När läkemedelsbolag framställer sina produkter som mindre riskabla än de är tar de risker med människors liv. Inte för att de är onda, skriver Anna Toss, utan för att de verkar i ett system som är gjort för att sälja och bli rik – ofta till varje pris.
Det råder ingen brist på berättelser om den totala avsaknaden av etik i det system vi i stort har ersatt religionen med. Ändå skyller vi på ondska för att slippa göra upp med kapitalismen.
Just nu går en tv-serie med Michael Keaton i en av huvudrollerna. Dopesick (Disney Plus) handlar om hur ett läkemedelsföretag manipulerar sanningen om opioider och hur de, i sitt eget vinstintresse, orsakar missbruk, kriminalitet, för tidig död och krossade familjer.
Det är en sann historia, och den pågår fortfarande. USA plågas av en opioid-epidemi, startad av rika som ville bli rikare. Den här gången är det alldeles sant att en epidemi började i ett laboratorium.
Journalisten Beth Macy skrev boken Dopesick 2018 efter att ha följt pengaspåret, kantat av döda missbrukare, till läkemedelsföretaget Purdue Pharma och dess ägarfamilj Sackler. Sacklers var redan rika när de började tillverka Oxycontin och blev sen mång-mång-miljardärer. Affärsidén var enkel: 1. Ljug för alla läkare om att medicinen, till skillnad från alla andra smärtstillande opioider, inte är beroendeframkallande. 2. Se förskrivningskurvan skjuta genom taket. 3. Skratta hela vägen till banken.
Serien är spännande av många anledningar. En är att den visar så tydligt att det sällan handlar om ondska när människor gör vad som tycks vara djupt oetiska saker. Det är inte ondska, det är bara så kapitalismen fungerar. Den bygger på att etiken är underställd vinningen.
Mångmiljardärerna är inte onda. De följer bara spelets regler och skyddar sina egna och sina arvingars intressen. De har en inre övertygelse om att det de gör är rätt, och är ofta omgivna av experter som bekräftar detta. Som de belönar – och avlönar. De lyssnar på teorier som ”trickle-down” och tänker att de fyller en värdefull funktion. De ser till att omge sig med andra mångmiljardärer och kapitalister och jasägare, och skapar en bubbla av rättfärdighet omkring sig.
Familjen Sacklers historia är också ett exempel på att många stora företag räknar iskallt med att deras lögner kan uppdagas, och avlönar toppjurister för att förlusterna inte ska bli så kännbara, långt innan de faktiskt uppstår. Vinsterna är ändå ofta långt, långt större än förlusterna.
Ju rikare du är, desto längre bort är du ofta från dem som drabbas av din bristande etik och din själviskhet. Det är också bekvämt, och underlättar när du behöver intala dig att allt är som det ska i den bästa av världar. Du behöver inte heller smutsa ner dina egna händer, eller dina egna tankar, för att berika dig mer. Någon annan, någon som är beroende av din välvilja, ser till att dina pengar är säkra och kan använda alla möjliga ohederliga metoder för att uppnå detta. Ledningen behöver inte kännas vid det, inte ens veta om det. Det är fullkomligt normal, kapitalistisk logik.
Inte heller försäljarna som säljer läkemedlet till läkarna är onda.
Har du hört frasen ”Vi gjorde bara vårt jobb”? Det är inte bara tortyrglada fångvaktare som förklarar sina handlingar med att de inte ville riskera att bli av med sin anställning. Den kapitalistiska logiken fungerar så här:
1. Du måste ha mat, kläder och tak över huvudet för att du och dina barn ska överleva.
2. Mat, kläder och tak över huvudet kostar pengar.
3. För att få pengar måste du arbeta. (Om du inte är kapitalist, det vill säga har ett stort kapital, som du vanligen har fått av att andra har arbetat åt dig.)
4. Det är till stor del kapitalister som delar ut jobben, och bestämmer reglerna.
5. Om du inte följer reglerna riskerar du att bli av med jobbet.
6. Om du blir av med jobbet riskerar du och dina barn att hamna i fattigdom.
Därmed är det tryggast att följa reglerna och inte ifrågasätta dem. ”Blunda och tänk på fosterlandet” var ett knep som en engelsk dam på 1800-talet sägs ha tagit till för att stå ut med det äktenskapliga samlivet. ”Gör ditt jobb och tänk inte så mycket” är en liknande devis, som underlättar i det kapitalistiska hamsterhjulet.
Läkarna som skriver ut det farliga läkemedlet då? Är de onda?
Så klart inte! De allra flesta läkare, alla i vården, har ett gott uppsåt. Men de är påverkbara, som de flesta människor. Och läkemedelsindustrin är väldigt bra på att påverka. Som alla stora industrier är det en del av deras överlevnadsstrategi. De utnyttjar det faktum att läkare är lika mycket inne i hamsterhjulet som alla andra. Och de utnyttjar det faktum att medicin inte är en exakt vetenskap. Det finns alltid nya teorier, ny forskning. Om en medicin verkar vara banbrytande är det inte svårt att sälja in till den som vill hjälpa.
Men vi måste kunna lita på myndigheterna, även i en kapitalistisk stat.
Sverige har en fin och gammal tradition av förtroende för myndigheterna, som vilar på att svenska myndigheter är omutbara och ofelbara. Vi har väldigt lite problem med korruption jämfört med många andra länder.
Men myndigheter består av människor, och ju starkare kapitalism, desto svagare människor. Vi blir mer sårbara ju mer vi tvingas välja mellan att överleva och att följa vårt samvetes röst. Det är lätt att vara principfast för den som är trygg i att ha mat, kläder och tak över huvudet!
Det betyder förstås inte att fattiga människor är onda (fattiga människor jobbar nästan aldrig på myndigheter). Men det betyder att vi alla tvingas springa med i råttracet, där det inte bara handlar om mat för dagen utan också om social trygghet, och där pengar är förutsättningen för båda. Även om de grundläggande behoven är tillfredsställda finns begären efter det som skänker social trygghet, respekt och status kvar, och i ett kapitalistiskt samhälle kostar det pengar. Medelklassen (som är överrepresenterad på myndigheter) behöver ständigt mer pengar till semester, presenter, inredning, mode, kultur och allt annat som vi hoppas ska skänka oss välmående.
Detta gör oss inte onda, och för det allra mesta inte så demoraliserade så att vi tar emot mutor. Men det är inte helt ovanligt att den som jobbar på en myndighet samarbetar med påverkansföretag, och en och annan går vidare från myndighet till den byrå de jobbat med. Helt lagligt förstås, som när Purdue Pharma övertalade åklagare, forskare och andra från myndighetsvärlden att ta betydligt bättre betalda jobb hos dem.
Det är inte heller konstigt i ett kapitalistiskt system att myndigheter och domstolar har svårt att inte påverkas ens det lilla minsta av storföretagen. Det är ändå de som styr landet.
När vi inte förstår hur någonting kan vara så jävligt kallar vi det ondska. Men ofta finns det en mycket enklare förklaring: det är kapitalism. Och först när vi ser det klart kan vi börja hitta andra lösningar.
