt bad och en tvättmaskin, sa Ida. För omväxlings skull, liksom. Min egen bäddsoffa och allt sånt där. Ellis ska flytta ihop med en ny flickvän. Miriam heter hon. De letar lägenhet tillsammans, så sen kan jag flytta hem till Rågsved igen.

– Ja, klart du ska flytta hem till Rågsved, sa Ante.

– Vet du vad Miriam berättade när jag var där på middag?

Ante skrattade till – klart han inte visste. Men när han hade hört historien om det unga svensktalande paret blev han fundersam. Sen sa han att han kom att tänka på ett par gamla vänner från Oasen – Noor och Canberra. En blond, en rödhörig. En smal, en bred som en ladugårdsdörr. Men om det var de, hur hade det gått till?

Korrigerad 11/9 2022.

Malin Bergendal

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV