Med bulldozrar och dynamit har floder runt om i Europa tvingats in i människans tjänst. Men till 2030 ska 25 000 kilometer vattenväg återförvildas. Nu står det klart att Torne älv ska spela en nyckelroll i EU:s ambition att klara målet.
Vid den stora fjällsjön Torne träsk i Abisko nationalpark börjar Torne älv sin färd mot Bottenviken. För många vandrande fiskar går färden motströms, upp längs älven och in i en myriad av biflöden, där fiskarna får chans att föröka sig. Men under tidens lopp har de fått det drastiskt sämre.
De otaliga vattendrag som korsar landskapet för att ansluta sig till älven har blivit kringskurna av vägar utrustade med vägtrummor, ogästvänliga för fiskar. I de omkringliggande våtmarkerna har diken anlagts som för med sig stora mängder sediment ut till älven, olyckligt det med, berättar Magnus Johansson, projektledare vid länsstyrelsen i Norrbotten.
– Fisken behöver grus i olika dimensioner för att lägga rom, men om det är två decimeter gegga ovanpå går det inte, säger han.
Så ska älven bli naturlig igen
Men den största förändringen har timmerflottningen medfört. För att få ut stockarna till sågverken vid kusten jämnades vattenflödenas kanter till för att de inte skulle fastna. Stenblock i vattenfåran lyftes ur eller sprängdes bort och bulldozrar schaktade massorna ut mot kanterna.
Kvar blev en ränna, inte olik en kanal med snabbt strömmande vatten. Smidigt för timmermännen, men olyckligt ur fiskarnas, trollsländornas och uttrarnas perspektiv. Bakom de stenar och skrymslen som stått i vägen för det framforsande vattnet kunde fiskarna ta en välbehövlig paus i stretandet uppströms. Och de bottnar fyllda av grus som nu virvlade iväg med den starka strömmen, var deras barnkammare.
En ekologisk utarmning av vattnet som på inget sätt är unik. Tvärtom är de vattendrag som inte påverkats till det negativa av oss människor en raritet i Europa. Torne älv, som är en av Sveriges fyra nationalälvar, är i själva verket en av de minst påverkade, trots flottningen.
Men det ska bli bättre. Det är i alla fall ansatsen. Inom ramen för EU:s gröna giv är ett av målen att senast 2030 återställa 25 000 kilometer fritt flödande vattendrag. Flera stora restaureringsprojekt har sjösatts, och nyligen kom beskedet att den mest omfattande hitintills ska ägnas åt Torne älv.
Med hjälp av 214 miljoner kronor ska åtgärder under sju år sättas in över hela avrinningsområdet, stort som två Skåne, för att göra älven naturlig igen. Insatsen väntas bidra med mer än en tiondel av målet om fria vattenvägar för hela EU.
Diken ska pluggas igen, vägtrummor bytas ut till mer fiskvänliga varianter, stenbumlingar plumsas i vattendragen, lekbottnar återskapas och dammar från flottningsepoken rivas, för att nämna några av insatserna.
– När vi är färdiga ska det finnas 800 fler lekplatser för fisken, så det är ganska mycket, säger Magnus Johansson.
Motståndskraften ökar
På så sätt kan djur- och växtlivet i Torne älv få en välbehövlig skjuts tillbaka. Samtidigt riktas uppmärksamheten mot två av vår tids ödesfrågor, den snabba förlusten av biologisk mångfald och klimatkrisen. Över tid kan insatserna vara avgörande för flera Natura 2000-arter som EU vill bevara, så som utter, stensimpa, lax, flodtrollslända och flodpärlmussla, berättar Magnus Johansson.
– Det här är den älv i Östersjön som producerar mest lax, den har stor betydelse för hela Europa.
Men också för klimatet kan förvildandet av Torne älv visa sig få betydelse. När älven återfår sin forna bredd genom att stenbumlingar och andra material läggs ut i vattnet, strömmar den långsammare. Förutom att fungera som en buffert mot översvämningar kan kolinlagringen i skogszonerna närmast vattendragen förbättras och motståndskraften mot bränder öka.
– De här naturliga vattensystemen ger en hel del ekosystemtjänster som man inte har i kraftigt förändrade vattendrag, säger Erik Årnfelt, utredare på Havs- och vattenmyndigheten.
Även våtmarker som återvätas när dikena pluggas igen, väntas påverka koldioxinlagringen.
– Utdikade våtmarker släpper ut koldioxid, fungerande tar åt sig, säger Magnus Johansson.
"Vi människor har gillat mer statiska miljöer"
Hur fort naturen reagerar återstår att se. Men det kan gå snabbt. När ett dike har pluggats igen väntas de torrlagda markerna snart svämma över. Samma gäller när dammar från flottningsepoken och stenkistor (klippblock som fogats samman för att styra timret rätt), rivs – då kan hydrologin återställas på en ”kafferast”.
– Efter att grävmaskinisterna gjort åtgärden och sedan går och fikar, så ser det helt annorlunda ut när de kommer tillbaka. Det är väldigt snabb respons, säger Christer Nilsson, professor emeritus vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap på Umeå universitet.
Men att återställa den ekologiska väven kan ta desto längre tid. Även om det varierar stort mellan olika arter, berättar Christer Nilsson, som följt upp hur det gått efter restaureringsarbeten i Piteälven och Vindälven.
– För att få tillbaka en 400-årig strandtall, då behöver du ju fyra århundraden, säger han.
Däremot kan det gå snabbare för mindre växter, insekter och fiskar att studsa tillbaka. Efter bara något enstaka år kom mindre växter tillbaka, de större insekterna som inte klarat av det snabbt strömmande vattnet kunde också återfinnas inom loppet av fem år – till glädje för fisken.
– En större munsbit, konstaterar Christer Nilsson som också säger att han fann att den lekmogna fisken snabbt hittade de av människan återskapade bottnarna.
Men det lär dröja innan älven helt funnit sig till rätta i sin nygamla form. För lekbottnar förbrukas när fisken spretar upp dem för att lägga sin rom. Men nya kan förhoppningsvis skapas när älven i sin nya skepnad tillåts svämma över och erodera material som kan lägga sig på andra platser i vattnet.
– Det är föränderligheten som är det naturliga tillståndet, men vi människor har på något sätt gillat mer statiska miljöer, säger Christer Nilsson.
